Av allt ont blir man blå inuti, utanpå
/…/och luftens surrande slag, mörkret var mycket mörkt
och ensam och rädd var jag, tycker ingen om mig,
ingen tycker om mig…
då, kom hon som ljus ur mörkret, hon slickade min kind och sa;
‘hos mig är du trygg & varm, jag ska värma ditt hjärta,
jag tycker om dig ‘
och i hennes ögon tindrade kärleken…
Om man är liten och svag (änglarna gråter)
Och blir slagen med slag (när själar dör)
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker; varför?
Om man är liten och svag (om dörpen snyftar)
Varje natt varje dag (bland tysta moln)
Av allt ont blir man blå inuti utanpå varför finns jag?
… men hemskhet kan vända och maskrosor tända sina knoppar
att växa upp i gryningen.
När spökerna glufsar mot jaget då luffsar hon till oss mig & dig
med all sin kärlek.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie, älskling du är som en ros.
Du pussar mina ledsna tårar med din mjuka nos.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie, hon gör mig så varm och glad.
Tillsammans går vi tass i hand på livets promenad
Åh, jag hade gett vad som helst för att få ha en Lassie, då när jag ännu inte förstod; då när det fanns en annan tid, ett annat liv. Ett barns krossade minnesfragment vackert utplacerade som meningslös mosaik.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och jag såg att godhet fanns.
Hoppets stjärna lyste klart runt hennes ludna svans.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och viskade till mig sitt wöw.
Vi är tass i hand och i mitt hjärta känndes lugn
Vi är tass i hand och i mitt hjärta känndes lugn…
Helvete, varför hade jag ingen Lassie? Ingen tass att hålla fast i, ingen luden svans, ingenting. Och det var ingen som sa något, ingen berättade för mig; att det var någonting som fattades, att det som jag långsamt växte upp till endast hölls samman av väggar gjorda av lögner och luft. Hela min uppväxt är en lögn, men var ska jag hitta sanningen? Vem ska berätta? Vem ska trösta Knyttet nu, nu när hon är stor och tiden förbi?
Jag har slagits så länge nu, mot förnekelsen, mot verkligheten, mot livet. Och jag är trött. Trött på skammen och skulden som slagit rot inuti. Trött på att vara fel, på att skämmas för allt som är jag. Jag vill bara kasta boxningshandskarna, kliva ut ur ringen och försvinna bort. Slippa rulla med ögonvitorna intryckt i ett hörn med kniven mot strupen, slippa slåss för att existera, slippa gömma mig bakom kroppens barrikad med tom blick och en påklistrad oräddhet som bara lurar de som inget vet.
Ja, det gör ont just nu. Och mest ont gör det när ingen förstår. Att jag vill inte slåss mera, jag har kapitulerat, platt på mage med kinden mot golvet och hjälplösheten som klibbar i mungipan. Men tomheten, den är alltid bara ett ögonkast bort, redo att tränga sig in mellan jaget och verkligheten, så jag gömmer mig där. Där, där ingenting längre spelar någon roll, där, där ingen har något att förlora. Där, där alla känslor fryses ned och glöms bort allt medan smärtan växer sig större och starkare, utom räckhåll för medvetenheten och hjärnan.
Av allt ont blir man blå inuti utanpå, varför finns jag?
Welcome to Borderline City! 
När ska det sluta :(. Kämpa på vännen. Kom ihåg när det var enkelt och när du var dig själv för första gången på länge.
Det du skriver känns så bekant att det nästan gör ont att läsa. Saknar också en massa bitar, förstår inte vad jag känner (hur man känner?) och hela tiden undrar jag om det märks utanpå. Syns det att jag är fel?
Men samtidigt tror jag att det går att lära sig att bli mer och mer sig själv 🙂 Att våga känna; bli glad och ledsen, utan att skämmas.