Nobody knows shes a beautiful suicide

She strikes a pose but she dies inside,
nobody knows shes a beautiful suicide.

Så är jag tillbaka igen, deja vu, ett hack i skivan, eller fastnad knapp på never ending  repeat. Vi gör oss illa på varandra, bänder ryggarna tills dom går av. Din andedräkt i örat låter så snäll, men jag vet att så fort jag öppnar ögonen står jag på något vis kvar själv.

You’re so blind!
You can’t save me this time
Hope comes from inside
And I feel so low tonight

Ja, jag på botten nu, omringad av före detta smärta, minnen som tränger in. Rör mig inte är du snäll, jag är rädd nu, jag är till och med rädd för dig. Och nu är jag platt mot marken, fosterställning under bordet, smetar tårar som kommer från någonting som jag för länge sedan har stängt ute, eller in. Tillbaka under jorden, nedgrävd i mitt eget sinne, verkligheten är tunn och kall men inte här, där jag är.

Fingrar vagt på finlemmad metall, kompensation, reparation, distraktion. Flytande liv som smiter ut, stygn som inte behöver sys. Men vem tar med sorgen tillbaka dit den kommer ifrån? När inte ens du kan rädda mig nu. Jag styckar sönder dina välmenande ord, gör mig oälskbar. Försvunnen bakom det som brukade va’. Förflyttad tillbaka till då, när verkligheten var en kamp och allting ett hot. Jag glömmer bort, står utanför er andra, släpar på bojor från ett förlorat liv. Om jag begraver dig i mitt, kan du ens andas då? Och jag, jag bär bara mina sår med nacken nedböjd och förvirrad blick.

Vart är framtiden, jag kan inte hitta tillbaka till den. Och, ja, ja, ta ut det på mig! Baby when it’s love, if it’s not rough, it isn’t fun. Så klipp upp mig, pappersflingor som snö, jag singlar ner över dig och mig. Du är den enda som når in. Och jag vet att du hör, jag ser det på minen som du gör; är det fortfarande du och jag mot världen? För jag har inget att förlora mer, bara ändlösa tårar och ärr som ler. Vänta gå inte ännu, jag vet att jag tvingar dig bort, men det är sorgen som inte vill ge sig av. Snälla, stanna lite till, jag menade inget av det som jag sa… ”Lie still with your hand on my heart to feel the words I’m trying to tell you”.

 

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

 

Jag är rädd på riktigt nu. Ett ensamt förvildat djur som aldrig mer vill sättas i bur.

~ av babyborderline på januari 15, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: