Ja, jag är en pundare. Är jag? Är jag? Är jag?

Så var det dags igen. Realitycheck. En kräftsmäll som kastar mig bakåt in i väggen och allting faller, faller, faller och blir till svart.

Jag som trodde att jag hade rest mig och börjat gå mot ljuset. Men istället kan jag bara tyst konstatera att jag är så bra på att ljuga för mig själv att jag inte ens märker att den största av alla lögner som byggt bo i mitt huvud. Omedvetet. Utan den medvetande hjärnans logiska briljans. En påhittad logik byggt på tunna lager av sanningar som gör så ont att de begravts djupt inuti själen. Ja, jag är en pundare. Är jag? Är jag? Är jag?

Har jag bytt ut ett beroende mot ett annat? Har jag tappat all känsla för moral och etik? Trampar jag ned alla gamla gränser som tidigare skyddat mig från att nålas fast i ett olagligt beroende? Kanske. Jag är tydligen en slipad jävel fylld med dåliga ursäkter. Min doktor säger att jag inte är en knarkare, men har jag låtit henne höra hela sanningen. Min terapeut säger också att jag inte är en knarkare, men vem vet vilka valser jag har dragit för deras blå ögon. Jag vet inte själv. Jag visste ju inte att jag höll på att ramla över staketet förrän precis just nu. Då jag insåg att min inställning till droger har blivit lättsam och nonchalant. Givetvis inte gällande medicinerna, som är heliga och inte får brukas i russyfte, men inför dom andra narkotikaklassade preparaten.

Och mitt hyckleri har fortgått parallellt med att jag grävt mitt huvud allt djupare ned i sanden. Jag säger upp bekantskapen med en väninna om har en knarkande idiot till pojkvän och går sen hem och rullar en rock n’ roll-cigg. Hittar nya vänner i helt fel kretsar. Förbjuds att umgås med vissa av dem. Gör det ändå. Provar tacksamt röka och pulver, huvudet fullt av ludd. Är jag en knarkare? Jag vet att jag har ljugit i alla fall, förskönat och utelämnat för både mig själv och resten av världen. Men jag kan inte vara som ”dom”, dom riktiga pundarna, dom som knarkar ihjäl sig. Jag kan inte vara fysiskt beroende, det är omöjligt, jag har ju bara rökt på max en gång i veckan och bara när jag inte velat ta benso för många dagar i rad.

Och pulvret, det jävla pulvret som jag egentligen redan har, fast i tablettform. Ja, tre gånger har jag väl testat det. Tre gånger. Gör det mig till junkie? Eller är det min totala obryddhet som sänker mig? Behovet av att fly som har blivit så starkt att jag stroppar in vad som helst i munnen för att slippa känna. Har man inget att leva för så är man inte rädd för varken döden eller konsekvenser.

Så jo, jag har hamnat på glid. Det är halt under fötterna. Jag glider ner mellan springorna i verklighetens golv, kysser livet adjö och stänger av den moraliska gps:en. Alla här knarkar ju, hur fan hittar man nån som inte har koppling till droger? Och sen blir det svart och tyst, strax innan verkligheten exploderar i bröstet. Hålet spricker upp och gapar hungrigt och jag förundras över min förmåga att ljuga för mig själv så mycket att jag tror på mina egna lögner. Jag är en enda stor dubbelmoral som svept genom livet efter egna regler.

Kanske är jag en addicit, kanske inte. Allt är förvirrat och i oordning. Tankar och känslor som sväller i halsen, insikten som bränner i magen. Och meningslösheten, stämplad som pundare som umgås med andra pundare, det är inte jag. Om jag nu är beroende av droger så spelar det ju ingen roll, missbrukare sårar ju mest av alla och jag gör alla i min närhet illa. Saraproblemet, ett besvär, en svårighet som skall forceras till varje pris. Och döden smyger sig närmare, lockar med ljus och tysthet. Om jag nu är en addict, vad finns det då för mening med att stanna här ännu längre? I min lägenhet som aldrig hunnit bli något hem . I staden där rykten färdas snabbare än ljuset, en gång pundare alltid pundare. Fastän jag inte alls är som dom andra, dom som avgiftas gång på gång och kommer hem från behandling  med siktet inställt på sin favorit drog.

Det är sorgligt, jag är sorglig. Hålet i hjärtat växer och jag försöker att glömma dåtidens mörker. Jag är ju på rätt sida av staketet, det är jag väl? Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? 

~ av babyborderline på juli 4, 2011.

2 svar to “Ja, jag är en pundare. Är jag? Är jag? Är jag?”

  1. Jisses…så hade jag det…jag hade gett bort mitt fina fina och lagt hos henne, och hon i sin tur länkade krokförsedda kedjor ut i alla mina snår och dröm …det var bara det att plötsligt vände sig, försvann med mitt fina fina och sakta slet kåtting och stålkrok genom mig mitt inre-yttre och hennes namn står i trappen än och propsar på än det ena än det andra….

    Blordeline city flikk-jähkel…..lyck te.

    (det finns inga sk. ‘knarkare’ – de självmedicinerar,iaf de som vill/behöver uppåt, opiater och etanol skapar fysiska beroeende, puff å pulver mer psykiska
    och att vi i Sverige stött ut denna patientgrupp sedan 5 år är en sån där grej man kommer se i backspegeln och ta sig för pannan för. OCH du är mycket riktigt ingen ‘knarjare’ :

    Primo: Det ordet betyder ingenting-hade kaffe kommit idag hade det blitt te ‘knark’ å tji fika.

    Secundo; Vad är poängen att måla på sig en skamstämpel-självdestruktivt. Prova att inte duscha och byta kläder en månadö….

    Jag är fortfarande plågad och vill inte bli skadad ytterligare av ‘klärlek’ men så dök upp en donna (som givetvis ‘gillar mig som vän) så nu rullar våg efter våg av skäm och aaajjj blandat med lugnt leende stunder då jag är lite glad att jag inte helt lyckats kastrera mig emotionellt6 men så minns jag den å den som hon kk’ar med så svider skiten igång igen…

    SET MEE FREE gapar jag in i det oändliga inomet, ut i den svarta evigheten
    men det kommer bara fler och mer sjukt fixerade skamsköljningar och ibland
    har jag denna vår undrat om jag riskerar gå sönder ännu en gång …hoppas inte.

    idiotjim

    (sök det namnet på youtube-jag har 470+ egna låtar där med egna videos-mest skit å strunt men det VIKTIGA är att jagb har ett kreative output..och jag kan t.o.m. gråta tystnad i mig själv ibland, fast kommer strax nån nesligt minne och mumsar i sig stunden.’

    Jag känner med dig…been there-done that NOT för det blir visst aldrigt färdigt-

    You loose yourself, you reappear
    You suddenly find you got nothing to fear
    Alone you stand without nobody near
    When a trembling distant voice, unclear
    Startles your sleeping ears to hear
    That somebody thinks
    They really found you.

    A question in your nerves is lit
    Yet you know there is no answer fit to satisfy
    Insure you not to quit
    To keep it in your mind and not forget
    That it is not he or she or them or it
    That you belong to.

    Although the masters make the rules
    For the wise men and the fools
    I got nothing, Ma, to live up to.

    For them that must obey authority
    That they do not respect in any degree
    Who despite their jobs, their destinies
    Speak jealously of them that are free
    Cultivate their flowers to be
    Nothing more than something
    They invest in.

    (dylan)

  2. Enligt det du skriver låter det inte som du är helt fast. Texten påminner mig om en tidigare killkompis som satt i en väldigt liknande situation och lyckades ta sig ur relativt ”enkelt”. Jag tror på dig, du kan hitta något bättre att fylla tomrummet med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: