Lås in mig!
De måste låsa in mig snart igen! Min tankar kan aldrig låta mig vara ifred.
Jag är min egen värsta fiende, min onda nemesis, min ivriga förgörare. Gräver ned mig själv i hål, spottar sten och sand. Om jag slåss mot någon så är det mot mig själv. Om natten håller jag om Honom, ligger sked och kramar hårt, men kan inte sova, ligger vaken och undrar vem Han är, om jag kan förlåta.
Det är bäst att ligga med Honom också, trots att jag har tappat bort min lust någonstans på vägen. Det är bäst, jag vet ju vad Han är kapabel till, på andra sidan staketet, jag har hört mer än nog om det. Föresten, Han säger att jag också flyr när jag tar mina sömnmediciner till natten. Varför får jag fly, om inte Han får det? Och kanske har Han rätt? Kanske att jag flyr. Ifrån Honom. Gör jag? Gör jag?
Måste bort från rösterna inuti mitt huvud! Jag vill att det ska vara TYST!
Han har fått sin chans nu, sin möjlighet till 15 minuter i rampljuset. En månad utan etanolsmak, en guldstjärna i boken. Men frisk, jag tvivlar. Han insisterar. Men vi vill ju undvika att andra lägger sig i våra liv, så vi kan inte ta emot den hjälp som bjuds av vårt välordnade samhälle. Nej vi gömmer oss i dikeskanten, rädda för att någon ska se oss. Han tror att ingen har sett eller hört eller märkt, fast övertygad om att Han har upprätthållit en vattentät fasad. I minst 15 år. Utan sprickor. Är det inte fantastiskt?
Sådana som jag skrämmer. Med ångest och livsovilja. Jag är ett blödande sår, och jag smittar.
Jag har insett att jag inte slagits mot en enda väderkvarn under tiden med min smygsupande sambo, blott en fullt utrustad armé. Inte konstigt jag ligger med ansiktet nedåt i smutsen. Anledningen till att Han valde mig till sin samling av ”sårade familjemedlemmar” är enbart att jag fullt och fast var villig att delta i Hans spel, ropde efter en samvaro full av baktankar. ”Manipulera mig!” Gastade jag glatt och kastade mig in i Hans famn.
Jag har sedan länge slutat att hoppas på vår relation, här hjälper inga under. Han har krossat alla mina känslor till små fina bitar av glas. Man kan höra dem knastra under skorna. Jag var för upptagen med att överleva för att märka när världen föll ihop. Helt plötsligt vaknade jag upp i ett hus utan väggar med blåmärken över kroppen och inte ett minne av vad som skett. Jag hade helt enkelt blundat, igen.
Och jag är fortfarande sjuk i själen. Med eller utan Honom och Hans heliga last. Likväl brottas jag mot smärtan om och om igen. Det finns inget slut, och ingen början, bara mörker. Jag är fastnad i helvetet och kan inte göra någonting åt det.
Måste ha benso! Måste ha popcorn! Måste bli smal! Måste fixa knark! Måste plugga! Måste skriva en bok, måste starta ett hockeylag, måste storstäda under parkettgolvet, måste bestiga Mount Everest…
Welcome to Borderline City! 
Det finns inget du MÅSTE göra. Det finns massor med saker du kan göra och det mest för att få dig själv att må bättre. Man kan argumentera för att det finns en sak du däremot bör göra. Men det finns inga måsten. Väljer du att leva med honom så kan du givetvis göra det, konsekvens av det är att du gör denna tillvaro till något permanent.
”Måste ha benso! Måste ha popcorn! Måste bli smal! Måste fixa knark! Måste plugga! Måste skriva en bok, måste starta ett hockeylag, måste storstäda under parkettgolvet, måste bestiga Mount Everest…”
Herregud vad jag känner igen mig.
tack för att du tog dig tid att snöa in på min blogg, trevligt att du länkar, ska självklart länka tillbaka =)
och lägga till din blogg på bloggkoll eller vad fan dom nu kallar sig för idag.
MvH//lömskalinn
Oh… Du skriver så man verkligen kan få en bild av insidan av borderline. Hoppas du mar lite bättre nu när du skrivit ut dina tankar..
Kramar
att låsa in mig var enda sättet. jag är på väg hem nu.