High above but on the floor
Get ready for take off. Då är det dags igen… High above but on the floor.
Det är höst igen. Fukten i luften, imman mot kinden. Ett helt jävla år. Tiden som rinner genom fingrarna och smyger ut genom dörren. Ett år har passerat. Ett år. 12 månader. Massor av dagar, timmar och minuter. Sedan jag trodde att jag hade hittat hem. Sedan jag trodde att kampen var slut. Sedan jag drunknade i någonting som inte ens fanns på riktigt. Ett år sedan jag önskade mig någonting så mycket att det nästan blev verkligt.
Och nästan ett halvår sedan drömmen exploderade. Rätt i mitt ansikte, små små skärvor av hoppfullhet som slungades bort. Och ännu vägrar jag att acceptera och förstå. Ännu klamrar jag mig fast vid illusionen, Älskling, äntligen hemma, famnen som aldrig skulle släppa taget om mig, fingrarna mot kinden och läpparna mot pannan. Ännu kan jag inte förstå hur han kan vara utsuddad från vardagen, vart han tog vägen, hur det gick till. Han skulle ju vara här, alltid alltid. Ännu har jag inte vågat smaka på sorgen som ligger som ett tjockt lager över min tunga. Ännu har jag inte öppnat ögonen och erkänt att Älskling inte finns, i alla fall inte bilden som jag hade av honom.
Och det gör så ont. Helvetes jävla kuk satans kuk. Jag vill inte ha ont. Jag vill inte. Jag vill vara lycklig och lätt. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Han är inte borta, han finns visst, någonstans. Han måste finnas. Jag såg honom, jag älskade honom. Vi älskade varandra, hur kan han bara försvinna? Poff, och bli till någon helt annan, någon helt annan med pupiller av sten och en tunga som en kniv. Nej, det går jag inte med på. Nej. Jag säger nej. Men det hjälper inte, jo jag var ju så lycklig. Men han finns inte kvar nu, bara det tomma skalet. Hur kunde han lämna mig ensam här? Vi skulle ju gifta oss? Han kanske aldrig har funnits? Precis som han var en sprakande dröm för mig, kanske jag bara var en blek projektion för honom? Nej, nej, nej, han var rätt. Han var hemma. Hemma.
Kanske är det tid nu. Tid för att sörja. Kanske inte. Jag vet inte hur länge jag kan hålla emot, men jag kämpar på. Vill inte känna, vill inte tänka.
Och jag fick ett frikort nyss, bara sådär. Kroppen blev lätt och vacker. Musiken porlar genom ådrorna och jag är så mycket mer än bara jag. People tell me I’m too high when I’m around, And when I’m not I’m closer to the ground. Idag behöver jag inte vara ledsen, idag får jag dansa på molnen tills benen blir trötta. Idag finns inga bekymmer mer, för jag har lämnat verkligheten för en stund. Upp, upp, upp tills jag slår i taket, nu är allting vackert och jag ser allting klart. Jag är inte längre jag, jag flyger iväg.
Free me, leave me
Watch me as I’m going down
Free me, see me
Look at me, I’m falling and I’m falling.
Welcome to Borderline City! 