Welcome to Borderline City!

En korridor som löper runt i en kvadrat, runt, runt, runt. Massiva trädörrar, okrossbart glas, fönster utan handtag. Sterilt, desinficerat, kalt. Det ekar i rummet när jag fumlar omkring i halvmörkret, sänglampans ljus räcker inte till att lysa upp vanmakten som viskar i väggarna.

Efter veckor på ständig flykt från livet föll jag igen. Snärjdes in i ångestnätet, utmattad, förtvivlad, skev och sned. Ingen drog kan driva smärtan på flykten när världen slocknar och hoppet har tappats bort, och inga kloka ord eller goda råd heller för den delen; när allting har förlorat sin mening och högen med oöppnad post växer sig övermäktig på hallmattan. Vardagen blir en fiende som ska bekämpas och verkligheten en kladdig mardröm utan uppvaknande alltmedan det svarta sprider sig över linsen och äter upp allt ljus. Till slut, handlingsförlamad och ihålig bakom en dåligt målad fasad, ben som nätt och jämt bar. Men ändå försökte jag att fortsätta springa, springa till längre bort.

Men benen orkade inte springa mer. Inte ens rakbladen kunde väcka mig. Så jag bestämde mig för att jag inte orkade finnas nåt mer. Inom mig viskade rösten så starkt, att jag inte var menad för livet, jag hörde inte hemma här. Och jag ville gå, jag ville verkligen gå, för att slippa det onda och det svarta, för att slippa omöjligheten i att leva vidare ensam i den här världen. För att med Älskling försvann också all min trygghet, min enda familjemedlem, nödvändigheten för att klara av att inte vara sjuk, eller bara finnas till.

Men jag hann, rädda mig själv. Jag svalde aldrig ner den noga uträknade garanterat dödliga dosen av tabletterna som jag radat upp på köksbordet. Men jag ville. Men för att inte såra de få som finns där åkte jag till hit, där såna som jag ska vara. Där man kan övervaka mig så att jag inte lyckas. Där verkligheten är fyra väggar och måltider på blåa brickor. Så att inte jag skulle vara till mer besvär för omgivningen, så att dom som bryr sig skulle våga gå till jobbet på morgonen utan att ha dåligt samvete för att dom lämnar mig ensam.

Och jag möts av samma tomma ögon och bortvända blickar som hos mig själv. Samma skam som bränner över att vara sjuk, behöva vara inlåst och i tryggt förvar under landstingets blåa filtar.

Jag möter min skrämda blick i spegeln ovanför handfatet, ögonen är stora och svarta, får ansiktet att på något sätt se utmärglat ut. Håret är fettigt men har behållit sin gul-blond-rosa färg. Förutom den återhållna förtvivlan som gömmer sig djupt inuti pupillerna så ser jag ut som jag. Kanske lite skörare, lite mindre, lite yngre. Eller äldre, det är svårt att säga. Jag bär på en livstids smärta men sedd från ett barns naiva uppfattning om emotioner. Men det är någonting med ögonen. Något desperat och hjälplöst. Och under tröjan skymtar nyckelbenen medan kindknotorna får huden i ansiktet att sjunka in en aning. Det är alltså så här som någon som vill dö ser ut. Som jag.

~ av S på augusti 26, 2011.

Publicerat i Ångest, Lost love
Etiketter: Ångest, överdos tabletter, besvär, förtvivlan, inläggning, panik, psyk, psykiskt sjuk, psykjour, PVA, rakblad, Självmord, självskada, suicid, vill dö, vill inte leva