Flyr jag bara ännu ett steg längre in i dimman

Jaha, så börjar det. Smärtan landar till sist i hjärnan, når nervsystemets autobahn och slungas ut i blodet, under huden, genom hjärtat. Låser in själen i mörkret, bakbinder mina skakande händer och tvingar ner mig på rygg, hjälplöst, förtvivlat.

Det tar lite tid för mig. Innan verkligheten når fram till förståndet. Jag har mitt försvar, min rustning, mina hörselkåpor av förnekelse. Min kropp skyddar mig automatiskt från insikter vilka bedöms vara för svårsmälta för min hjärna. Den menar väl, kroppen, jag känner det. Den vill bara rädda den ömtåliga själen från att bli än mer söndertrasad och perforerad genom anfall eller flykt. Men för mig blir det en omväg när kroppen ställer sig i vägen för känslorna, för kroppen får ta smällen och hjärnan lämnas oförstående inför ångesten som bubblar och fräser. Varför? Varför gör det ont? Vad är det som gör ont?

Jag vill se nu. Jag vill inte bli skyddad längre. Jag behöver få veta, förstå, koppla ihop alla lösa trådändar. Jag behöver få känna smärtan och se dess orsak, även om den är hård och vass. Annars sitter jag fast, i skuggorna, med skenande hjärtslag och flyktimpulser som tycks vara fullkomligt irrationella, så länge orsaken till smärtan är blockerad och gömd i en vrå av mitt inuti som jag tillåts närma mig.

Jag känner igen det så väl. Kroppen som fattar egna beslut, skonar mitt medvetande från smärtan, tar striden ensam, där jag är stark, där jag sitter ihop. Och svetten som smiter ut ur porerna, en tunn hinna över skinnet, händernas skakningar, beredskap, alarm, utryckning! Jag ska slåss, min kropp vill det. Eller fly, ja slåss eller fly. Och jag famlar i medicinväskan, uppåt eller neråt, alkohol eller piller? Hålla ihop tills faran är över eller jag kan ta av masken.

Ja, jag förstår ju, sinnet är rädd och kroppen vill skydda, ta emot slagen där det gör minst ont, utanpå. Men jag vill inte bli skyddad längre, jag vill möta smärtan med hjärtat, med förståndet. För så länge kroppen slåss för själens räkning så flyr jag bara ännu ett steg längre in i dimman, i lögnen, i min konstruerade verklighet. Som när alkoholisten för glaset till läpparna istället för att hälla ut innehållet i vasken. Men jag vill se nu, låt mig få veta, visa mig sanningen som den är, annars kan jag aldrig förstå...