I can dig my own graves now

Vi har alltid ett val. Det är ett faktum, en obestridbar sanning. Alltid en valmöjlighet, ett alternativ, en annan utväg, alltid med medföljande konsekvenser, men ändå, val. Från det ögonblick vi rycks ut ur sömnen på morgonen tills dess att vi glider tillbaka in i drömsömnen gör vi, oavbrutet, val, val, val. ”Vilken tröja väljer jag att ha idag? Väljer jag fil till frukost? Väljer jag att gå till jobbet idag igen eller väljer jag hellre att vara hemma och spela sjuk och därmed riskera att bli av med min anställning? Väljer jag fortsätta att ljuga för mig själv eller väljer jag att våga öppna hjärtat för sanningen? Väljer jag acceptera att jag är jag, eller väljer jag istället att dunka huvudet i väggen och skrika att livet är orättvist? Väljer jag att fatta ett beslut som är fördärvligt på lång sikt men ack så lockande i stunden?”

Så jag gör mina val, med eftertanke, utan skygglappar eller illusioner. Det får vara slut med självbedrägeriet, jag ska försöka att hålla ögonen öppna from now on. Jag kan fatta mina uppfuckade beslut, utan att låtsas att jag inte är medveten om påföljder eller alternativa möjligheter. Jag ska ta ansvar för mig och mitt liv.

Så därför ljuger jag inte nu. Varken för mig själv eller för någon annan. Sanningen är sällan vacker, den är ofta rå och hänsynslös. Så, jag väljer att fly. Jag väljer att rusa omkring i vild förtvivlan med armar som fäktar och lungorna fulla med vatten. Och jag väljer att fatta beslut som är hjärndöda, med konsekvenser som jag säkerligen kommer att älta under en lång, lång tid. Well, I can dig my own graves now. Och det är det enda valet jag kan stå upp för just nu, att krafsa rutten jord med sönderskurna fingertoppar, ner, ner, ner. Mot botten av ett hål.

För verkligheten har liksom förlorat lite av sin mening. Och jag har tappat min moral. Så jag gräver min egen grav, ja. Gräver efter nästa rus, väljer att tro på att smärtan kan förskjutas och smulas sönder om jag bara slipper vara kvar inuti mitt huvud, väljer att tro på falska lösningar. Väljer att lura mig själv bara ett litet tag till. (Snälla, hjälp mig, hjälp mig att hjälpa mig själv, jag vet ju inte hur, jag vet ju inte…)

Och nu lyfter jag luren och försöker att inte ringa dit man aldrig, aldrig får ringa. Till dit, där alla steg jag tidigare tagit förvandlas till rök. Till dit, där jag åter kommer att bli en ynklig spyfluga intrasslad i ett klibbigt flugpapper. Till dit, där verkligheten är en illusion och själen krymper bort. Till dit, där jag lurar mig själv att tryggheten finns nånstans. Till dit, där man, om man kisar, nästan kan låtsas att tomheten inte syns. Snälla, snälla, snälla, ring inte, inte, nej, jo jag måste, nej, jo, nej, nej, nej, jo, nej.

Jag är bara en bluff av självbedrägeri…

~ av babyborderline på september 12, 2010.

4 svar to “I can dig my own graves now”

  1. Svar: tråkigt att du inte haft några bra erfarenheter av LSS-vården. Du skriver att ”du har svårt att tro att man kan vara hjälpt av den om man inte har en utvecklingsstörning eller ett allvarligt neurofysiologiskt funktionshinder” och då jag har Aspergers syndrom kanske det kan hjälpa mig ? Jag vet faktiskt inte, men det återstår att se och jag ser lite fram emot det iallafall. Men tack för varningen eller vad jag ska säga!🙂

  2. Tittar in. Det var längre sen. Har sovit om nätterna.

    Den person som fick mitt självförakt att bli större än det redan är lämnade mig. Tack, tack, tack!!! För jag kunde inte gå, inte frigöra mig från den relation som gjorde mig så illa. Det var i mars. En annan tid, ett annat liv.

    Hade nästan glömt hur smärtsamt vackert du skriver.

    Kram

  3. Så bra skrivet.
    Känner igen det så väl…och din kommentar till mig, tack!
    Så underbart och värmande med feedback. Jag är du, du är jag… Ibland känns det nästan så.
    Dina texter, dina tankar…det är mina…
    Jag förstår dig sååå väl.

    *massor av kramar*

  4. Ja, tänk. Att det kan vara en gåva att bli lämnad. Mitt i sorgen så finns det en lättnad och tacksamhet. Men ännu är jag rädd för att han ska komma tillbaka. Se på mig sådär, röra vid mig, säga alla de där vackra sakerna han vet att jag vill höra….
    För jag vet att jag antagligen kommer låta honom komma tillbaka då. Bli en del av mitt liv igen. Smula sönder mig och allt jag är på nytt.

    Tack för din kommentar – det är sånt som ger styrkan att fortsätta❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: