Rädd för att leva? (At every occasion I’ll be ready for the funeral)
Mitt hjärta vill ju ha ett annat hjärta att slå för. It’s not a habit, it’s cool, I feel alive. If you don’t have it you’re on the other side. I’m not an addict (maybe that’s a lie?) Inga droger, nej nej ingen jävla sprit heller, nej bara närhet, ljummen hud och armar hårt, hårt om. Annars kan jag inte. Inte.
”Du var dom bästa dagarna i mitt liv”. Vems liv? Mitt liv? Vilket liv? Ingens liv? Jag vill inte ha nåt liv, det gör bara ont. Åh nej inte nu, Sara, inte nu med ditt patetiska ta livet av sig-snack. Inte nu. Tänk på dom andra. Freeeedag. Glad-dag. Skräms inte. Men det här är ju också jag? Den fula, den skadade, trasiga, förstörda. Jag vill också få plats?
Hjälp mig. Snälla hjälp mig, jag vågar inte be,orkar inte fråga, kan bara skrika tyst tyst inuti. Laga, bär bort, smek min kind. Jag orkar inte vara Sara. jag vill inte. Det fulaste. Men ingen kommer. Aldrig mer?
Och jag som skulle dö för alla andra. Till och med dom oviktiga. Jag skulle det. Lojal. Till döden. Ge för att få. Idiotiskt. Leva för nån annan, omöjligt. Leva för mig själv, vågar inte. Hoppa, hoppa ner i livet, ut från bakom murarna, tillit som inte finns, flyg, bli en fjäril. Kan inte, kan inte, med armar som är bakbundna och modet som är söndrat. Hur skulle jag våga? Det är bara marken som dämpar fallet.
Rösten säger: Spela inte, låt dom veta. Klä av dig naken, visa såren, blodet, köttet, benen. Ljug inte mer. Låtsas inte vara duktig, låtsas inte som om allt är bra. Visa dig. Göm dig inte, kom fram från mörkret.
Jag vet att jag har varit dum många gånger, men det här priset, det är fortfarande för högt. Hur orkar man? Det gör så ont. Underkäken är så spänd, jag är så rädd. RÄDD. Rädd för att leva?
Ojoj ajaj grimascher hela ansiktet, ful, förvriden, aj i magen, i hjärtat, bröstet, händerna skakar, ångesten, den fula hemska. Jag hatar, hatar, älskar, aldrig hel, alltid trasig. Skinnet som spricker, blodet som betalar för synden, alltid jag, alltid mig, mitt, jag får betala livet ut. Jag är den fegaste, fegaste av alla.
(Spelar normal. Låtsas. Så som är normal som är som jag, vanliga jag. Haha jag ljuger, lurar alla dom upp i ansiktet, fy fan vilka idioter, dom fattar inte ett skit. Jag kommer inte undan, jag ska, jag vill inte leva. Ingen mening att trassla in sig i fler levnadsöden nu, bara fallet kvar. Ensam nu. Alltid ensam och blicken hård som av stål.)
At every occasion I’ll be ready for the funeral
At every occasion once more is called the funeral
At every occasion I’m ready for the funeral
At every occasion one brilliant day funeral…
Welcome to Borderline City! 
Jag tänker rent spontant att du behöver andas en annan luft någon annanstans med andra människor. Och att du behöver hitta något du kan sysselsätta dig med som gör dig glad med ditt eget sällskap, eller, så glad man nu kan bli, i alla fall så där så att man inte går under. Jag förstår att uppbrott är jobbiga och jag är också en sån person som vill ha någon att dela mitt liv med; jag är en människa som liksom bara måste få visa min kärlek till en annan människa. Men om det blir så där så att man inte klarar av att vara ensam, att man mår dåligt så snart man är själv och att alla ens tankar handlar om hur man måste ha det där andra hjärtat, kan det nog bli ganska destruktivt. För även om det låter hårt så måste man ju lära sig att vara själv också. Eftersom en själv är den enda personen man måste leva med resten av livet, oavsett hur kort eller långt det livet blir.
Men, eftersom du nyligen haft ett uppbrott kanske det inte är så konstigt att du har alla dessa känslor och det kan få ta lite tid att sörja, vara arg o.s.v. över det som hände och över det som inte hände, det som liksom inte blev av. Tillåt dig att känna de känslorna, och varför ska du gömma den delen av dig själv som behöver sörja, inför andra? Är de så usla vänner/kollegor/släktingar/bekanta att de inte bryr sig, eller är det en rädsla för att bli dömd/sedd/tyckt synd om/nånting annat som gör att du vill dölja det du känner? Vore det katastrofalt om fasaden rämnade? Eller får ingen se för att då kan man inte dö ifred? Kan nog vara bra att tänka igenom sådant. Varför man vill verka stark utåt sett. För egentligen tror jag att det är ganska bra att våga visa sig svag, det är ju starkt i sig. Och att dela med sig av negativa känslor till andra kan leda till att de förstår en bättre, och om de förstår en bättre kanske man känner sig mindre ensam och allt det där.
Sen vet jag inte vad du får för hjälp, om det fortfarande är lika uselt, men om du inte får den hjälp du behöver kanske det kan vara vettigt att leta hjälp någon annanstans i landet. Eller världen. Det finns hjälp att få och den behöver inte alltid vara i form av psykvården, men alla psykmottagningar är inte lika usla som den du går eller gick på ifall du inte längre är kvar där. Efter att jag flyttade har mitt liv blivit bättre, visst, jag är inte ända framme, men jag har kommit en bit på vägen och mår överlag inte alls lika dåligt som för tre år sedan. Dels för att jag behövde komma därifrån, dels för att jag träffat underbara människor OCH fått bättre vård. Så ibland kan ett miljöombyte vara på sin plats. Det kanske inte alls är det du behöver och som sagt förstår jag att det är ganska kaosigt gällande känslorna nu med tanke på att du haft ett uppbrott, men om anledningen till att du inte vågar visa hur du verkligen mår är för att folk faktiskt inte förstår/bryr sig/hjälper, så kanske det är värt att fundera över.
Tack för ditt besök. Läser din blog ofta, men kommenterar sällan. Men som du sa: finns i cyberspace. Ta hand om dig.
[…] Rädd för att leva? (At every occasion I’ll be ready for the funeral) (babyborderline.wordpress.com) […]
Flyttning… « MSFOTO | FOTOGRAF said this on september 28, 2011 den 1:09 f m |
Jag beundrar dig verkligen. Om du bara visste hur mycket det skriver betyder för mig , och säkert för många fler. Tack