Livet. Det kommer och tar mig.
Sönderslagen igen. Såren som glipar vitt och halt. Blodet som torkar in i parketten och stelnar på huden. Knogen mot käken, bakhuvudet i väggen och rakbladet mellan tummen och pekfingret, målar in smärtan i ett hörn.
Jag är sjuk igen. Sjuk. Är jag? Sjukdom. Sjukdomsbild. Symptom. Orsak. Psykofarmaka. Vård. Vård? Vård? Vilken vård? Om man har cancer kan man inte rå för att man blir svag och att ens celler bryts ned och dör. Kan jag rå för att jag är svag och att mitt förnuft bryts ned? Jag låter det ju hända. Låter smärtan äta upp själen tills dess att bara brosket återstår. Är det mitt eget fel?
Eller är jag bara ett vilt djur nu igen. En ren fastfrusen i extraljusens strålkastarsken med ett hjärta som bultar i vild panik men orörliga muskler som låser fast kroppen till en staty av förtvivlan. Jag vill springa, till varje pris, bort, men benen dom sitter fast i verkligheten. Det är inte längre jag, inte bakom ratten, inte förfogande över växelspak och broms. Jag sitter nedkrupen i baksätet med händerna för öronen och blundar så hårt att färgerna dansar inuti huvudet. Liten och rädd. Bara ett skadat djur, en vettskrämd liten varelse, oförmögen att förstå, att tänka, att handla.
Men ändå så är det jag som får betala. Betala skulden, betala skammen. Blodet längs armarna, blånaderna i ansiktet, vrålet som gurglar i halsen, vansinnigheten som slipper ut och slår, slår, slår vilt omkring tills det blir tyst, tills smärtan och paniken klingar av och lägger sig som en dimma inuti. Livet smular sönder och jag betalar, ja för fan jag betalar med allt jag har. Jag slåss för livets skull, för min skull, för allt, orättvisan mot gommen, jag slåss för att gå sönder. Att ta mitt straff, att skada den som det berör.
Fumligt. Darrhänta fingrar som rotar i badrumsskåpet. Rakhyvel, kniv, plastbitar, bända loss, klippa lös, det vassa, jag vill ha det som är vasst och skarpt. Skära sönder huden, titta, titta vad ont det gör i mig just nu, varför kan ingen se? Hjälp mig. Om dom bara kunde se så kunde dom kanske först men jag vet inte hur jag ska förklara annat än med blod och slag. Och jag skär, där jag inte ens försöker gömma mig. Det är värre. Jag bryr mig inte, det måste ut. Jag har slutat att ens försöka spela normal och låtsas passa in. Jag behöver inga armband längre, razor cut braclet. Nu blir jag dömd, nu ser dom, fast jag vill att dom ska se, men jag vill inte att dom ska förakta. Jag är rädd för deras förakt och rädsla inför en sån som jag. Ett psykfall, en galning, en annorlunda fågel med missbildade vingar.
Jag är trasig. Det här är jag och ingen kan älska mig. Någon timme med ett psykfall kan vem som helst stå ut med, men när dörren slår igen bakom dig då är det jag som är kvar liksom smärtan. Du får din frihet tillbaka och jag kvävs av min panik, det här är jag 24 timmar om dygnet, det blir aldrig bättre än så, och det är för mycket att be om att någon ska orka med. Jag vet.
Inte ens med droger eller sprit. Verkligheten kommer alltid tillbaka, förr eller senare. Jag kan gömma mig, jaga den på flykten, blunda, men den väntar in mig. Jag vet det, jag minns det. Det går inte att fly även om jag så ville. Jag har försökt, tro mig, men i änden av varje rus så är jag tillbaka, och jag vet att det kommer tillbaka, varför skjuta upp det oundvikliga? Livet. Det kommer och tar mig. Jag är här.
Vid stress involveras i första hand det sympatiska nervsystemet och binjurarna. Det sympatiska nervsystemet tillhör kroppens autonoma nervsystem, som man inte kan kontrollera med viljan. Binjurarna sitter ovanför njurarna och de tillverkar stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. När hjärnan tolkar en situation som stressfull skickas impulser genom kroppens stressystem bestående av nerver och hormoner. Dessa impulser sätter igång en mängd olika reaktioner i kroppen vars uppgift är att åtgärda den krävande situationen. Hjärtat börjar slå snabbare för att mer blod ska kunna pumpas runt till de organ som behöver extra blod under stressen. Blodet omfördelas från mage och tarm till muskler, hjärta och lungor. Samtidigt dras blodkärlen ihop och blodets levringsförmåga ökar. På det sättet är kroppen förberedd för möjliga skador som kan ge blödningar. Stressystemet ser till att andningen blir snabbare och djupare så att syresättningen av blodet ökar i muskler och andra organ.Stress leder också till att frisättningen av fettsyror och socker, som ger energi till muskler och organ, ökar. Vid kortvarig stress stärks immunförsvaret som skydd mot angrepp, men vid långvarig stress utan återhämtning sker istället en försvagning av immunförsvaret. Halten av stresshormoner ökar, medan nivån av köns- och tillväxthormoner i blodet minskar. Vid stress förstärks vissa funktioner i kroppen som behövs just då, medan andra funktioner som till exempel matsmältning, tonas ned.
Forskare har visat att kroppen reagerar på stress på två sätt, genom att antingen vilja kämpa eller fly. Kampreaktionen gör att det sympatiska nervsystemet och utsöndringen av stresshormonerna adrenalin och noradrenalin i blodet ökar. Man får förhöjda blodfetter, en ökad puls och ökat blodtryck.
Om stressen känns överväldigande och omöjlig att kontrollera uppstår istället en flyktreaktion. Vid denna typ av reaktion ökar istället produktionen av det tredje stresshormonet kortisol, medan produktionen av testosteron, insulin och tillväxthormon minskar. Ju mer kortisol desto sämre presterar vi. Vi blir passiva och hoppas att någon löser situationen åt oss. I längden leder detta till man känner sig kraftlös, deprimerad, saknar energi och får svårt att koncentrera sig. (http://www.sund.nu/docs/printArtikel.asp?art=328&tem=2&und=0)
Welcome to Borderline City! 
Vackert skrivet med ohyggligt innehåll. Tänk vilken skapelsekraft som skulla kunna finnas om hela din energi inriktades åt att hjälpa dig själv istället för… Ja, vad är det du gör? (retorisk fråga)
Har du uttömt dina behandlings- och hjälpmöjligheter?
DBT?
Går in på din blogg då och då. Och alltid är dina inlägg lika råa. Vackra. Du har talang för att skriva. Du beskriver de känslor som jag inte kan få ner på papper eller forma med min mun. Skapar någon slags ordning av kaotiska känslor. Här finner jag tröst.