Lever jag nu?
we’ve all been lost for most of this life.
so out of place, don’t wanna stay,
i feel wrong and that’s my sign.
i’ve made up my mind.
Det börjar vakna i mitt inuti. Stelfruset, dött som återupptäckts, blodtillströmningen som når ömma leder. Jag kryper yrvaket ut ur dvalan som hållit mig fast så hårt; en nyfödd kyckling som pickar hål på äggskalet och kravlar sig ut, ut, ut till ljuset och livet. Ett hjärta som hittat tillbaka till sina hjärtslag, något som tycktes förlorat återfinns. Lever jag nu? Lever jag?
Och glöden, jag blåser på den och den blixtrar till, svarar från botten av medvetslösheten, att den bara har sovit, aldrig övergett. Men det var så länge sedan, jag minns inte hur man gör. Hur man kliver ut i verkligheten när den inte är svartvitt grå, när man inte bär på kedjornas tyngd och har händerna bakbundna. Och kanske är det här också bara en tafflig illusion, en produkt skapad av en hjärna som flyger högt ovanför. Jag kan aldrig veta, om det är jag som möter min blick i spegeln, eller om det är ett maniskt hologram, för bra för att vara sant.
Men jag hoppas, jag önskar, jag ber ur mitt innersta att jag ska få återbli mig själv. Den jag var, är, innanför murarna, den sårbara lilla människan som min hjärna har försökt skydda så länge genom att konstruera lager på lager av klibbiga skal och beska försvarsmekanismer. Den delen av mig själv som är ömtålig och försvarslös men sann. Jag vill inte ha rustningen på längre, den drar mig bakåt, nedåt och jag vill upp nu, mot verkligheten. Och jag vill ha mina känslor tillbaka. Jag vill känna, inte med hjärnans kyliga logik, utan med hjärtat, varmt och hett. Jag vill inte springa mer, jag vill ligga på rygg och viska med stjärnorna när himlen är klar, jag vill möta ångestmonstret och vara rädd, men ändå stå kvar. Jag vill börja leva i den världen som finns på riktigt, se allting precis som det är utan censur och retuschering.
Men det är så långt kvar, Javisst, ibland kan jag smeka den tunna strimman av hopp, men jag balanserar på knivens egg. Det är så lätt att falla, tillbaka till nätterna under köksbordet, tillbaka till rösterna i huvudet, tillbaka till den hejdlösa flykten från allting. Fallgroparna är över allt, och frestelserna lockar. Vart löper egentligen gränsen mellan att peta i sig ett lugnande litet oskyldigt piller för att orka stå ut under ett besök av ångestdemonen, och att peta i sig samma piller för att fly en känsla som man egentligen kanske hade kunnat klara av utan psykofarmaka?
Min hjärna vill fly. Det är det enda den kan. Springa, springa, springa. Till längre bort. Räddas den som räddas kan! Och, för säkerhetsskull, akta mig från sånt som kan vara farligt. Överbeskyddande. Här, ta en stesolid, ifall att, eller äh vad fan, ta två. Åh nej, inte en känsla, dom är farliga! På med rustningen! Eller ännu hellre: ångest, kör på ångest, det kan vi, det är bekant och tryggt men jävligt smärtsamt, men som sagt, ångest kan vi, mycket bättre än att ställas mot en hemsk, ny, otäck känsla! Hellre ohejdad smärta än något okänt. Och hellre lura sig själv än att se sanningen.
Så, den ena handen vet inte vad den andra gör. Hjärna och hjärta är oeniga. Men hjärnan och Lilla Ego, ja dom skriker högst. Och jag lyder, blint. Alltmedan hjärtat väntar på att jag ska förstå, ifrågasätta styret i min kropp. Kanske är det dags att begå en statskupp och störta presidenten? Kanske måste man inte tro på de som skriker högst eller alltid har haft makten? Men hur vågar man? Hoppa? Ut i okändheten?Är det priset för att få brinna? För att få vara jag?
The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn…
Welcome to Borderline City! 
Jag förstår vad du menar, har också borderline, och gör inget annat än att fly. Men förhoppningsvis blir det bättre, snart.
Kram
Du skriver så fantastiskt bra och gripande att man blir helt mållös. Du borde verkligen ge ut en bok, dela din begåvning.
Stora kramar
Och oj vad jobbigt det är att ta diskussionen med den där delen som skriker högst. Men det går.
Alla de där delarna som fått mest uppmärksamhet blir oerhört bråkiga när man ignorera dem. Men det går.
Det som vill blomma ut, det där som bör i hjärtat, är skört och tvekar. Men blir starkare.
Det går framåt och bakåt.
Och vi är starka. För vi vågar se att det finns ljus. Även om det är litet.
Värme.