Welcome to Borderline City!

Så fortsätter det, i all oändlighet. Tiden rinner ut mellan fingrarna, målar pölar av timmar och sekunder på golvet. Jag hinner inte fånga sommarens lätthet, än mindre kasta mig in i den. Men jag vet att den frodas, där ute, bland hägg och maskrosor, grusiga gräsmattor, ljummen asfalt mot ömma fotsulor. Fast jag ser den aldrig, skymtar ibland, om morgonen på väg till jobbet, på kvällen utanför Konsum, men jag deltar inte, bara längtar, saknar, drömmer om grönska och sommarpsalmer, bekymmerslöshet och sandig hud. Men för mig finns inga årstider, bara dagar, veckor, år. Tiden är ur led, jag är upp och ner.

Och självbedrägeriets kugghjul maler på. Plötsligt är jag tillbaka vid cirkelns början, eller var det mitt? Han spökar, hemsöker, pockar. På jobbet, Han går inte att blunda bort. Ingen hägring vid horisonten, kött och blod framför ögonlocken. Jag vill mitt bästa, jag vill leva, fri och rak. Men jag släpper in Honom, från periferin, jag vet, jag förnekar allt förflutet, jag bygger om min fantasi. Och den kommer att rasa. Men jag har ju redan glömt Hans gamla synder, begravt dem i jorden, stampat ovanpå. Och jag vill, vill, vill men ändå inte. Inte tillbaka, nej, aldrig mera dit, inga lögner, framåt, uppåt, vidare. Men hur? Men hur? Ambivalensen slår mig hårt i ansiktet, kinden blir röd. Hur kan jag gå från något som drar så hårt?

Han är min drog, Han är ju det, mitt beroende på två ben. Han dyrkar sin alkohol, jag dyrkar Honom. Det måste vara ett beroende, det är ett beroende. Tvångsmässigheten, förnekelsen, självbedrägeriet. Som att sluta knarka. Sluta röka. Sluta dricka. Sluta spela. Sluta tvångsäta. Jag flyr från mig själv genom att balansera på en knivsegg, Hans knivsegg. Jag vill inte fly, jag vill bli fri, frisk, hel. Jag vill växa, låta hjärtat slå dubbla slag alldeles av sig själv. Men hur hindrar jag mina ben från att följa i Hans spår?

~ av S på augusti 8, 2010.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist