Stängt idag. Inga ord idag, mina vänner. Produktionsbolaget ”Ordbolaget” har tagit semester på obestämd tid. Återkommer när nya ord är redo att fogas samman till meningsfulla och läsbara meningar.
Min mun är sammansydd med järntråd. Står inte att finna fler sagor att fabulera ut och omvälva. Stum sitter guden. Gapande mun och hålögt kisande. Vad kan mer sägas? Om Han givetvis. Han, Han, Han. Som hela mitt liv svävat omkring, likt en osynlig sfär, de senaste tvåhundratusen åren. Sedan tyrannosaurierna kalasade på, i näringskedjan, lägre stående reptiler. Sedan Pangea var en kontinent. Sedan solsystemet var stoft och gas och damm och en röra av grundämnen. Sedan dess.
Nu har jag gjort upp, kopplat lös och loss, seglat vidare till varmare vatten, enligt Honom. I och med mina ”krav”. Mina krav är en lista, vilken Han bad mig skapa, där jag listade olika punkter jag tyckte vore viktiga för mig i vårt förhållande. Redan första punkten sprang läck i det bräckliga skrovet. Att få umgås med T (min före detta ängel, familjemedlem och käraste). Men OM Han hade ens brytt sig om att titta närmare på min hackiga insida, hade inte Han då sett hur mycket T betydde för mig? Att T är min enda familj och trygghet utöver Honom? Och inte bara sin egen fattiga projektion av en gammal kärleksnavelsträng jag inte haft lust att kapa? Jag har aldrig varit otrogen. Inte ens lite.
Nästa ”krav”, Att få gå ut tillsammans med mina vänner, är ju ett impossibilium, eftersom jag har legat med mina manliga vänner, och min enda kvinnliga vän är kompis med de män jag har legat med. Sett med Hans smutsiga glasögon på nästippen och en, av ilska, rynkad panna. Ingen förklaring är god nog, Han har sett hur jag bjuder ut mig på krogen, eller till och med på jobbet. Jag vill vara singel, eller åtminstone utge mig för att vara det, tolkar han knivskarpt som den amatörpsykolog Han är och vidmakthåller sin ställda diagnos i ett järngrepp. Summa sumarum: Jag vill bara knulla med andra för att känna mig åtrådd (eftersom det är Hans egen välbeprövade medicin sedan många år tillbaka, och alla andra tänker ju precis som Han).
Att gå i parterapi, blir svårt, då sist vi provade denna alternativa metod så antydde fröken terapeut, subtilt men ack så uppenbart, att Han hade alkoholproblem (SÅ FÅR MAN INTE SÄGA!) samt att vi borde bryta upp på grund av våra minst sagt skilda värderingar av ett förhållande. Så om personen som borde sammanfoga och kitta ihop oss anser en sådan sak, varför ens gå dit? Lika bra att göra slut på lidandet direkt.
Och angående Att ta min sjukdom på allvar och se vilka beteenden jag får till följd av sjukdomen, så gör han det redan, faktiskt. Hela tiden. Jämt. Alltid. Det är ju bara det, att när jag är ”sjuk” blir jag ”sjukare” om jag inte får som jag vill. Och det kan jag ju inte få hela tiden, eller hur? Då får jag faktiskt ligga och gråtskrika en stund i pannrummet ibland, eller gå och karva i kött och blod någon annanstans, inte i Hans hem. Eller så att Hans barn märker att något är fel. Jag måste gråta tystare när vi har barnen.
Så vi ska bara härda ut och hålla andan tills helgen. Då slipper jag Honom sedan. Om jag håller andan och är stark. Sen ska Han gå ut genom min tavla och bort från bilden, för jag har ju faktiskt gjort slut i och med mina önskningar. Trots att de för en enda gång var enbart sanningar. Men ingen ande i världen tillgodoser sådana önskningar. I alla fall inte min.
Och vi somnar på var sida av dunmadrass och mjuka bomullstussar. Kroppsvärme bara en decimeter bort men ingen lem kan tränga igenom barriären som rests i mitten. Tårar och snor på örngottet och kinden. Håret klibbar i pannan och Theralen i ådrorna sjunger en tyst godnattsång. Jag älskar, jag älskar så förtvivlat. Kan inte resa mig upp utan Hans luft i mina lungor. Han är ett universum i vilket jag tillfälligt hamnat i en skarp omloppsbana kring ilsket brinnande stjärnor. Och jag vill inte ge upp min gravitationskraft. Fg = mg. Stenen landar alltid på marken igen. Fråga Einstein.
Welcome to Borderline City! 