Åh. Jag kan inte ens skriva ett inlägg i min jävla blogg. Jag skriver och skriver men måste radera ut allting för det är bara patetiskt. Hurra jag är handikappad i hjärnan.
Luft under vingarna
•juli 2, 2008 • Kommentera
Åååå. Det river i mitt bröst. Nu är jag rastlös igen. Jag längtar bort och iväg. Eller varför inte tillbaka.
Att jag rymde till Thailand två månader efter att T och jag hade separerat våra liv måste ha varit det mest geniala jag någonsin lyckats prestera. Men jag hade aldrig kunnat göra det om jag inte hade varit tillfälligt ”frisk”, men det var jag ju. Och nu vill jag fly igen. Men inte från Han. (Nej, vi har det bra nu. Flera dagar i rad utan ett endaste litet gräl. Poäng till oss!) Nej, jag vill fly från Livet och Verkligheten. Det är så jävla jobbigt att leva! Det är så jävla jobbigt att vara fångad i den här jävla galna karusellen utan roder. Orka vara jag.
Jag ska fan börja plocka pantburkar i soptunnor, då kan jag spara en femma om dagen och åka tillbaka till Asien om sisådär 10-20 år.
Förändra och förbättra
•juli 2, 2008 • KommenteraNu är jag arg!
Jag vill förändra och förbättra min arbetsplats. Jag har miljontals intelligenta idéer som jag tyckere att alla borde lyssna på. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vill göra nånting! Jag bryr mig! Men, ingen vill lyssna, ingen orkar bry sig. Vil låter allt vara som det alltid har varit. Vi provar ingenting nytt.
AGGGGGNH!
Jag vet att jag kunde hjälpa till att göra det så mycket bättre om jag bara fick chansen. Men jag är bara en naiv idealist med halvfärdiga drömmar om en bättre värld. Och för varje gång jag slås i ansiktet av den brutala verkligheten tappar jag lite av gnistan. Men jag vägrar att ge upp. Jag vägrar att bli likgiltig. Jag ska skrika tills jag blir hes. Jag måste ha någonting att kämpa för. Sådana som jag måste kämpa, annars tar likgiltigheten över…
Hypomanisk nu eller bara engagerad? Hur ska jag veta? Förklara för mig. HUR ska jag veta?
Jag går dit jag vill?
•juli 1, 2008 • KommenteraLäget fortfarande under kontroll. Jag känner att det bubblar under ytan men än så länge lyckas jag hålla mig i schack. Det Normala Livet fortgår, och vi är Ett Lyckligt Par, men jag håller mig på helspänn, rädd att trampa snett och förstörta lyckan.
Samtidigt är jag så arg på mig själv. Att jag hukar för någon annan. Jag som Går Dit Jag Vill, trodde jag. Men tydligen inte. Men visst, det är klart man ska anpassa sig och samspela med partner och omgivning, och det kanske är det jag gör. Eller så böjer jag mig, varenda gång. det är så svårt när jag ömsom lever i Min Egen Värld och ömson i Den Normala Världen. Jag behöver en personlig assistent som kan förklara för mig vad som är rimligt och inte. Men det finns ju inga rätt och fel, bara mina egna sanningar, så hur fan ska jag då veta vad som är rimligt? Är jag egoist eller osjälvisk?
Som Vanligt och Normalt
•juni 30, 2008 • KommenteraDet är lugnt i Borderline City. Inga galenskaper eller något kaos i helg. Allting har varit Som Vanligt och Normalt. Vi har betett oss som en Normal familj och ett Normalt par. Inga bråk eller anklagelser. Ingen ångest eller smärta. Jag har varit i den vanliga världen och gått att få kontakt med. Han är nöjd. Är Han nöjd så är jag nöjd.
Och så länge det är tyst i mitt huvud kan jag leva normalt. Vara Vem Som Helst. Anonym. Då behöver jag inte slåss. Slåss mot mina demoner inuti. Dom som inte kan låta mig va.
Men det rör sig under huden. Som små, små larver som krälar. Mina vingar torkar ihop om de inte blir regelbundet använda. Jag vill flyga igen. Snart. Helst Nu.
i Min Egen Värld
•juni 27, 2008 • KommenteraSå mycket just nu. Han säger att jag är i Min Egen Värld. Där han inte kan nå mig. Och Han har säkert rätt. Bara det att jag inte ens vet när jag är där. Jag tycker allt är som vanligt. Fast det är det inte.
Men det går ju i cykler. Upp och ner och upp och ner, ner och upp och så vidare. Jag liksom kör inte utan bara åker med. Med min kropp och hjärna. Kan inte styra, sitter inte ens på förarplatsen.
FRA och signalspaningslagen
•juni 26, 2008 • KommenteraJag måste bara kommentera det här med FRA. Vilket genomslag! Alla tycks ha någonting att säga om denna nya lag som träder i kraft 2009. Alla ska övertygas, antingen att hålla med eller säga emot. Jag är kluven. Å ena sidan; har man ingenting att dölja så vad spelar det för roll, men å andra sidan så börjar Sverige likna Orwells London från boken ”1984” där alla är bevakade dygnt runt. Mycket känsliga fråga det här. Och mycket svår fråga. Vilket pris ska oskyldiga människor behöva betala för att stoppa terrorismen? Kan ingen längre ta eget ansvar för samhället utan måste vi övervakas av staten? Vart är världen på väg, egentligen?
‘Vem som helst’ eller Dr Jekyll & Mr Hyde
•juni 25, 2008 • 2 kommentarerNu tror säker ni som läser att jag är en sån där svårmodigt djup person. Säkert vegan med svartklädd grungestil och ringar lite här och var samt dreads ner till halva ryggen. En sån där begåvad lyrikvän med klädsam existensialistisk ångest. Det hade jag trott i alla fall, om jag hade läst min blogg, som då givetvis inte hade varit min utan nån annans, att den som skrev var. Eller vänta, nu låter det kanske som om jag dömer andra klädsamt ångestfulla veganer. Eller lyfter upp mig själv och tror att jag är begåvad. Nej, nej. Det jag menar är att jag är en sån där människa som ser ut som alla andra utanpå. Och uppför mig så 95 procent av tiden jag är vaken. Det är de där fem procenten när ångesten och smärtan hoppar på mig som jag förvandlas till någon annan, någon som inte lever i världen tillsammans med alla andra utan i sin egen glasbubbla. Ingen som känner mig skulle tro sina ögon om de fick se mig när jag är dålig. Ingen. Förutom de få, få människor som har sett. Egentligen bara Han har sett på riktigt. Jag har lyckats gömma mig bra än så länge. Jag vill så gärna uppehålla illusionen och inte bli uppfattad som svårmodig utan lättsam och glad. Och att lida av ångest brukar ju ge lite den uppfattningen om folk, att man är deprimerad och svår. (Nä, nu dömer och generaliserar jag igen! Lika bra att jag avslutar den här snurriga tankegången som inte tycks leda någon vart…)
Men jag ville bara klargöra det, att jag är som vem som helst. Jag kunde vara din granne, syster eller hon i kassan på konsum. Den där glada, friska, energiska tjejen. Som emellanåt drabbas, likt en epileptiker eller en astmatiker, av anfall som helt suddar ut livsglädjen och skrattet och i värsta fall får henne att tro att hon är ful och äcklig eller omöjlig att älskas eller någonting annat outhärdligt. Ibland är det så illa att hon knappt står ut att ta ett enda andetag till. För att dagen eller veckan efter skutta in i fikarummet på jobbet och älska precis hela världen. Jag är Dr Jekyll och Mr Hyde. Det syns inte utanpå, men jag är sjuk inuti.
Jag är en bluff
•juni 25, 2008 • KommenteraNu är jag paranoid igen. Och ångesten har kommit tillbaka. Inte med sin fulla kraft, eller outhärdliga smärta. Nej bara små, små hugg av oro och rädsla.
Jag tror att dom inte tycker om mig. Mina arbetskamrater. Han säger att jag inbillar mig. Men tänk om Han har fel?! Och tänk om min chef tycker att jag gör ett dåligt jobb, jag kan ju ingenting egentligen. Tänk om jag har lurat mig till min plats här. Ljugit för rekryteraren. Ljugit för alla. Låtsas vara någon jag inte är. Hela jag är ju bara en stor bluff. Skräckslagen för att jag ska avslöjas.
Föresten, det har börjat rycka så smått i kroppen. Som om min hud har blivit för trång igen. Jag kommer på mig själv med att drömma om luft under vingarna. Ut. Bort. Iväg.
Welcome to Borderline City! 