the kind that would bury us alive

the world is crashing down around her
she had an earthquake on her mind
apparently the kind that would bury us alive

Om man inte kan rädda sig själv, då vill man gärna rädda någon annan istället...

Jag undrar, att kanske, kanske hade det varit enklare om jag hade börjat knarka direkt när jag var yngre? Kanske hade min trasighet blivit blottad snabbare, och man hade kunnat laga mig i tid? För det är ju allmänt känt och vedertaget att om man knarkar, ja då är det något som är fel. Barn i behov av hjälp, liksom. Men jag visste knappt ens att knark fanns då, jag hade inte tid, jag såg ingenting. Jag hade ju fullt upp med att misslyckas att vara bäst, i skolan, på sport, på aktiviteter, på att supa, på att vara omtyckt, på att synas…

Och kanske kan man se det som att det var vad som räddade mig. Från drogerna, kriminaliteten, från samhällets baksida. Men jag ser det som att det var det som stjälpte mig; den rumsrena flykten från verkligheten, accepterad och omfamnad av samhället. Jag försämrade ingen samhällsstatistik under mina ungdomsår inte. Man får alltså fly från smärtan, så länge man gör det på ett sätt som är sanktionerat av staten och konformiteten. Om man lyckas med det, ja då får man fortsätta med sitt självbedrägeri hur länge som helst, utan att bli avslöjad.

Men är det inte avslöjade vi alla vill bli, egentligen? Få hjälp att bända upp ögonlocken och kunna sluta springa i panik från det som flåsar oss i nacken?

Så hade jag knarkat eller varit kriminell eller utmärkt med ett beteende av mer utåtagerande och icke överskylbar art, istället för att tyst skrika i hemlighet och piska mig själv till högsta betyg och flest träningstimmar, ja då kanske man hade förstått. Då kanske Någon hade blivit tvingad att se bakom muren och uppmärksammat den söndrighet jag dolde.

Men jag visste ju inte ens själv att jag var trasig. Kan man ens skilja på hel och trasig när man aldrig har sett skillnaden?

Är det så, att drog(- och alkohol?)missbruk är ett, på sätt och vis, mer ärlig sätt att fly på? Den flykten är uppenbar, omöjlig att feltolka, så genomskådad av samhälle och människa att man kan lika gärna springa runt med en stor skylt om halsen med texten: ”PÅ FLYKT FRÅN LIVET!”.

Jag valde dock den smala vägen, och sprang ifrån smärtan genom att vara duktig, duktigare, duktigast. Gömde allt som var jag så djupt in bakom skalet att jag till slut inte längre visste vem jag var på riktigt. Men alla bubblor exploderar till sist och verkligheten/sanningen landar som en kladdig chock i mitt i ansiktet. Realitycheck, hey!  Och man upptäcker att man inte känner sig själv, eller vet vem man är.  Jag stirrar på mig själv i spegeln och möter blicken hos någon jag aldrig har sett förut. Vem är det där? Och vem är jag?

Man öppnar ögonen och ser för första gången. Världen. Verkligheten. Allting. Och man upptäcker att man inte alls ser ut som alla andra runt omkring, som om man har levt med djur av en annan art hela sitt liv, och plötsligt förstår man varför man alltid har känt sig så fel. En giraff får inte plats i ett grävlingsgryt. Jag var en fyrkantig boll som ville pressa mig genom ett runt hål.

Jag har aldrig varit jag, jag har varit den jag trodde att jag skulle vara, den andra ville att jag skulle vara, en anka bland svanar, en hermelin som försökte flyga med skatorna. Ja, världen rasar omkring mig. Allting kollapsar till damm och sot och jag famlar i dimman.

well is it hard understanding
i’m incomplete

 


~ av babyborderline på januari 1, 2011.

5 svar to “the kind that would bury us alive”

  1. Jag känner igen mig allt för väl i det du skriver.. Samtidigt så vill jag också tillägga att du skriver otroligt bra! Ärligt och levande.

  2. Jag älskar dina texter. Glömmer ofta att kolla andras bloggar men blir lika glad varje gång jag ser din. Den är ärlig och hemsk för att du mår dåligt, men så galet bra för du skriver fantastiskt.
    Stå på dig, du verkar vara en bra människa. Kram

  3. Tusen gånger tack fina, fina du!

    /Lilly

  4. otroligt bra skrivet, skitbra verkligen, håller så med. Om man varit lite mer utåtagerande, lite mer högljudd och jobbig, hade allt varit bättre? Eller hade allt bara blivit väldigt mycket mer fel?

    Sv på kommentar: jag försöker se det komiska i det, och helt ärligt, det är så jävla ironiskt när man gick i ett halvår och försökte ta livet av sig och så när man inte vill dö så är man på god väg… :p ironi är bästa botemedlet
    tack så mycket för dina fina ord,

    kramar, ta hand om dig

  5. Hej
    Just nu har vi lite problem med clas ohlson som är vår sponsor. Det vore jättefint om du kunde säga en plats ni tänder på på Söndag så går jag ut med det, så får alla den här gången köpa egna marschaller. Det viktiga är inte att det är många, utan att vi brinner.

    Kramar P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: