På rymmen från mitt liv

Nä. Jag är nog ingen pundare. Jag bara flyr, flyr, flyr. Springer åt alla håll, blundar, kämpar emot, vill inte se, vill inte veta medan knogarna vitnar om en dörrkarm. Det är sorgligt. Jag flyr från mig själv, på rymmen från mitt liv.

Nu är ingenting annorlunda egentligen. Jag fortsätter att springa mot längre ort, men jag vet om att jag springer. Jag hör hur hjärtat bultar mot t-shirten, känner asfalten under sulorna och blinkar mot vinden som trasslar in sig i mina andetag. Jag har gläntat på ögonlocken och är plötsligt medveten om min hopplösa flykt. Och ja för fan, jag erkänner allt. Jag har varit ett svin, en idiot, trampat på människor, manipulerat, ljugit, och ömkat. Men det var inte med flit. Jag blundade ju, så jag såg inte, jag visste inte. Förlåt mig.

Och jag vet inte vart jag är på väg. Vägen framåt ligger tom, ett oritat ark, inga planer, inga förväntningar. Jag vet ju inte ens vem jag är. Och jag tror att jag måste få springa lite till, verkligheten är för svår att svälja som den är. Jag är inte redo att möta alla mina spöken ännu, det blir för många hårda käftsmällar på en gång, då går jag sönder för alltid. Men en dag då ska jag stanna och vända mig om, rak i ryggen som en fura, och stirra den fula verkligheten rätt in i ögonen utan att vara rädd. Jag ska. Jag vet att jag kommer att våga, jag måste bara få växa lite till först och sluta fred med mig själv.

För det är vad jag ska göra nu. Make peace. Bli sams med mig själv. Fullkomligt strunta i alla andra jävla människor och enbart jobba på min relation till mig själv. Den har varit värdelös för länge, alltid faktiskt. Nu är det dags att jag börjar inifrån och kramar om hela allt det som är jag, fastän jag inte vill. Jag behöver stå enad inför verkligheten. Jag behöver tycka om det som är jag. Se mina goda sidor lika bra som de dåliga och älska dom alla. Det här är jag. Allt. Alltid. Då är det lika bra att jag vänjer mig vid mig, för allt som ryms i min skalle och i mitt hjärta kommer inte att kunna separeras, det är fult och vackert och det sitter fast i mig, gör mig till den jag är. Jag ska ta reda på vem jag är och jag ska stå upp för det där. Det där som är jag. Nu. Jag ska fanimej älska och acceptera allt som är jag, det är jag värd lika mycket som alla andra människor. Att åtminstone vara älskad av sig själv.

~ av Sara på juli 15, 2011.

Ett svar to “På rymmen från mitt liv”

  1. Man är ju inte pundare bara för att man tar droger ibland, men om man gör det för att fly från problem man har ligger man i riskzonen för att bli det. Var försiktig. ❤ Jag tänkte inte heller att jag var pundare, jag tog bara ibland och jag flydde ju bara från en verklighet som var så smärtsam, och det var ju kul också, jävlar vilken kick till månen det var! Men sen blev jag en pundare. För när man kan sluta vill man inte och när man vill sluta kan man inte.

    Säger inte att det måste bli så för dig, men var försiktig! Droger som tas i syfte att fly, då brukaren har psykiska problem, är ofta riskabla. Oavsett det gäller alkohol, koks eller någonting annat. Kram kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: