Tomrummen i själen

Jag har räknat timmar tyst i själen,
på darrande fingrar räknade jag alla mina sår,
svalde alltid gallan i halsen,
stela promenader längs med stumma skoterspår.

Kanske orkade jag inte vara död nåt mer,
blev min hud äntligen för trång?
Om jag hade kunnat odla ostyriga vingar,
hade jag då försökt att flyga iväg nånstans med dom?

Alla förhoppningarna, dom ruttnade itu,
smakade jag på Dina tankar när du inte såg?
Jag brukade springa längs med kallsinniga gator,
skrika arga ord när jag trodde att alla sov.

Men om man låtsas lika bra som jag,
tillslut kan man glömma vem man en gång var
en skygg kontur utan kanter,
dova lögner i badet av tappert självförsvar

Våra vackra lögner i överdrivna rus,
slog in mina andetag i en kartong,
min själ den föll från taket,
Din, den klädde vi varsamt in i chiffong

Men livet är hjärtlös och sanningen känns
till mig viskade skuggorna i perefrin;
‘vill du hjälpa, hjälp dig själv’,
Du avlivade dina sanningar långsamt i vin

Ändå räknar jag sorgset tomrummen i själen,
på blodiga fingrar summerar jag timmarna som fri,
obevekligt drömmer jag om Dina seniga händer,
och växer gör bubblan av fuktigt självbedrägeri