Det är så konstigt, det där berget som man måste klättra uppför tycks växa sig högre och högre för varje steg man tar. Och allting händer samtidigt, dominoeffekten har startat. Den lilla harmlösa snöbollen tumlar ned för backen och förvandlas till en jättelik förfrusen projektil som skoningslöst mejar ned allt i sin väg. Och det blir strike, givetvis.
Mötet med Försäkringskassan i onsdags gick snett redan från början, trots att Älskling och min nya terapeut var närvarande. Jag var förberedd på kamp eller flykt, adrenalin och noradrenalin till min tjänst, kroppen redo för strid. Med skakande händer och återhållen desperation försökte jag förklara. Jag gav en kopia på underlaget för polisanmälan till Handläggaren, med förhoppningen om att han skulle förstå och hjälpa mig. Jag kan inte vara nära Honom, jag är så rädd, jag vågar inte, snälla tvinga mig inte, snälla, snälla, snälla. Och när Han får beskedet om polisanmälan, då får jag inte vara inom räckhåll. Då, när jag offentligt har sårat Hans ömtåliga stolthet. Hans stolthet som är det dyrbaraste Han äger, den Han försvarar med sitt liv.
Men Handläggaren ville knappt ens se på papperna, tyckte inte att det rörde Försäkringskassan, som endast är ett stöd för mig i min arbetslivsrehabilitering, strikt icke-ställningstagande till hur min arbetsplats bemöter mina spörsmål. Men varför hade jag inte kopplat in facket om jag är missnöjd med arbetsplatsens gensvar? Det är ju dom som har hand om sånt, det borde jag ha gjort. Förvirrad undrade jag hur jag skulle veta att jag skulle ha tagit kontakt med facket, åt vilket Handläggaren endast fnyste till svar.
Och någonstans i mitten av alla ordsvador och tafatta försök till försvarande av min skräckslagenhet inför återvändandet till arbetsplatsen och Honom tappade jag orken och jag flydde, in inuti. Lämnade kvar ett darrigt Sara-skal som hade tappat all försvarslusta och fokus. Med ett fullkomligt irrationellt beteende av paranoida föreställningar och ologisk rädsla för det mesta skrämde jag Handläggaren på flykten. Droppen kom när jag i panik flydde upp stolskarmen efter att Älskling försökte röra vid min arm, för att därefter halvhjärtat mumla om stenar stora nog att kasta in genom Försäkringskassans fönster. Jag är under attack, jag måste fly! Handläggaren kunde inte få på sig sin tjocka dunjacka fort nog och smita iväg med orden att jag skulle se till att facket kunde närvara vid vårt nästa möte.
Kvar satt mitt trasiga skal, Älskling och Nye Terapeuten i en inåtvänd tystnad. För nog såg hon, Nya Terapeuten, hur Handläggaren ivrigt ville tvinga ned den fyrkantiga Sara-bollen i ett alltför litet och runt hål. Men vad kunde vi göra, den lilla människan mot den stora instansen. Motvilligt släppte hon iväg oss ut i verkligheten efter att ha försökt återuppliva mig utan att lyckas. Vad fan ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Åh gud, hjälp mig, snälla hjälp. Jag är så rädd att förlora allt. Om jag kommer inom Hans räckhåll så får Han makten igen, Han kan använda fjärrkontrollen till mitt innersta, styra mig som den marionett jag är. Jag är inte avprogrammerad ännu, jag måste fortfarande lyda Honom.
Och det värsta vore inte att möta Hans svarta ögon svällande av förakt eller att få skällsorden kastade i ansiktet och sen drunkna, nej det värsta vore om Han var snäll, charmig, sitt bästa jag. Då hade jag inget val annat än att följa Honom som den hund jag är, följa Honom tillbaka till det livet som jag har trängt undan så hårt att jag knappt minns det. Men jag skulle göra det, följa Honom, utan tvekan, Han är min Gud, min Husse. Inte ens min kärlek till Älskling kan vinna över min kropps inprogrammerade beteende för överlevnad. Inte ännu, inte förrän jag har fått tid att hitta och avprogrammera Hans osynliga kommandosignaler och läka såren som ännu blöder.
Men jag har tydligen fått en ny ”diagnos”: Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Kanske stämmer den, kanske har jag haft det för jävligt, jag vet inte, jag kommer ju inte ihåg. Eller jag minns med orden, med hjärnan, men i hjärtat är det tomt och tyst, känslorna lyser med sin frånvaro. Jag läser orden jag skrivit på bloggen för ett eller två eller tre år sedan och jag minns men jag känner ingenting, som om jag läste ur en bok författad av någon annan. Och hela tiden väser rösten i huvudet att det för fan inte är/var nåt synd om mig, jag bara spelar martyr och hittar på. Och tänk på Han om det blir rättegång, orättvist anklagad för att jag vill skylla ifrån mig och gömma min skuld.
Och sen, mitt i allt mitt kaos, då rasar det enda som inte får rasa. Älskling håller ju på att byta jobb och sälja sitt hus för att flytta ihop med mig, och då ringer husköparna och drar sig ur affären. Bara sådär. Och poff, den sista spiken i kistan är slagen; Älskling ramlar, ner på botten, in i det svarta. Jag känner igen en depression när jag ser den, jag har sett alltför många deprimerade människor i mitt liv för att inte känna igen tomheten bakom ögonen och de psykiska symptomen. Och jag förstår nu, han har dragit ett tungt lass, haft det stressigt, vantrivts på gamla jobbet, varit oroad över husaffären och dessutom förtvivlad över hjälplösheten i min situation.
Men han är av den gamla skolan, inte klagat, bitit ihop och flinat fastän insidan nästan sprängts, och lurat alla att han mår bra. Jag borde ha sett det. Jag om nån. Jag har lastat på honom för mycket. Tänk om det är mitt fel. Så nu är rollerna ombytta, vardagslivet är på paus och jag får se hur det känns att vara på andra sidan av staketet, att vara den ”friska”. Sjukskrivning och obligatoriska lyckopiller av modell citalopram är ordinerade, tillsammans med stesolid och zopiklon och sen hör nån doktor av sig om ett par veckor och kollar läget. Detta trots att jag påpekade att jag själv, som är närmaste anhörig, har svåra psykiska sjukdomar och själv inte alltid mår så stabilt. Men lyckopiller botar visst precis allt, så det var inga problem alls och sen fick vi gå hem.
Så nu håller jag tummarna allt jag orkar för att jag ska hålla mig kvar i mittenläget och inte försvinna iväg åt något håll innan Älskling har blivit lite bättre. Plötsligt bär jag hela ansvaret på mina axlar. Rasta hund, mata katter, skotta snö, handla, diska, tvätta, städa, laga mat, hålla koll på möten, mediciner och sjukskrivningar samtidigt som Älskling knappt står ut att vara ensam under ens ett par minuter och är i princip beroende av mig all sin vakna tid. Och enligt doktorns ordination ska han försöka att komma ut och röra på sig varje dag, vilket innebär att det bara är för mig att snöra på skorna och puffa honom ut genom dörren.
Det är så konstigt. Jag är ju sjukskriven. Är det meningen att jag ska orka det här utan att bli sämre? Inte bara ta hand om mig utan om en person till, är jag kapabel till det, är det rimligt? Jag vill hjälpa Älskling, jag vill finnas för honom så som han har funnits för mig, men jag vet ju att jag själv har begränsningar att ta hänsyn till. Jag är ju också sjuk. Hur fan ska vi överleva båda två?
Welcome to Borderline City! 