Skotträdd
Jag hade misstänk att det var någonting på väg att ske. Darringarna i musklerna, benens ofrivilliga rastlöshet, engagemanget i dammsugningen, tankarnas demonstrationer med stora plakat. När sömnen sedan vägrade infinna sig förstod jag vart min berg och dalbana var på väg; upp bland molnen.
Nu sitter jag på ett stort och soffmjukt filmjölksfärgat moln och spretar med tårna. Kikar ner på människor och liv och fnissar lite smått och lagom hysteriskt. Min handstil blir svårtydd och spretig, jag pratar högt och för mycket. Förolämpar folk till höger och vänster och är noga med att fastslå att ”Jag är ett geni!” i var och varannan mening. Jag är ju det. Ett geni alltså. För omväxlings skull.
Förutom dessa mindre och större beteenden är jag hyfsat över ytan med benen i vatten. Simmar på, utan överbesvärande tankesvängar, kan ta hand om mig själv, låter mig inte vältas av småsaker. Har inte svävat bort ännu och agerat i totalt oförnuft. Håller hårt i visakortet som glöder bakom mina fingrar. Men längtar i hemlighet efter uppskattande komplimanger brevid en nersölad bardisk i mörkret. Vilket vore en dödssynd att söka efter, men ack så mjukt och varmt i magen att höra.
Han kom hem idag. Än så länge vapenvila. Ingen exekutionspatrull har ännu beodrat mig ned på knä. Ingen snara om halsen. Kommer explositionen idag? Jag blundar och ber att det aldrig ska smälla mer. Jag har blivit skotträdd.
Welcome to Borderline City! 
Hur ofta blir du sån här?
*kramar om*
Försök ta lugnande, och sömntabletter så du stoppar det och drar ner dig själv på jorden lite.
Snart släpper det men njut så länge detta varar, men som sagt…till en viss gräns.
Lugna det lite med det du har hemma som funkar.
stoppa händerna i iskallt vatten.