Graven ropar inte längre

Tillbaka nu. Från inlåst och från vistelse på center/behandlingshem och från fjälltur(!).

Är inte lika pompöst uppblåst och oförtrutet optimistisk som i senaste inlägget.  Nu darrar mina händer, jag måste använda ”sudda ut”-knappen flera gånger per mening, och blicken varken kan eller vill fokusera. Allt är suddigt. Är det Haldol-medicinen, en överhög halt av Litium i blodet eller bara vanlig ångest? Hur ska man veta? När kroppen aldrig lyder och beter sig som man vill?

Snabbresume av min frånvaro:

Jag låste in mig, för någon veckor sedan. Frivilligt bojad och bunden efter mina dagar i dödsträsket på botten av ett hål. Farlig för mig själv. Jag är inte dummaren än att förstå att man inte bör fantisera om koldioxidförgiftning i baksätet av en bil eller att frysa ihjäl i snödrivor. Det är inte konstruktivt alls! Och icke desto mindre effektivt! Om man vill leva alltså. Vilket jag inte ville, just då.

Dagar på PVA i en dröm omgiven av mjuka ord och skyddad från otäck omvärld. Sova, sova, sova. Vakna, sova, inte äta, sova, sova. Läka, växa ihop, sluta darra. Blev förflyttad till behandlingshemmet/cenret för mittemellanallvarliga psykiska sjukdomar. (Vilket jag försökt fly för mitt liv tidigare, men som nu verkade som ett bra alternativ, jag tänkte; ”vad som helst men inte hem”). Och jag var såklart storslagen,  överkvalificerad. Ingen övning jag inte hade gjort förr, ingen social grupp jag inte naturlig tog plats i och bejakade. Som jag redan vetat. Men vilka människor jag träffade. Vilka levnadsöden. Det var min gigantiska behållning. Alla människor. Som var precis som jag. Som varade och blödde. Som förstod.

I samma veva läste Han alla mina mejl på datorn. Passade på när jag var borta. Att kolla. Varför jag hade 95% av mitt liv på internet och 5% med Honom. Han läste mitt hemligaste. Mina privata tankar om Honom och mig själv som jag endast delade med de jag själv valt. Och Han blev såklart RASANDE. Över att jag mejlat med mitt ex, över vad jag skrivit om Honom. Det var SLUT. Jag skulle slippa. Men sen var det ju inte det. För jag börjar förstå nu, att Han gör allt för mig, fast på fel sätt. Men på nåt sätt står jag kanske här med ett par ess på handen, osäker på om jag ens vill spela med längre.

Fjälltur med Honom, bestämd sedan länge, till blåsiga toppar. Lycklig resa med skrattande ansikten och dåligt väder. Nästan som på film. Kanske Han lärt sig något, kanske Han bryr sig, eller kanske inte. Inte förrän på hemväg i bussen (då jag lämnade några  dagar före Honom) kom ångesten. Fick ta två Artarax och sova hela vägen. Väl hemma är jag lycklig över att vara hemma, men det kryper i magen och i armarna. Insekter innanför min hudkosytm, tvingar mina lemmar att dansa av spasmer i rörelser som jag inte alls valt själv. Men, dödslängtan är borta nu. Graven ropar inte efter mig längre. Det är tyst.

~ av Sara på mars 11, 2009.

8 svar to “Graven ropar inte längre”

  1. Fy fan vilket intrång, att läsa dina mejl! Skönt att höra att du känner dig lite bättre trots allt. Kram Miss Dopamin (fd. Skogshuldran)

  2. Heej, tack själv ❤ Vad skönt att höra att fjällturen var lyckad.

    Det med att ”frysa ihjäl i snödrivor”, jag har haft liknadne tankar mycket under vintern. Inte just nu dock. Det är skönt när man har lite ljusare perioder.

    Vi får försöka stötta varandra. Även om det ”bara” är via internet, så är det otroligt värmande att det finns någon med samma problematik som faktiskt bryr sig! Det är inte många som bryr sig i dag..

    *kram*

  3. Tittar in och ger dig en stor varm kram. Så skönt att se dig på andra sidan tunneln igen.

  4. ”Att du skriver om döden, är ditt sätt att handskas med livet” skrev en gång en modersgestalt till mig –

    Dessa ord skallar inom mig när jag slår mig ned här i ditt himmelsvida mörker och öppnar mitt hjärta för en avbild.

    Dina ord är så smärtsamt vackra, och jag kan riktigt känna hur du, i din spröda uppenbarelse strävsamt uppbådar all din kraft för att orka lite, och ännu lite till.

    Det fodras en enorm styrka och självmedvetenhet för att balansera på den sköra tråden mellan liv & död.

    Tro mig, jag förstår.

    Med värme,

    Camilla

  5. vill bara krama dig!

  6. älskar dig sarabus! skönt att höra ifrån dig igen!! KÄRLEK!

  7. Så skönt att höra att du mår bättre!
    Jag tycker att du gott kan sträcka lite på dig och känna dig stolt över att du lade in dig själv när du mådde dåligt och över din återhämtning.

    Verkligen bedrövligt agerande från Honom, det är inte många som sjunker så lågt att de gör en sådan allvarlig inkräktning på sin partners privata sfär.

    Skriver till dig imorgon!
    Massor med varma kramar.
    /A

  8. Underbart att se dig tillbaka och läsa att du mår bättre.
    Iaf lite lugnare.
    Om du bara visste hur mkt dina ord värmer.
    Jag hoppas du en dag kommer ur ditt helvete och får leva och njuta, så som DU förtjänar!
    Vi förtjänar lycka och kärlek…
    Massor av kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: