Det är alltså så här som någon som vill dö ser ut. Som jag.

•augusti 26, 2011 • 4 kommentarer

En korridor som löper runt i en kvadrat, runt, runt, runt. Massiva trädörrar, okrossbart glas, fönster utan handtag. Sterilt, desinficerat, kalt. Det ekar i rummet när jag fumlar omkring i halvmörkret, sänglampans ljus räcker inte till att lysa upp vanmakten som viskar i väggarna.

Efter veckor på ständig flykt från livet föll jag igen. Snärjdes in i ångestnätet, utmattad, förtvivlad, skev och sned. Ingen drog kan driva smärtan på flykten när världen slocknar och hoppet har tappats bort, och inga kloka ord eller goda råd heller för den delen; när allting har förlorat sin mening och högen med oöppnad post växer sig övermäktig på hallmattan. Vardagen blir en fiende som ska bekämpas och verkligheten en kladdig mardröm utan uppvaknande alltmedan det svarta sprider sig över linsen och äter upp allt ljus. Till slut, handlingsförlamad och ihålig bakom en dåligt målad fasad, ben som nätt och jämt bar. Men ändå försökte jag att fortsätta springa, springa till längre bort.

Men benen orkade inte springa mer. Inte ens rakbladen kunde väcka mig. Så jag bestämde mig för att jag inte orkade finnas nåt mer. Inom mig viskade rösten så starkt, att jag inte var menad för livet, jag hörde inte hemma här. Och jag ville gå, jag ville verkligen gå, för att slippa det onda och det svarta, för att slippa omöjligheten i att leva vidare ensam i den här världen. För att med Älskling försvann också all min trygghet, min enda familjemedlem, nödvändigheten för att klara av att inte vara sjuk, eller bara finnas till.

Men jag hann, rädda mig själv. Jag svalde aldrig ner den noga uträknade garanterat dödliga dosen av tabletterna som jag radat upp på köksbordet. Men jag ville. Men för att inte såra de få som finns där åkte jag till hit, där såna som jag ska vara. Där man kan övervaka mig så att jag inte lyckas. Där verkligheten är fyra väggar och måltider på blåa brickor. Så att inte jag skulle vara till mer besvär för omgivningen, så att dom som bryr sig skulle våga gå till jobbet på morgonen utan att ha dåligt samvete för att dom lämnar mig ensam.

 

Och jag möts av samma tomma ögon och bortvända blickar som hos mig själv. Samma skam som bränner över att vara sjuk, behöva vara inlåst och i tryggt förvar under landstingets blåa filtar.

Jag möter min skrämda blick i spegeln ovanför handfatet, ögonen är stora och svarta, får ansiktet att på något sätt se utmärglat ut. Håret är fettigt men har behållit sin gul-blond-rosa färg. Förutom den återhållna förtvivlan som gömmer sig djupt inuti pupillerna så ser jag ut som jag. Kanske lite skörare, lite mindre, lite yngre. Eller äldre, det är svårt att säga. Jag bär på en livstids smärta men sedd från ett barns naiva uppfattning om emotioner. Men det är någonting med ögonen. Något desperat och hjälplöst. Och under tröjan skymtar nyckelbenen medan kindknotorna får huden i ansiktet att sjunka in en aning. Det är alltså så här som någon som vill dö ser ut. Som jag.

Publicerat i Ångest, Lost love
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Kill me

•augusti 22, 2011 • 1 kommentar

 

If I ever leave this world alive
The madness that you feel will soon subside
So in a word don’t shed a tear
I’ll be here when it all gets weird
If I ever leave this world alive

 

 

 

Publicerat i Ångest, Lost love
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

I wouldn’t leave you, but you couldn’t stay.

•augusti 18, 2011 • Kommentera

Jag vaknar och fortsätter att skrika. Jag lever i en mardröm.

Wherever I am you’ll always be
More than just a memory
If I ever leave this world alive

Det finns ingenting kvar. Inget ljus når in i det svarta. Jag ligger redan på spåret, kan höra tåget som vibrerar rälsen, jag reser mig inte upp nu.

You were a storm,
it blew us away.
I wouldn’t leave you,
but you couldn’t stay.

Jag visste inte förrän jag såg dina ögon. I dom svävade allting som jag hade glömt och begravt. Av tiden som bara var en trasig fantasi men kanske ändå inte. Hur kan man känna lyckan om den inte finns på riktigt? Det var sant, jag vet det. Det var bara livet som gick snett. Men jag vet ven du var, och du var hemma.

If I ever leave this world alive
I’ll take on all the sadness
That I left behind

Utan dig finns ingenting kvar. Ingen svagt flämtande låga i regnet, ingen solstrimma genom persiennen. Jag vet vem jag är, jag känner det nu. Jag är en vilsen svan, en liten pingvin, en sorgsen kungsörn, en ensam varg, som troget väntat på min mate of life. En fågel tillhörande en av de 90% fågelarter av vilka som väljer en enda partner för resten av livet.

And if you wait for me,
I’ll be the light in the dark if you lose your way.
And if you wait for me,
I’ll be your voice when you don’t know what to say.

Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma. Jag vill minnas allting, jag minns allting; dina ögon när dom ler, dina tårar som ingen annan får se, ditt hjärta mot mitt öra på ditt bröst, värmen från din hand som värmer min när sommaren har blivit höst.

I know you want to hear me
Catch my breath
I love you ‘till the end
I just want to see you laugh not cry
I just want to feel you
I love you ‘til the end

Så jag kan inte ge upp. Jag har gett bort mitt hjärta, jag har fuckat upp, jag har svikit och blivit sviken. Vi kanske slog sönder framtid men jag står kvar. Väntar troget på den enda som får plats inuti. Fastfrusen i regnet, fastsurrad vid hjärtat som blöder och kvider, kan inte stänga av, kan inte släppa, måste följa efter som en bräcklig skugga, knacka på ditt skal tills dess att det rämnar och exploderar. Jag måste. Annars finns det ingenting.

You haven’t changed.
Stand in the light,
I need to see you,
uncover my eyes.
The tears coming down,
making lines on your face.
One for each year, now
that you’ve been away.

 

Monogamy is a rare bird in the animal kingdom, but some creatures do stay faithful forever. Only 3 to 5 percent of the 5,000 species of mammals bond for life, including otters, beavers and wolves. Humans in many cultures like to think of themselves as a faithful species, but when it comes to true fidelity, many other animals offer better examples of how to keep a relationship together. Trumpeter swans, mourning the death of their mate until they die of grief. Wild pigs, never mating again if one loses his mate.

An albatross may fly great distances over the oceans, but despite its extensive travels, this bird will always return to the same place — and the same partner — when it’s time to breed. Pair bonds between males and females form over several years and will last for a lifetime.

Bald eagles mate for life. They display their commitment with flying acrobatic stunts. Bald eagles are also the national emblem of the United States, and when it comes to maintaining relationships these birds soar much higher than the country they symbolize. Bald eagles typically mate for life, except in the event of their partner’s death or impotency a number far lower than America’s divorce rate, which now exceeds 50 percent.

(http://www.care2.com/greenliving/8-animals-that-mate-for-life.html#ixzz1VNnU2tQw,
http://www.divinecaroline.com/22368/94736-eight-animals-mate#ixzz1VNxLH2is,
http://gfweddingconcepts.blogspot.com/2009/04/animales-that-mate-for-life.html)

 

She says I’m okay; I’m alright,
Though you have gone from my life
You said that it would,
Now everything should be all right
Yeah should be alright

Ja, jag försöker. Överleva. Leva med hålet i själen, limma ihop mitt trasiga hjärta, hålla huvudet högt, tro på att allting blir bra igen. Men jag kan inte…

The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night

She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
With a note that said I’ll love him till I die
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby

 

 

Publicerat i Lost love
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

High above but on the floor

•augusti 16, 2011 • Kommentera

Get ready for take off. Då är det dags igen… High above but on the floor. 

 

Det är höst igen. Fukten i luften, imman mot kinden. Ett helt jävla år. Tiden som rinner genom fingrarna och smyger ut genom dörren. Ett år har passerat. Ett år. 12 månader. Massor av dagar, timmar och minuter. Sedan jag trodde att jag hade hittat hem. Sedan jag trodde att kampen var slut. Sedan jag drunknade i någonting som inte ens fanns på riktigt. Ett år sedan jag önskade mig någonting så mycket att det nästan blev verkligt.

Och nästan ett halvår sedan drömmen exploderade. Rätt i mitt ansikte, små små skärvor av hoppfullhet som slungades bort. Och ännu vägrar jag att acceptera och förstå. Ännu klamrar jag mig fast vid illusionen, Älskling, äntligen hemma, famnen som aldrig skulle släppa taget om mig, fingrarna mot kinden och läpparna mot pannan. Ännu kan jag inte förstå hur han kan vara utsuddad från vardagen, vart han tog vägen, hur det gick till. Han skulle ju vara här, alltid alltid. Ännu har jag inte vågat smaka på sorgen som ligger som ett tjockt lager över min tunga. Ännu har jag inte öppnat ögonen och erkänt att Älskling inte finns, i alla fall inte bilden som jag hade av honom.

Och det gör så ont. Helvetes jävla kuk satans kuk. Jag vill inte ha ont. Jag vill inte. Jag vill vara lycklig och lätt. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Han är inte borta, han finns visst, någonstans. Han måste finnas. Jag såg honom, jag älskade honom. Vi älskade varandra, hur kan han bara försvinna? Poff, och bli till någon helt  annan, någon helt annan med pupiller av sten och en tunga som en kniv. Nej, det går jag inte med på. Nej. Jag säger nej. Men det hjälper inte, jo jag var ju så lycklig. Men han finns inte kvar nu, bara det tomma skalet. Hur kunde han lämna mig ensam här? Vi skulle ju gifta oss? Han kanske aldrig har funnits? Precis som han var en sprakande dröm för mig,  kanske jag bara var en blek projektion för honom? Nej, nej, nej, han var rätt. Han var hemma. Hemma.

Kanske är det tid nu. Tid för att sörja. Kanske inte. Jag vet inte hur länge jag kan hålla emot, men jag kämpar på. Vill inte känna, vill inte tänka.

 

Och jag fick ett frikort nyss, bara sådär. Kroppen blev lätt och vacker. Musiken porlar genom ådrorna och jag är så mycket mer än bara jag. People tell me I’m too high when I’m around, And when I’m not I’m closer to the ground. Idag behöver jag inte vara ledsen, idag får jag dansa på molnen tills benen blir trötta. Idag finns inga bekymmer mer,  för jag har lämnat verkligheten för en stund. Upp, upp, upp tills jag slår i taket, nu är allting vackert och jag ser allting klart. Jag är inte längre jag, jag flyger iväg.

Free me, leave me
Watch me as I’m going down
Free me, see me
Look at me, I’m falling and I’m falling.

 

 

Publicerat i (Hypo)Maniac, Lost love
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Livet. Det kommer och tar mig.

•augusti 13, 2011 • 2 kommentarer

Sönderslagen igen. Såren som glipar vitt och halt. Blodet som torkar in i parketten och stelnar på huden. Knogen mot käken, bakhuvudet i väggen och rakbladet mellan tummen och pekfingret, målar in smärtan i ett hörn.

Jag är sjuk igen. Sjuk. Är jag? Sjukdom. Sjukdomsbild. Symptom. Orsak. Psykofarmaka. Vård. Vård? Vård? Vilken vård? Om man har cancer kan man inte rå för att man blir svag och att ens celler bryts ned och dör. Kan jag rå för att jag är svag och att mitt förnuft bryts ned? Jag låter det ju hända. Låter smärtan äta upp själen tills dess att bara brosket återstår. Är det mitt eget fel?

Eller är jag bara ett vilt djur nu igen. En ren fastfrusen i extraljusens strålkastarsken med ett hjärta som bultar i vild panik men orörliga muskler som låser fast kroppen till en staty av förtvivlan. Jag vill springa, till varje pris, bort, men benen dom sitter fast i verkligheten. Det är inte längre jag, inte bakom ratten, inte förfogande över växelspak och broms. Jag sitter nedkrupen i baksätet med händerna för öronen och blundar så hårt att färgerna dansar inuti huvudet. Liten och rädd. Bara ett skadat djur, en vettskrämd liten varelse, oförmögen att förstå, att tänka, att handla.

Men ändå så är det jag som får betala. Betala skulden, betala skammen. Blodet längs armarna, blånaderna i ansiktet, vrålet som gurglar i halsen, vansinnigheten som slipper ut och slår, slår, slår vilt omkring tills det blir tyst, tills smärtan och paniken klingar av och lägger sig som en dimma inuti. Livet smular sönder och jag betalar, ja för fan jag betalar med allt jag har. Jag slåss för livets skull, för min skull, för allt, orättvisan mot gommen, jag slåss för att gå sönder. Att ta mitt straff, att skada den som det berör.

Fumligt. Darrhänta fingrar som rotar i badrumsskåpet. Rakhyvel, kniv, plastbitar, bända loss, klippa lös, det vassa, jag vill ha det som är vasst och skarpt. Skära sönder huden, titta, titta vad ont det gör i mig just nu, varför kan ingen se? Hjälp mig. Om dom bara kunde se så kunde dom kanske först men jag vet inte hur jag ska förklara annat än med blod och slag. Och jag skär, där jag inte ens försöker gömma mig. Det är värre. Jag bryr mig inte, det måste ut. Jag har slutat att ens försöka spela normal och låtsas passa in. Jag behöver inga armband längre, razor cut braclet. Nu blir jag dömd, nu ser dom, fast jag vill att dom ska se, men jag vill inte att dom ska förakta. Jag är rädd för deras förakt och rädsla inför en sån som jag. Ett psykfall, en galning, en annorlunda fågel med missbildade vingar.

Jag är trasig. Det här är jag och ingen kan älska mig. Någon timme med ett psykfall kan vem som helst stå ut med, men när dörren slår igen bakom dig då är det jag som är kvar liksom smärtan. Du får din frihet tillbaka och jag kvävs av min panik, det här är jag 24 timmar om dygnet, det blir aldrig bättre än så, och det är för mycket att be om att någon ska orka med. Jag vet.

Inte ens med droger eller sprit. Verkligheten kommer alltid tillbaka, förr eller senare. Jag kan gömma mig, jaga den på flykten, blunda, men den väntar in mig. Jag vet det, jag minns det. Det går inte att fly även om jag så ville. Jag har försökt, tro mig, men i änden av varje rus så är jag tillbaka, och jag vet att det kommer tillbaka, varför skjuta upp det oundvikliga? Livet. Det kommer och tar mig. Jag är här.

 
 
Vid stress involveras i första hand det sympatiska nervsystemet och binjurarna. Det sympatiska nervsystemet tillhör kroppens autonoma nervsystem, som man inte kan kontrollera med viljan. Binjurarna sitter ovanför njurarna och de tillverkar stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. När hjärnan tolkar en situation som stressfull skickas impulser genom kroppens stressystem bestående av nerver och hormoner. Dessa impulser sätter igång en mängd olika reaktioner i kroppen vars uppgift är att åtgärda den krävande situationen.
 
Hjärtat börjar slå snabbare för att mer blod ska kunna pumpas runt till de organ som behöver extra blod under stressen. Blodet omfördelas från mage och tarm till muskler, hjärta och lungor. Samtidigt dras blodkärlen ihop och blodets levringsförmåga ökar. På det sättet är kroppen förberedd för möjliga skador som kan ge blödningar. Stressystemet ser till att andningen blir snabbare och djupare så att syresättningen av blodet ökar i muskler och andra organ.

 

Stress leder också till att frisättningen av fettsyror och socker, som ger energi till muskler och organ, ökar. Vid kortvarig stress stärks immunförsvaret som skydd mot angrepp, men vid långvarig stress utan återhämtning sker istället en försvagning av immunförsvaret. Halten av stresshormoner ökar, medan nivån av köns- och tillväxthormoner i blodet minskar. Vid stress förstärks vissa funktioner i kroppen som behövs just då, medan andra funktioner som till exempel matsmältning, tonas ned.

Forskare har visat att kroppen reagerar på stress på två sätt, genom att antingen vilja kämpa eller fly. Kampreaktionen gör att det sympatiska nervsystemet och utsöndringen av stresshormonerna adrenalin och noradrenalin i blodet ökar. Man får förhöjda blodfetter, en ökad puls och ökat blodtryck.

Om stressen känns överväldigande och omöjlig att kontrollera uppstår istället en flyktreaktion. Vid denna typ av reaktion ökar istället produktionen av det tredje stresshormonet kortisol, medan produktionen av testosteron, insulin och tillväxthormon minskar. Ju mer kortisol desto sämre presterar vi. Vi blir passiva och hoppas att någon löser situationen åt oss. I längden leder detta till man känner sig kraftlös, deprimerad, saknar energi och får svårt att koncentrera sig. (http://www.sund.nu/docs/printArtikel.asp?art=328&tem=2&und=0)

 
 

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I can laugh it off

•augusti 12, 2011 • 1 kommentar

I have a ringing in my head
And no one to help me answer it
Even with you close enough to kiss.

Every minute is arranged
Every moment lasts a day
But thinking about it can’t help me let go, I know.

Talk, talking a lot, but it’s still talk
Gotta love how it’s somehow all on me
All the petty scenes
And all the pretty things
Say whatever you want
‘Cause I can laugh it off.
I can laugh it off.

I must look like I’m running away
To you at your faster pace
I wonder what it is you
could have seen, in me.

 

Say whatever you want
‘Cause I can laugh it off.

I can laugh it off.

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , ,

Rädd för att leva? (At every occasion I’ll be ready for the funeral)

•juli 23, 2011 • 4 kommentarer

Mitt hjärta vill ju ha ett annat hjärta att slå för. It’s not a habit, it’s cool, I feel alive. If you don’t have it you’re on the other side. I’m not an addict (maybe that’s a lie?) Inga droger, nej nej ingen jävla sprit heller, nej bara närhet, ljummen hud och armar hårt, hårt om. Annars kan jag inte. Inte.

”Du var dom bästa dagarna i mitt liv”. Vems liv? Mitt liv? Vilket liv? Ingens liv? Jag vill inte ha nåt liv, det gör bara ont. Åh nej inte nu, Sara, inte nu med ditt patetiska ta livet av sig-snack. Inte nu. Tänk på dom andra. Freeeedag. Glad-dag. Skräms inte. Men det här är ju också jag? Den fula, den skadade, trasiga, förstörda. Jag vill också få plats?

Hjälp mig. Snälla hjälp mig, jag vågar inte be,orkar inte fråga, kan bara skrika tyst tyst inuti. Laga, bär bort, smek min kind. Jag orkar inte vara Sara. jag vill inte. Det fulaste. Men ingen kommer. Aldrig mer?

Och jag som skulle dö för alla andra. Till och med dom oviktiga. Jag skulle det. Lojal. Till döden. Ge för att få. Idiotiskt. Leva för nån annan, omöjligt. Leva för mig själv, vågar inte. Hoppa, hoppa ner i livet, ut från bakom murarna, tillit som inte finns, flyg, bli en fjäril. Kan inte, kan inte, med armar som är bakbundna och modet som är söndrat. Hur skulle jag våga? Det är bara marken som dämpar fallet.

Rösten säger: Spela inte, låt dom veta. Klä av dig naken, visa såren, blodet, köttet, benen. Ljug inte mer. Låtsas inte vara duktig, låtsas inte som om allt är bra. Visa dig. Göm dig inte, kom fram från mörkret.

Jag vet att jag har varit dum många gånger, men det här priset, det är fortfarande för högt. Hur orkar man? Det gör så ont. Underkäken är så spänd, jag är så rädd. RÄDD. Rädd för att leva?

Ojoj ajaj grimascher hela ansiktet, ful, förvriden, aj i magen, i hjärtat, bröstet, händerna skakar, ångesten, den fula hemska. Jag hatar, hatar, älskar, aldrig hel, alltid trasig. Skinnet som spricker, blodet som betalar för synden, alltid jag, alltid mig, mitt, jag får betala livet ut. Jag är den fegaste, fegaste av alla.

(Spelar normal. Låtsas. Så som är normal som är som jag, vanliga jag. Haha jag ljuger, lurar alla dom upp i ansiktet, fy fan vilka idioter, dom fattar inte ett skit. Jag kommer inte undan, jag ska, jag vill inte leva. Ingen mening att trassla in sig i fler levnadsöden nu, bara fallet kvar. Ensam nu. Alltid ensam och blicken hård som av stål.)

 

At every occasion I’ll be ready for the funeral
At every occasion once more is called the funeral
At every occasion I’m ready for the funeral
At every occasion one brilliant day funeral…

 

Publicerat i Ångest, Lost love, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , ,

Persienner av plast (Jag behöver ingen nu)

•juli 20, 2011 • Kommentera

När natten flyr lättsamt in under sängen
bultar mitt hjärta sorgset i någons hand,
ett sånt hjärta som inte släpper någon nära
ett sånt hjärta som man kanske tappar bort ibland

Men jag, jag behöver ingen nu
Det gör ont fast på ett nytt och konstigt sätt,
Verkligheten blir liksom klar och ren
låter sorgen glida över min kind så lätt, så lätt

Ingen annan behöver se mina tårar,
dom är bara för mig,
och jag reser mig långsamt upp igen,
det var jag som tilllät dig att såra mig

Och nu vill jag inte vända mig om
jag vill göra om alla mina misstag igen
Mitt hjärta tål att gå sönder,
och tårarna vet jag att dom torkar till sen

Glömskan målar över min förnedring
så jag låter vattnet skölja bort din blick
vissa saker förlorar man och vissa ger man bort
kniven i ryggen svider bara i några ögonblick

Och dagen gömmer sig bakom persinner av plast
men jag, jag ångrar ingenting
jag tappade bort mitt hjärta i natt
kanske betydde det att jag ville va’ din?

Publicerat i Living on the borderline, Poetic
Etiketter: , , , , ,

På rymmen från mitt liv

•juli 15, 2011 • 1 kommentar

Nä. Jag är nog ingen pundare. Jag bara flyr, flyr, flyr. Springer åt alla håll, blundar, kämpar emot, vill inte se, vill inte veta medan knogarna vitnar om en dörrkarm. Det är sorgligt. Jag flyr från mig själv, på rymmen från mitt liv.

Nu är ingenting annorlunda egentligen. Jag fortsätter att springa mot längre ort, men jag vet om att jag springer. Jag hör hur hjärtat bultar mot t-shirten, känner asfalten under sulorna och blinkar mot vinden som trasslar in sig i mina andetag. Jag har gläntat på ögonlocken och är plötsligt medveten om min hopplösa flykt. Och ja för fan, jag erkänner allt. Jag har varit ett svin, en idiot, trampat på människor, manipulerat, ljugit, och ömkat. Men det var inte med flit. Jag blundade ju, så jag såg inte, jag visste inte. Förlåt mig.

Och jag vet inte vart jag är på väg. Vägen framåt ligger tom, ett oritat ark, inga planer, inga förväntningar. Jag vet ju inte ens vem jag är. Och jag tror att jag måste få springa lite till, verkligheten är för svår att svälja som den är. Jag är inte redo att möta alla mina spöken ännu, det blir för många hårda käftsmällar på en gång, då går jag sönder för alltid. Men en dag då ska jag stanna och vända mig om, rak i ryggen som en fura, och stirra den fula verkligheten rätt in i ögonen utan att vara rädd. Jag ska. Jag vet att jag kommer att våga, jag måste bara få växa lite till först och sluta fred med mig själv.

För det är vad jag ska göra nu. Make peace. Bli sams med mig själv. Fullkomligt strunta i alla andra jävla människor och enbart jobba på min relation till mig själv. Den har varit värdelös för länge, alltid faktiskt. Nu är det dags att jag börjar inifrån och kramar om hela allt det som är jag, fastän jag inte vill. Jag behöver stå enad inför verkligheten. Jag behöver tycka om det som är jag. Se mina goda sidor lika bra som de dåliga och älska dom alla. Det här är jag. Allt. Alltid. Då är det lika bra att jag vänjer mig vid mig, för allt som ryms i min skalle och i mitt hjärta kommer inte att kunna separeras, det är fult och vackert och det sitter fast i mig, gör mig till den jag är. Jag ska ta reda på vem jag är och jag ska stå upp för det där. Det där som är jag. Nu. Jag ska fanimej älska och acceptera allt som är jag, det är jag värd lika mycket som alla andra människor. Att åtminstone vara älskad av sig själv.

Publicerat i Försoning, Living on the borderline, Self esteem
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Ja, jag är en pundare. Är jag? Är jag? Är jag?

•juli 4, 2011 • 2 kommentarer

Så var det dags igen. Realitycheck. En kräftsmäll som kastar mig bakåt in i väggen och allting faller, faller, faller och blir till svart.

Jag som trodde att jag hade rest mig och börjat gå mot ljuset. Men istället kan jag bara tyst konstatera att jag är så bra på att ljuga för mig själv att jag inte ens märker att den största av alla lögner som byggt bo i mitt huvud. Omedvetet. Utan den medvetande hjärnans logiska briljans. En påhittad logik byggt på tunna lager av sanningar som gör så ont att de begravts djupt inuti själen. Ja, jag är en pundare. Är jag? Är jag? Är jag?

Har jag bytt ut ett beroende mot ett annat? Har jag tappat all känsla för moral och etik? Trampar jag ned alla gamla gränser som tidigare skyddat mig från att nålas fast i ett olagligt beroende? Kanske. Jag är tydligen en slipad jävel fylld med dåliga ursäkter. Min doktor säger att jag inte är en knarkare, men har jag låtit henne höra hela sanningen. Min terapeut säger också att jag inte är en knarkare, men vem vet vilka valser jag har dragit för deras blå ögon. Jag vet inte själv. Jag visste ju inte att jag höll på att ramla över staketet förrän precis just nu. Då jag insåg att min inställning till droger har blivit lättsam och nonchalant. Givetvis inte gällande medicinerna, som är heliga och inte får brukas i russyfte, men inför dom andra narkotikaklassade preparaten.

Och mitt hyckleri har fortgått parallellt med att jag grävt mitt huvud allt djupare ned i sanden. Jag säger upp bekantskapen med en väninna om har en knarkande idiot till pojkvän och går sen hem och rullar en rock n’ roll-cigg. Hittar nya vänner i helt fel kretsar. Förbjuds att umgås med vissa av dem. Gör det ändå. Provar tacksamt röka och pulver, huvudet fullt av ludd. Är jag en knarkare? Jag vet att jag har ljugit i alla fall, förskönat och utelämnat för både mig själv och resten av världen. Men jag kan inte vara som ”dom”, dom riktiga pundarna, dom som knarkar ihjäl sig. Jag kan inte vara fysiskt beroende, det är omöjligt, jag har ju bara rökt på max en gång i veckan och bara när jag inte velat ta benso för många dagar i rad.

Och pulvret, det jävla pulvret som jag egentligen redan har, fast i tablettform. Ja, tre gånger har jag väl testat det. Tre gånger. Gör det mig till junkie? Eller är det min totala obryddhet som sänker mig? Behovet av att fly som har blivit så starkt att jag stroppar in vad som helst i munnen för att slippa känna. Har man inget att leva för så är man inte rädd för varken döden eller konsekvenser.

Så jo, jag har hamnat på glid. Det är halt under fötterna. Jag glider ner mellan springorna i verklighetens golv, kysser livet adjö och stänger av den moraliska gps:en. Alla här knarkar ju, hur fan hittar man nån som inte har koppling till droger? Och sen blir det svart och tyst, strax innan verkligheten exploderar i bröstet. Hålet spricker upp och gapar hungrigt och jag förundras över min förmåga att ljuga för mig själv så mycket att jag tror på mina egna lögner. Jag är en enda stor dubbelmoral som svept genom livet efter egna regler.

Kanske är jag en addicit, kanske inte. Allt är förvirrat och i oordning. Tankar och känslor som sväller i halsen, insikten som bränner i magen. Och meningslösheten, stämplad som pundare som umgås med andra pundare, det är inte jag. Om jag nu är beroende av droger så spelar det ju ingen roll, missbrukare sårar ju mest av alla och jag gör alla i min närhet illa. Saraproblemet, ett besvär, en svårighet som skall forceras till varje pris. Och döden smyger sig närmare, lockar med ljus och tysthet. Om jag nu är en addict, vad finns det då för mening med att stanna här ännu längre? I min lägenhet som aldrig hunnit bli något hem . I staden där rykten färdas snabbare än ljuset, en gång pundare alltid pundare. Fastän jag inte alls är som dom andra, dom som avgiftas gång på gång och kommer hem från behandling  med siktet inställt på sin favorit drog.

Det är sorgligt, jag är sorglig. Hålet i hjärtat växer och jag försöker att glömma dåtidens mörker. Jag är ju på rätt sida av staketet, det är jag väl? Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? 

Publicerat i Ångest, Living on the borderline, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »