Det var inte jag

Mitt i kaos. Mitt i förvirring, hjälplösa rop på hjälp. Jag drunknar här faktiskt. Ingenting kan vara sant. Det händer inte. Inte mig. Inte här. Inte nu. Det är inte jag. Verkligheten snurrar för fort, jag är mitt inuti, eller står jag utanför och ser på.

Natt på IVA, slangar, dropp, prover. Jag minns inte, det var inte jag. Förtvivlan, förvirring, fullkomligt skräckslagen. Eller uppgiven. Var det verkligen jag? Vita rockar, varma händer, vänliga ord. En hand att hålla. Förgiftning. Förfäran. Dialys? Döden? Jag lever, jag lever.

Utan att tänka, utan att förstå, eller bryr jag mig ens? Jag ångrar mig, men det finns ingen mening med ånger. Jag lever nu. Skakad, skärrad, medveten. Det kan inte ha varit jag. Det händer inte, inte mig, inte mer.

LTP eller frivilligt under tvång. Ännu en natt, frihetsberövad. För vems säkerhet? Jag är en fara för vem? För mig. Men jag lever ju, jag mår bra. Helt i andras makt, utan att vara människa längre, jag var ett nummer, en siffra i statistiken, en mening i en journal.  

 

Men jag mår bra nu. Jag är hemma. Jag lever. Det hände inte, det var inte jag. Eller var det det?

~ av Sara på november 2, 2008.

2 svar to “Det var inte jag”

  1. skickar en massa bra vibrationer och kramar åt ditt håll!

  2. Låter som ett skräckfyllt dygn *krama om*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: