Mitt psyke enligt Freud

•juli 17, 2008 • 1 kommentar

Om man närstuderar mitt beteende så vimlar det av dolda försvarsmekanismer i mitt beteende, som Freud säkert skulle ha uttryck det. Försvarsmekanismer skyddar psyket, omedvetet, när yttre påfrestningar blir för stora för att ta itu med, rent mentalt, har Sigmund Freud nämligen klurat ut. Så om vi skulle säga att vi tror på teorin om försvarsmekanismer så skulle de jag, omedvetet, använder mig av kunna vara;

Jag blir sällan arg på den jag egentligen är arg på, jag blir arg på mig själv istället, för då undviker jag att ställa mig i en sådan position att den jag är arg på, kan bli arg tillbaka. (Förskjutning)

Jag tillskriver mig själv överdrivet negativa egenskaper. (Nedvärdering)

Jag tillskriver personer, som jag har bestämt är perfekta, överdrivet positiva egenskaper och tvivlar på att de kan göra fel överhuvudtaget. (Idealisering)

Jag kan inte hysa två motsträviga känslor samtidigt, delar upp allting i svart eller vitt. (Splitting)

 

Åhå. Nu blev jag genast m. y. c. k. e. t. klokare. Eller? Råder det brist på eller ett överflöd av självinsikt, eller bara förnekar jag hela min inre person? (Och använder mig av ÄNNU en försvarsmekanism?)

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , , , ,

Och så vidare

•juli 16, 2008 • 1 kommentar

Och så vidare, here we go again.

Alltid, alltid älska eller hata. Aldrig någonting mitt emellan. Alla synas nogrannt och bedöms för att sedan kategoriseras till ofelbar eller värdelös. Ingen mitt, inget medeltal, bara fruktansvärt många ytterligheter ryms i min förvridna hjärna. Det är som att den har blivit oåterkalleligt sned, och bara kan förnimma saker och ting ur ett negativs perspektiv; svart eller vitt, svart eller vitt, svart eller vitt. Varm, kladdig kärlek eller vitt, kallt hat. Varmt eller kallt, aldrig ljummet. Alla i min närhet ska antingen sitta på en piedestal eller ligga platt på rygg, ingen kan vara både och, de orden finns inte i mitt ordförråd, både och. Nej.

Alla dessa problembeteenden, jag känner dem såväl, så mycket Mig. Standardformulär 1A borderlineproblematik, det är jag. Jag vet om dem, jag vet att jag har dem, jag gör om dem igen och igen och igen. För att ändra ett beteende krävs insikt (jag har!) och att man upprepar det nya beteendet tusentals gånger (har jag inte gjort) innan det blir till en vana, en självklarhet. Men jag har inget nytt beteende, nej, inget. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vet bara att jag måste byta ut något, men inte till vad. Vad sätter man in istället för ett problembeteende? Ett Normalt Beteende? Kan man köpa ett färdigt sånt, bara att plugga in liksom?

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , , ,

Vad gör jag egentligen här?

•juli 16, 2008 • 1 kommentar

Lycklig, lyckligare, lyckligast. I går kväll låg jag på Hans mage och var gladast i världen. Liksom bara sådär glad och tillfreds med att vara jag och finnas till. Sådär i sinnet som jag önskar att jag vore jämt. Sådär som jag är alledes för sällan numer.

Idag är jag tillbaka på jobbet igen, liksom varje veckodag givetvis, och allting är svart igen. Alla här är korkade idioter som fattar ingenting, dessutom BRYR dom sig inte. Jobba, jobba sina åtta timmar och fyrtiotvå minuter för att sedan gå hem och inte titta åt varken höger eller vänster. Fyrkantiga mönsterarbetare i sina hamsetrhjul. Men jag, jag BRYR mig. Om vad som händer på jobbet efter att jag har gått hem, om mina arbetskompisar, om vår arbetsmiljö, om vad som händer i framtiden. Jag passar inte in i deras fyrkantiga hål, jag är rund, rund, rund, det går inte att pressa ner mig där. Så då kommer vi till frågan; vad gör jag egentligen här? Och; vart borde jag egentligen vara?

 

Aj, det gör så ont i mitt bröst. Jag tror det ligger någonting där. Som hindrar luften från att riktigt komma in. Det gör så ont. Kan någon ta bort?

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , ,

Antingen- eller

•juli 15, 2008 • Kommentera

Jag bryr mig, jag bryr mig, jag bryr mig för mycket. Jag slåss mot väderkvarnar i slagsmål jag aldrig kan vinna. Jag är ett enda stort Engagemang. För jag måste ju BRY MIG, annars tar Likgiltigheten över och allting blir Meningslöst. Och jag vill inte att allt ska vara meningslöst, jag vill att det jag gör ska ha mening. Och är man ett enda stort antingen- eller så får man också lov att acceptera det, acceptera att man springer hundra gånger in i väggen med huvudet före hellre än att aldrig nå fram. Men det gör ju lika ont i huvudet ändå, varje gång.

Och jag vill bara skrika och slå, fattar dom inte, fattar dom INTE?

Jag vill så mycket, men i slutändan blir det bara fel. men jag har ju inget val, antingen vilja för mycket än inget alls…

Publicerat i Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , ,

Inget nytt under solen

•juli 14, 2008 • Kommentera

Inte mycket att säga. Jag överlever, som vanligt. Dagen har gått i vågor, upp och ner. Har hunnit med att vara både förtvivlad och mycket munter. Så, inget nytt under solen.

Just nu känner jag mig faktiskt ganska nollställd. Liksom inte likgiltig men känslolös. (Kan man vara det- känslolös?) Det är som att alla känslor har tagit slut för stunden, eller så har det bara slutat blåsa. Om det ändå vore så, jag längtar så efter lite lugn och ro, inuti. Att kunna hantera Det Dagliga Livets Vedemödor med lugn och stabilitet. Att inte ramla så fort vinden tilltar. Men vem vet, kanske snart…?

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: ,

Ensam hemma

•juli 12, 2008 • Kommentera

En ensam kväll. Han och ungarna har farit till stugan, jag är hemma med huvudvärken från helvetet och okontrollerbara svettingar. Antingen blev jag sjuk av tanken på alla myggor som skulle vara vid stugan eller så blev jag bara sjuk, hemma blev jag i vilket fall.

Det är mycket som rör sig innanför pannbenet just nu, eller egentligen alltid, men ändå. Dock håller stabiliteten rörande ångest/depression i sig, så kanske, kanske hjälper den giftiga medicinen. Visst är det fortfarande förjävligt men inte skjutsa-sig-i-huvudet-förjävligt utan bara börja-gråta-för-ingenting-förjävligt. Alltid något.

 

Jaha, nu har jag gjort det igen. Skrivit en massa text som jag har raderat ut flera gånger eftersom den var fånig/inte passade in i sammanhanget(vilket sammanhang?)/var för svamlig/för utelämnande/för tråkig osv. Jag är ju helt otrolig. Det är ju M  I N fucking blogg, jag skriver vad jag vill, som jag vill. Fast det enda jag vill är att alla som läser det här ska tycka om mig. Det sitter en liten röst inuti huvudet som ylar ”tyck om mig, tyck om mig”, och jag försöker anpassa mig efter den rösten och bete mig så att ALLA ska tycka om mig. Men HA! Nu genomskådade jag rösten. 1- 0 till mig. Jag får ”delete-förbud” från och med NU.

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , ,

Den svenska psykvården är ett skämt

•juli 11, 2008 • 1 kommentar

Så. Nu har det varit lugnt ett tag igen. Alla känslor är hanterabara och meningslösheten håller sig borta. Men jag är besviken, ingen doktor har ringt och kollat hur det går med den nya medicinen. INGEN. Och den är ju tämligen giftig då jag måste ta blodprov en gång i månaden för att kolla att jag inte blir förgiftad, så man undrar ju varför de inte bara hör av sig och kollar att allt går bra. Norrbottens läns landsting, skärpning! Er vård är redan under all kritik, lite mer måste ni väl ha att erbjuda?!

Och appropå det, i sommar får jag ingen vård alls från den psykiatriska avdelningen då alla är på semester. ”Min” kontakt kommer tillbaka i september. Och när jag och Han blev upprörda över det menade hon, min kontakt, att det inte fanns något att göra åt saken. Så, i princip, skulle man kunna säga åt en cancersjuk patient att, ”Nej tyvärr, du får inga cellgifter i sommar, alla läkare ska ha semester”.?! Nej, så skulle man nog inte säga. Men skillnaden är att mina sjukdom inte syns på några röntgenbilder, eller rent fysiskt. Så då kan man låtsas att den inte finns. Det är förjävligt! Och med tanke på det där mordet på Norba, hon som höggs till döds av en psyksjuk man i Sthlm nyss, så inser man att psykvården B E H Ö V E R mer resurser! den svenska psykvården är ett skämt, så som det ser ut idag!

 

Men nog om det, snart är det helg! 😀

Publicerat i Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , ,

Just pretending

•juli 8, 2008 • Kommentera

Så få som vet, vad som verkligen finns inuti. Inte många som har sett, som vet hur jag slåss. Men givetvis, det syns ju knappast utanpå.

Och jag tror att jag ska dö, det känns ju så. Men jag överlever ju, varenda gång…

 

‘Never stay too long in your bed
Never lose your heart, use your head’

Publicerat i Uncategorized
Etiketter: , ,

Tankar och känslor

•juli 8, 2008 • Kommentera

Tankar: Jag hatar honom. Jag hatar, hatar, hatar honom. Han fattar inte. Inte. Jag är arg. Så jävla arg. Jag hatar alla. Jag hatar allt. Men mest av allt hatar jag mig. Och allt är ändå meningslöst. Nu skiter jag i det här. Allvarligt. Det finns ingen mening. När ingenting spelar roll ändå. Och jag orkar inte. Orkar inte vakna en enda dag till, orkar inte gå upp ur sängen, äta frukost, cykla till jobbet, låtsas vara glad, låtsas ha ett liv, låtsas ha något att leva för. Jag orkar inte. Jag vill inte heller. Vill inte.

 Känslor: Arg. Ledsen. Rädd. Förtvivlad. Trött. Uppgiven. Mest av allt uppgiven.

 I min verklighet händer lite andra saker än i Den Riktiga Världen. Små, små saker som andra inte ens reflekterar över kan göra jätteont inuti mig. Andra människor kan upplevas som jättehot. En liten, liten knuff kan få mig ur balans totalt. Mina känslor övermannar mig totalt, mina tankar hittar på massa dumt och jag är fångad mitt i en jävla virvelvind av ångest.

 

Jävlar vad ont det gör.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Huvudet upp och benen ner

•juli 6, 2008 • Kommentera

Söndag igen. Är lite halvdeppig och bakfull men dock vid god vigör med huvudet upp och benen ner. Det har varit en intensiv helg as usual. Jag och Han kom hem till byn och huset på fredag eftermiddag, efter att ha haft en ordentlig diskussion huruvida jag skulle tvingas att vara chaufför eftersom Han med våld skulle dricka öl i bilen. Givetvis gick jag förlorande ur diskussionen och fick glatt sitta bakom ratten. Hemma i byn var det någon form av festligheter med öltält och dans och Brolle jr (där ser man). Så jag fick snabbt dricka ett par groggar och försöka komma i kapp Han så att vi kunde fara ut på galej. Vilket vi också gjorde.

Sedan blev vi även tvugna att vara fulla och odrägliga igår, men då grundade jag med rödvin istället för grogg, vilket tydligen ger en mer intensiv fylla. Detta vet jag eftersom att jag blev så jävla onykter att jag ramlade med cykeln på hemvägen, typ 100 m hemifrån, där jag låg med ansiktet i gruset, platt på mage, och förbannade den som gjort den jävligt guppiga och grusiga vägen som inte alls är fyllecyklingsvänlig.

Så det har väl varit en ganska stabil helg. Upp och ner inuti hela tiden, men inga katastrofer.

Publicerat i Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »