Allt är alltid fel

•november 19, 2008 • 2 kommentarer

Hjälp, hjälp, hjälp. Famlar, irrar, ramlar, kryper, krälar. Huvudet i väggen, om och om igen. Dunk. dunk, dunk. Det bildas ärrvävnad på min hud, i mitt hjärta. Tårkanaler översvämmas, fördämningarna har brustit. Jag är smärtan förkroppsligad, en levande spikmatta. Om det bara kunde vara tyst.

Han, Han, Han. Han ser men ändå inte, säkert bara blind. Och döv. Kastar glas i tusen bitar när Han är full, säger att det är mitt fel, jag gör så att han mår dåligt. Men jag börjar tvivla. Kanske är det Han som är dålig? Mår dåligt? Jag pusslar hans känslomässiga pussel när Han inte ser och bilden som framträder är mörk. Kanske är det jag som är roten till allt ont, kanske bor hans onda inuti honom.

Men jag ber tyst inuti ”sluta skrik”, Han är så ARG. Inte vara arg på MIG. Inte, inte, inte. Jag glömde köpa öl på väg hem idag, och det var för att jag är självisk och självupptagen sa Han. Men jag glömde. Inte med mening ju. Jag älskar Han, vill att han ska få sina öl. Jag vill vara snäll, till lags. Men allt är alltid fel.

 

Varför är ingen här och håller mig i handen när jag darrar?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , ,

Jag är en hora

•november 14, 2008 • 5 kommentarer

Jag är en vidrig människa. Värdelös. Och jag tar alla dina ord på största allvar. (”Du ska inte få förstöra mitt liv mer”) Hur ont tror du det gör att veta att man har FÖRSTÖRT någons liv, och inte vilken någon som helst utan den någon man älskar mest av allt. (”Kom hit och hämta dina saker, du ska flytta nu”) Jaha, jag ska flytta nu? (”Jag har aldrig träffat någon så självupptagen som dig, du skiter i andra”) Men jag bryr mig ju om dig?! Och dessutom ja, jag minns, jag är en hora, jag tror att jag är snygg men jag är bara äcklig, jag vet.

(”Du kan lasta det på nån annan”) Ja, förlåt, (”Du behöver inte vara kvar mer”) Men jag vill vara kvar. (”Du vet inte ens vad sanning är”) Nej, kanske inte? (”Ska jag tycka synd om dig nu?”) Ja, snälla, snälla gör det. Det gör ont i mig att höra dina ord. (”Det enda du gör är att du skiter på dig själv, du har fel hela tiden”) Ja, fel, fel, fel! (”Det är inte klokt det här, för mig är det nog”) Inte klokt, inte klokt, inte klokt.

Varför? Varför? Varför? Varför elak? Varför hämnas? Varför kan Du inte se? Är min kärlek osynlig? Eller är jag bara en fruktansvärt självupptagen, äcklig hora som knullar med alla?

Jag är en hora, jag är en hora, jag är en hora. Jag hatar mig. Allt är mitt fel. Mitt fel. Allt. Förlåt, förlåt,

Jag älskar dig,

jag älskar dig,

jag älskar dig!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , ,

Ett krig som aldrig tar slut

•november 11, 2008 • 5 kommentarer

Som i en dimma, med en bindel för ögonen, jag trevar mig fram. Natt, dag, natt, dag, asfalt, snö, grus, gräs. Hukar för livet, sorgen, smärtan. Mest för dom hårda orden som jag vet alltid landar mot min ryggtavla just när jag slappnat av. Samtidigt slåss jag med mitt huvud, ingen skulle vilja se vad som finns där inne, ingen skulle förstå. I’ve got a big fat gigant hole to fill. Ingen styrka att gå, ingen vilja att fortsätta, så jag skriker om det på natten. Ylar sönder andras höselgångar, river hål i tyg, klöser mot parkett. Varje steg är ett steg närmare balkongräcket.

Och ensam, ensam, ensam slåss jag nu. Ingen armé vid min sida, ingen utarbetad plan att följa, bara naken kamp. Ett krig som aldrig tar slut, ett mörker som aldrig blir ljust.

 

Och jag försöker, jag försöker. Jag vill ha hjälp, jag vill ha lugn inuti, att det ska bli tyst. Men om man är för frisk för att vara inuti systemet, men för sjuk för att vara utanför, då finns det ingen hjälp. Jag står ensam, lämnad åt mitt öde. Trasig, trasig, trasig inuti, the bleeding hole in my heart, ingenting kan fylla det, ingen försöker.

 

Vem ska trösta knyttet?

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , ,

Den svenska psykvården

•november 6, 2008 • 5 kommentarer

Vi låser in mig. Ja, ja! Bra idé, så att jag kan förvaras ordentligt, i väntan på en bättre ekonomi hos kommun och landsting. Eller ännu bättre, skippa mig till Polen. Billigt hos öststaterna ju. Jag är en nagel i ögat på alla politiker. Jag är den som inte får finnas. Den som vägrar förvaras, utan vill förbättras. Den som ingen vill veta av. Hjälp finns inte. Det är bara att inse. Jag vill dessutom påverka min egen situation, och hävdar att jag har en kännedom om vad som kan tänkas vara bäst för mig. Usch och fy. Jag är ju ingen läkare (nej, men jag lever med mig själv 24 timmar om dygnet), de har faktiskt en plan med min behandling, ett mål. Dock är tydligen målet hemligt och även behandlande läkare håller sig gömd. Men inga fler självmordsförsök nu, det är inte bra för s-t-a-t-i-s-t-i-k-e-n. ”Men hjälp, nej det har vi inga resurser till”.

 

Och jag skrattar faran rätt upp i ansiktet, ha ha ha.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , ,

Litiumförgiftning

•november 5, 2008 • 3 kommentarer

Från www.susning.nu:

”Man måste noga kontrollera sina blodnivåer av litium när man börjar ta läkemedlet, men efter att man fått sina nivåer ordentligt inställda kan man minska på blodprovstagningen. I begynnelsen sker den oerhört tätt, kanske varje vecka. Därefter minskas den ner till var tredje månad. Ev. kan man därefter som sagt minska ytterligare. Dessa prover är mycket viktiga eftersom litium är ineffektivt under en viss mängd, och endast en obetydlig mängd mer är direkt giftig. I Sverige ligger referensvärdena för halten mellan 0,5 – 1,0 m(illi)mol/L blod. När litium inte har tillräcklig effekt kan man gå upp en aning, upp till 1,2 mmol/L. Över 1,5 mmol/L är förgiftning.”

 

Jaha. Så då antar jag att 2,9 mmol/L inte är så bra koncentration i blodet med andra ord…

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Uncategorized
Etiketter: ,

Det var inte jag

•november 2, 2008 • 2 kommentarer

Mitt i kaos. Mitt i förvirring, hjälplösa rop på hjälp. Jag drunknar här faktiskt. Ingenting kan vara sant. Det händer inte. Inte mig. Inte här. Inte nu. Det är inte jag. Verkligheten snurrar för fort, jag är mitt inuti, eller står jag utanför och ser på.

Natt på IVA, slangar, dropp, prover. Jag minns inte, det var inte jag. Förtvivlan, förvirring, fullkomligt skräckslagen. Eller uppgiven. Var det verkligen jag? Vita rockar, varma händer, vänliga ord. En hand att hålla. Förgiftning. Förfäran. Dialys? Döden? Jag lever, jag lever.

Utan att tänka, utan att förstå, eller bryr jag mig ens? Jag ångrar mig, men det finns ingen mening med ånger. Jag lever nu. Skakad, skärrad, medveten. Det kan inte ha varit jag. Det händer inte, inte mig, inte mer.

LTP eller frivilligt under tvång. Ännu en natt, frihetsberövad. För vems säkerhet? Jag är en fara för vem? För mig. Men jag lever ju, jag mår bra. Helt i andras makt, utan att vara människa längre, jag var ett nummer, en siffra i statistiken, en mening i en journal.  

 

Men jag mår bra nu. Jag är hemma. Jag lever. Det hände inte, det var inte jag. Eller var det det?

Publicerat i Bipolärt, Living on the borderline

Helvetet igen

•oktober 29, 2008 • 2 kommentarer

 

jag har vart i helvetet igen

har famlat bort alla dom vinnande korten

vakten väntar i porten

han släpper aldrig ut mig igen

jag återvänder naket tomhänt

skakar av blod och av tårar

av alla broar som jag bränt,

av alla orden som jag hört från dårar

vart det värt besväret?

jag landade på mage igen

det är inte min hand som håller geväret

ingen kommer hitta mig sen

Publicerat i Bipolärt, Living on the borderline, Poetic
Etiketter:

Dagens sanning

•oktober 28, 2008 • 3 kommentarer

Det är som om det finns ett djup i mig som inte finns i andra, som inte är som jag. Som inte har sett smärtan eller behövt slåss för livet. Det är ingen nedvärdering av alla ”andra”, än mindre en upphöjningen av min egen person, det är ett konstaterande. Jag kan inte vara som andra, det finns inte en möjlighet, inte skulle väl alla kunna dela mina känslor utan att det skulle märkas? Nej, det vore helt orealistiskt. Mina känslor är annorlunda än de flesta andras, kanske lite ”mer”, lite starkare. Mitt tankesätt är också märkligt, då andra tycks ha problem att följa det, eller hitta logiken i det.

Angående mitt självhat, så är det bästra jag kan säga för att förklara att med hjärnan/förnuftet så vet jag att jag inte är fulast i världen (osv osv osv). Men hjärtat/känslan skriker högre och vinner, jag måste lyssna på den, på orden som säger att jag är så jävla vidrigt äcklig att alla tittar på mig och vill kräkas. Och då är det ju sant för mig, eller hur? I min verkligehet är jag äckligast i världen och förtjänar inte att få leva.

Och all den här smärtan, all smärta sjukdomen bär med sig, och även bara livet, den har lämnat spår och ärr, fåror och veck i mitt skinn, under huden, omkring hjärta och själ. Jag vet vad verklig smärta är, men jag vet också hur det är att må bra, och ha ”vanliga” känslor. Ingen förtjänar att må så här, INGEN! Någon hade skrivit någonstans att Bipolär Sjukdom är ”sjukdomen från helvetet och ingen gör något åt det”. Jag kan inte annat än att rätta in mig i ledet och applådera . Dagens sanning.

Publicerat i Bipolärt
Etiketter: , , , ,

Jag är en dröm, en mardröm

•oktober 26, 2008 • 4 kommentarer

Kan inte andas. Kan inte, kan inte. Det blixtrar förbi, små, små ögonblick av förnuft, jag försöker gripa tag men hinner aldrig. Förlamande, förblindande, försvagande. Inget är verkligt, allt är fiktion. Jag är huvudperson i en galen självbiografi. Ingenting kvar, bara smärta och förvirring. Väck mig någon, snälla. Jag är en dröm, en mardröm. Hör inte hit, som en fisk mitt i sand, kan inte simma, kan inte andas. Det finns ingen plats för mig, fel miljö, fel allt. Fel, fel, fel.

 

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat – kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte, om jag dör blir det för detta leende jag dog
Och jag minns hur jag så ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig
Du var inte där för mig

Jag föll som om jag trodde att jag var
Beskyddad av dig – ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag – att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte att om jag dör blir det för detta leende jag dog
Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig

Du var inte där för mig

Lisa Ekdahl, Du var inte där för mig

 

Ingen är här för mig. Ensam, ensam. Utan andetag, utan hjärtslag. Jag kan inte, jag kan INTE. Jag river sönder tapeter, jag gömmer mig under sängar. På golvet i panik, ihopknölad till boll. Slagsmål med luften, skriker rösten tom, gråter sönder kinderna. Desperat, livrädd, världens svartaste ögon, en en sprucken spegelblick. Vanmakt, hjälplös, osammanhängande ord ur min mun. Rädda mig, rädda mig. Världens ensammaste kattunge, lämnad ensam i regnet. Det finns ingenting. Det är tomt.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

En kommentar…

•oktober 26, 2008 • Kommentera

Jag fick en kommentar till ett inlägg idag:

”jag känner djupt med Sara. Människor säger så mycket skit, det är inte sant men det går inte att veta, det går inte att skydda sig.
Personer med mycket känslor är missförstådda, känsliga människor är ofta hatade. Det är inte sant, människor är lata och vill inte förstå. Så fort man är besvärlig så är man självish och trycker ner andra men det är inte sant. Det är du som är snäll för du är sårad och dom andra det är dom som inte kan acceptera att du är annorlunda.
Du är inte ond!.
Alla som behöver kontroll eller mer behov än andra
skiter folk på, det är inte ditt fel.
Jag har träffat människor som trycker ner andra och dom är inte omedvetna om det och dom blir inte sårade av det.
Du är bara så känslig och har så stort behov av kärlek
att du pressas i mitten av alla människor som du försöker ha i dit liv. Såklart man känner skuld då, för du även om du förnekar det ibland har enormt behov och det gör en sårbar för alla vassa ord.
Borderline är en sjukdom men det är också en vacker personlighet och det är farligt att ha.”

 

Och jag kan bara säga tack, tack, tack för de orden.  Tack för att någon förstår, tack att någon ser, ser Mig, människan bakom masken.

Kan man träffa mer rätt? Kunde någon förstå mig bättre? Det är ju precis så som det står där, jag är så känslig och i så stort behov av kärlek. Ja, ja, JA! det är ju det jag har försökt förklara, tusentals gånger. Det är det jag skriker tyst om natten. Vrålar förtvivlat efter kärlek och förståelse.

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , ,

« Previous Entries
Next Entries »