Trodde jag verkligen att det var mig det var synd om?

Jag har ju varit sjukskriven nu (för mina sedvanliga psykiatriska besvär), sedan någon gång i september, eftersom Han, min före detta plågoande/partner, jobbar på samma arbetsplats som jag, och jag vill inte, vågar inte, ens se Honom på håll. Har inte sett Honom sen Han, full och rasande, klampade in hos Älskling för några månader sedan för att inspektera min nya pojkvän. Men jag inte glömt, jag ser Honom i varje firmabil med rätt logga som passerar förbi, i kassan på Konsum, eller överallt på krogen de helger jag vågar mig ut. Jag är rädd. Inte för min egen fysiska hälsa, men för min psykiska. Jag har inte hämtat mig ännu, såren har inte läkt, mot Honom är jag inte stark.

Och nu, nu vill Försäkringskassan, mitt jobb, min läkare och min terapeut att jag ska börja arbetsträna, komma tillbaka från sjukskrivningen. ”Inom 6 månader måste man komma ut i arbetslivet igen”. Och jag har bett snälla, snälla att få slippa jobba med Honom, i samma lokaler, men det är omöjligt. Min arbetsgivare vill inte rucka en millimeter på sina principer, vill inte möta något av mina förslag, vill ingenting annat än att jag ska komma tillbaka, jobba och hålla käft. Och min terapeut och min läkare dom tycker att det kan ju vara bra fobiträning, som ett led i terapin, att möta Honom och kanske säga ”godmorgon”. Men jag kan ju säga godmorgon, jag är inte arg bara rädd, rädd, rädd, det är Han som har dom svarta ögonen och hatet som sipprar ur porerna.

Så plötsligt var det bestämt, efter ett av alla oändliga möten, att jag ska börja arbetsträna om några veckor, återvända till min plats i fikarummet där jag har ryggen mittemot hans, stämpla in och ut vid samma klocka, mötas i dörren, vara i Hans närhet, höra Hans röst, gå förbi älskade underbara Hund, som står bunden utanför jobbet, varje dag.  Hund som jag älskar mer än allt annat i världen, som ibland får sitta upp till 12 timmar ute i kylan när Han jobbar, men som jag inte kan göra någonting för att rädda. Tillbaka till smärtan, tillbaka till ingenstans.

Jag minns inte ens mötet riktigt, det blir så när jag blir trängd, hjärnan stänger ned, låser in mig bakom kroppen. Nickar och spelar med, gör vad dom vill att jag ska göra, accepterar, skakar hand, utan vilja, utan nånting alls. Och sen ute i luften tittar jag och Älskling förvånat på varandra och undrar vad fan som hände, rehabilitering, tid för att läka, väntan på stabilisering av mediciner, utvärdering av terapeutisk insats, bla bla bla som vi pratat om innan, va va va?

Och jag faller, världen faller, marken kommer snabbt emot. Blodig massa, hårtussar och hud smetat mot snön. Tvinga mig inte, snälla tvinga mig inte. För jag vet, jag vet ju att Han kan välja två vägar att gå när jag kommer tillbaka, antingen kan Han hata, så att jag går sönder och måste ligga bakom toalettdörren och klamra mig fast i golvet och panikskaka tills jag får gå hem. Eller så kan Han älska, vara sitt snällaste jag, och linda in mig i sin taggtråd, binda mig tillbaka med min egen fruktan. Jag är fortfarande hans radiostyrda bil, ingen känner fjärrkontrollen så väl som Han och kommer jag inom räckhåll igen då kan Han utöva sin makt. Jag kan inte gå dit.

Så jag slåss med ångesten, letar lösningar, försöker tänka rakt. Får det verkligen gå till så här? I Sverige? I Dag? Ringer kvinnojouren och bönar, ber om hjälp, en lösning, en ljusning. Och jag får en hand utsträckt, vi gör en polisanmälan för allt Han har gjort, då ser ju arbetsgivaren att det är allvar. Trycket över bröstet lättar lite efter samtalet och jag kan nästan andas igen.

Men hos Polisen, där går allt fel. Jag skäms ju, jag skäms så förbannat. Skakar, darrar, vibrerar. Rädd för minnena som slås mot min kind om och om igen. Reagerar som inlärt, glömmer, ursäktar, förminskar. Har Han varit dum? Inte har Han varit så dum, nej, nej? Och jag har inte blivit fysiskt slagen heller, dumt av mig, och den gången han knuffade mig, varför tog jag inte kort på blåmärkena? Man måste ha något att bygga en anmälan på, det måste jag förstå. Och jag lämnar utdragen från bloggen, citat, vittnen som hotats. Men hotade vittnen måste anmäla själva, även fastän jag har sms där det står att Han ska slå ihjäl X och X och X. Jaha, tvingat sig till sex, har jag sagt det åt någon, då när det nyss hade hänt? Nej, jag sa ingenting till någon då, för jag hade inga vänner kvar, och om det hade funnits någon vän så hade jag ändå skämts så mycket att orden aldrig skulle ha kunnat lämna min mun. Och dessutom, Han måste ju få knulla när Han vill, annars är det ju synd om Honom, det vet jag med all säkerhet. Nähä, nä, nä vad ska vi då bygga anmälan på? Måste ha bevis, styrkta uppgifter, vittnen, exakta klockslag och datum. Men mitt liv var en dimma, jag levde inte ens, jag var inte där, hur ska jag kunna veta?

Det som jag fruktade värst har hänt, skammen och skulden fick bensin på sin glöd, Han har inte gjort nåt fel. Nej, förutom hemfridsbrott möjligen. Tror jag, kanske, jag vet inte, jag vet ingenting. Vi ska ses igen, jag och Polis, nästa vecka, tills dess ska jag fundera på om jag sagt åt någon att Han tvingat mig till sex. Bevis ja. Fast jag vet redan svaret.

Det Han gjorde mot mig, det var inte nog dumt för att polisen ska kunna göra något. Kanske var det inte så farligt? Är Han oskyldig och jag skyldig? Vem är offer, vem är förövare? Jag skäms, trodde jag verkligen att det var mig det var synd om? Trodde jag det? Lite får man ju tåla. Får man?

~ av babyborderline på januari 20, 2011.

5 svar to “Trodde jag verkligen att det var mig det var synd om?”

  1. Hej!
    Helt sjuk att du ska tvingas tillbaka till jobbet,jag tror knappt att det är sant när jag läser det,det saknas total empati från Försäkringskassan och din arbetsgivare.
    Jag hoppas verkligen att du ska slippa gå tillbaka och att du kan hitta något sätt att anmäla honom på.
    Om inte så kan du ju alltid skicka djurskyddsföreningen på honom anonymt om hunden får sitta utan för jobbet så länge för det verkar i bland som om djur har mer rätt samhället en människor.
    Kram Lycka till/F

  2. Har själv levt i hot och misshandel och förföljelse… Har inga ord… Tänker på dig❤ Kram❤

  3. Helt obegripligt att du ska tvingas arbetsträna på din gamla arbetsplats när han jobbar kvar. Kunde de åtminstone inte ha letat reda på ett nytt ställe? Jag blir så förbannad!

  4. Kära du! Ge inte upp! Gå inte tillbaka, var aldrig nära denna man igen. Inget jobb är värt det du skulle utsätta dig för. Skickar ett dussin änglar till dig! Du behöver skydd och omtanke. Kram

  5. du klarar det, det vet jag. all världens kramar till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: