En kommentar…

Jag fick en kommentar till ett inlägg idag:

”jag känner djupt med Sara. Människor säger så mycket skit, det är inte sant men det går inte att veta, det går inte att skydda sig.
Personer med mycket känslor är missförstådda, känsliga människor är ofta hatade. Det är inte sant, människor är lata och vill inte förstå. Så fort man är besvärlig så är man självish och trycker ner andra men det är inte sant. Det är du som är snäll för du är sårad och dom andra det är dom som inte kan acceptera att du är annorlunda.
Du är inte ond!.
Alla som behöver kontroll eller mer behov än andra
skiter folk på, det är inte ditt fel.
Jag har träffat människor som trycker ner andra och dom är inte omedvetna om det och dom blir inte sårade av det.
Du är bara så känslig och har så stort behov av kärlek
att du pressas i mitten av alla människor som du försöker ha i dit liv. Såklart man känner skuld då, för du även om du förnekar det ibland har enormt behov och det gör en sårbar för alla vassa ord.
Borderline är en sjukdom men det är också en vacker personlighet och det är farligt att ha.”

Och jag kan bara säga tack, tack, tack för de orden. Tack för att någon förstår, tack att någon ser, ser Mig, människan bakom masken.

Kan man träffa mer rätt? Kunde någon förstå mig bättre? Det är ju precis så som det står där, jag är så känslig och i så stort behov av kärlek. Ja, ja, JA! det är ju det jag har försökt förklara, tusentals gånger. Det är det jag skriker tyst om natten. Vrålar förtvivlat efter kärlek och förståelse.