Welcome to Borderline City!

Kan inte andas. Kan inte, kan inte. Det blixtrar förbi, små, små ögonblick av förnuft, jag försöker gripa tag men hinner aldrig. Förlamande, förblindande, försvagande. Inget är verkligt, allt är fiktion. Jag är huvudperson i en galen självbiografi. Ingenting kvar, bara smärta och förvirring. Väck mig någon, snälla. Jag är en dröm, en mardröm. Hör inte hit, som en fisk mitt i sand, kan inte simma, kan inte andas. Det finns ingen plats för mig, fel miljö, fel allt. Fel, fel, fel.

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat – kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg

Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte att om jag dör blir det för detta leende jag dog
Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig

Du var inte där för mig

Lisa Ekdahl, Du var inte där för mig

Ingen är här för mig. Ensam, ensam. Utan andetag, utan hjärtslag. Jag kan inte, jag kan INTE. Jag river sönder tapeter, jag gömmer mig under sängar. På golvet i panik, ihopknölad till boll. Slagsmål med luften, skriker rösten tom, gråter sönder kinderna. Desperat, livrädd, världens svartaste ögon, en en sprucken spegelblick. Vanmakt, hjälplös, osammanhängande ord ur min mun. Rädda mig, rädda mig. Världens ensammaste kattunge, lämnad ensam i regnet. Det finns ingenting. Det är tomt.

~ av S på oktober 26, 2008.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: Ångest, ångestattacker, bipolär, Borderline, borderlineproblematik, depression, du var inte där för mig, ensamhet, förtvivlan, Lisa Ekdahl, manodepressiov, panik, rädsla, vanmakt