Dödslängtan
Jag har börjat att ge upp. Det handlar inte om att lämna Honom längre. Det är försent nu. Jag har ändå inget liv att återvända till, ingen social samvaro att erövra på nytt. Sjukdomen har återtagit mig i sitt koppel, värre än någonsin tidigare. Den här gången släpps jag aldrig fri igen. Dörren slog har slagit igen bakom mig, nyckeln förblir bortkastad.
Ann Heberlein skrev i som bok, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, att när man är bipolär måste man ständigt kämpa mot impulsen att ta sitt liv. Det är bara det, att för mig så brukade suicidimpulserna bara komma under mina ångestfyllda timmar. Nu finns det inga impulser längre, blott en ihållande önskan, en insikt, ett konstaterande.
Jag kommer aldrig att få tankarna att tystna och inte heller smärtan att ge sig av. De är här för stanna. Inte ens under mina mest hypomaniska tillstånd är jag helt fri från ångest. Den finns alltid där, lurandes bakom närmsta hörn. Bidar sin tid, redo att hugga. Vilken framtid är det att vänta? Vilket liv är det att leva?
Och, berätta för mig, vilken mening är det att finnas i världen, när jag faktiskt inte klarar av att leva i den?
Så nu handlar det inte om en tanke i panik, en okontrollerbar rädsla eller viljan att försvinna bort för stunden. Det är annorlunda nu. Ett tyst accepterande av av min missanpassning till livet. Jag har aldrig känt att jag har hör hemma här. Och en outtalad önskan. Drömmen om att till syvende och sist inte behöva finnas till mer. Att få återvända dit jag kom ifrån. Livet var aldrig menat för mig.
Dessutom vore det en tjänst. En present. Att låta världen bli fri från mig. Jag som bara är till besvär. Dålig. Värdelös. Hopplös. Jag har ingenting att tillföra. Jag har fattat det, jag är inte dum. Är endast en boja om foten, en sten att släpa på. Slösar enkom på landstingets knappa resurser. Äter andra människor ända in till märgen. Varsågod liksom, ni slipper mig. För alltid.
Welcome to Borderline City! 
Ring psyk gumman. Nu.
Jag kan bara säga att det ändå finns en mening med livet! TROTS elände, dåligt mående…vi måste kämpa! Min bror dog i suicid efter en långvarig psykos. Vårt liv är för alltid förändrat. Vi försökte verkligen få honom att se någon mening med livet, trots hans inre demoner som tog över honom mer o mer, men inte ens hans dotter på 6 år räckte att få honom att stanna…att psykvården inte kunde hjälpa honom är fruktansvärt, de slarvade bort hans liv! Dör du är allt slut. SLUT. Jag önskar att du ändå kan se att det finns något att glädja sig åt i livet…ta vara på det medans du HAR DET KVAR…
Du, jag skulle vilja sitta ner med dig en dag.
Tömma huvudet, prata, skratta, leva…
Ge mig en dag….?
du kommer hitta det som är bra. det här är de dumma tankarna du har, jag vill bara ta ett suddgummi och radera dem. tänk inte så!
plus att du är hur fin och brabättrebäst som helst. inte ska du gå och dö. det är bara dumt. nejnej. fortsätt leva, det kommer bli bra. puss!
Ett andetag i taget – det räcker för nu. Bara andas. Och om det går – sov.
Värme
Isprinsessan
PS. Länken uppskattas.
Jag skulle också önska mig en dag med dig. Har följt din blogg ett bra tag nu. Skulle vilja se ansiktet bakom alla välformulerade ord.. Jag tycker inte du är värdelös. Känner dig inte; men en sak vet jag och det är att du har en talang att skriva.
You’ve got mail!
Många kramar.
/A
Jag googlar lite här och lite där på diagnosen bipolär… (Usch, det var inte alls meningen att det skulle rimma!) Och har bland annat snubblat in på din blogg och mest bara läst detta och ditt förra inlägg. Jag känner igen mig så väl, i ångesten, och humörsvängningar, ilska och rastlöshet. Jag har inte sökt för det här ännu men funderar på det då det tär på min man och är orättvist mot mina barn.
Jag har själv inga som helst planer på att ta mitt eget liv, jag känner ett för stort ansvar mot dem jag valt att ha i mitt liv. Däremot kan jag känna avundsjuka på dem som dör… Att de liksom ‘kom undan’. Jag vet inte heller hur jag ska tackla att jag finns, existerar, men inte känner att jag lever och jag tror verkligen också att jag bara är en belastning… jag har nog aldrig egentligen trott att någon älskar mig. Det är bara något de säger. Usch.
Jag menade inte att prata om mig, men jag känner ju å andra sidan inte dig. Du är inte ensam… om det hjälper. Jag är tydligen inte heller ensam. Jag vet inte om det är bra eller dåligt… :}
Syns min mail adress för dig? Du får gärna maila mig om du vill, och orkar. Häng kvar, även om livet bara är en eländig kamp, så är det DIN eländiga kamp. Det är detta som blivit oss givet… (det där lät religiöst, det var inte heller meningen…) /Nic.
Det tråkiga i det bra är att jag känner igen mig i varenda ord.. Aven bra dagar är dåliga dagar med lite mindre dödslängtan. Msn?
Ta hand om dig ❤
Kram
Jag känner inte dig men jag känner igen mig i det du skriver. Om du ändå vill ta ditt liv har du ingenting att förlora, kan du snälla pröva att göra något drastiskt istället? Flytta till regnskogen och bo med invånarna där eller rädda barn i afrika. Världen ser inte ut såhär överallt. Jag förstår känslan att inte känna sig hemma, att känna att man är en börda. Men lev för dig, inte för andra. Gör det som gör dig glad. Det är ditt beslut om du vill leva men tänk om du kanske missar världens grej om du ger upp nu?
Snälla fortsätt kämpa… Vi hejjar på dig!
snyft blir ledsen när jag hör detta !!…du har ett liv som alla andra människor här på jorden!…du är vacker,snäll,posetiv,cool,jaja allt…hoppas du förstår det du är en mycket värdeful människa!//kram en annan liten unge!!
Jag är alltså inte ensam om att känna så!! Hela mitt liv så har jag känt att det här är inte för mig! Och det blir bara starkare ju äldre jag blir(46). Senaste psykiatern jag gick till sa åt mig att hålla andan när det är som värst. Vet inte hur länge till jag orkar. Smärtan och ångesten som ger mig av att leva är outhärdlig och ingen lindring finns att få. Det här är inget liv att leva för mig!
Kristina