Inga känslor, nej nej nej, inga känslor!

Jag är som ett gammalt skrov, för varje läcka man lyckas täta upptäcker man fem nya. Det finns så mycket begravt under glömskan och förnekelsen, minnen som jag fortfarande inte ens vågar snudda vid. Men allt flyter ändå upp till ytan, i sinom tid kommer jag att stå öga mot öga med det förflutna. Jag har inget val, för att läka måste man återvända, gräva, smutsa ner sig, vältra sig i smutsen.

Och jag lägger mitt pussel. Plockar bit för bit och passar in, tänker om, provar, förkastar, förstår. Men dom är så många, pusselbitarna, regnar ner över mitt huvud, jag hinner inte med. Är på väg någonstans, inuti, som om det har vaknat något stort. Helheten börjar ta form, om än den är suddig ännu. Jag kanske aldrig kan bli hel som andra, men jag kanske kan sluta att blöda, sy ihop de öppna såren och slippa smärtan som river sönder och isär.

Det är ironiskt, på sätt och vis, jag har aldrig varit så här trygg någonsin, jag har aldrig litat på någon människa tidigare. Och nu, när jag för första gången i livet vågar tro på att det finns någon som fångar mig när jag faller, ja då inser jag hur trasiga mina kulisser är. Jag borde vara lycklig, och det är jag ju också, men nu ser jag också att fan vad mycket olycka som ryms inuti mitt hjärta. Äntligen, nu när de yttre förutsättningarna för överlevnad är tryggade, kan jag syna mina inre sömmar, och upptäckten är inte förvånande. Det finns så mycket som saknas i min person, i människan som är jag.

Jag har gömt mig bakom orden och intellektet, och lurat i alla att jag är precis som andra. Men jag är ju inte det, jag saknar väsentliga bitar av de mänskliga egenskaperna som gör att vi människor kan interagera med varandra. Jag vet inte hur man känner, annat än skuld och skam och intensiv vrede. Hittills har jag härmat hur andra känner, men inte känt något själv. Jag vet inte hur det är att vara ledsen, jag vet inte hur det ska kännas, jag har missat den lektionen under uppväxten. Istället har jag klumpat ihop alla känslor som jag inte kan identifiera till skam och skuld. Och det är jag jävligt bra på att känna.

Oj liksom. Det är mycket kvar. Lång väg. Översvallande mycket, jag vågar inte tänka på alla felkopplade kablar som måste bytas ut och dras om under min motorhuv. Jag ska känna, inte tänka. Och det värsta av allt, det är ju att jag är livrädd för att känna, att känna är lika med skamskamskamskuld, att inte kunna andas och att dödödö om och om igen. Jag är rädd, inte normalt rädd utan skräckslagen i jävla panik, vill springa bort, vill inte känna, vill slippa, vill bort, bort, bort! Inga känslor, nej nej nej, inga känslor, låt mig slippa!

~ av babyborderline på december 29, 2010.

3 svar to “Inga känslor, nej nej nej, inga känslor!”

  1. vad bra du skriver…
    kämpa vidare…

  2. Önskar dig allt gott inför det nya året och hoppas det bringar frid.

  3. Det låter som du funnit Hopp. Jag hoppas det är så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: