www.babyborderline.com

•mars 12, 2012 • 4 kommentarer

 

 

http://www.babyborderline.com

 

Köpte till slut lös min bloggdomän från wordpress i ett infall av entusiasm och okunnighet. Trodde att det skulle gå att designa och redigera sidan lite mera effektivt och personligt, men istället fattar jag ännu mindre än förut. Bla bla CSS, typekit, bla bla browse font, bla bla, xhtml, blah, dumma dator. Men nu funkar http://www.babyborderline.com som egen bloggdomän, men även babyborderline.wordpress.com tycks fortsätt leva så det är väl inga större förändringar annat än att jag slipper skriva in wordpress i webbläsaren. Men det spar väl en sekund eller två så det känns ju meningsfullt och definitivt värt dom 674 kr jag tvingade T att låna ut under mitt anfall av vanmakt när jag ville ha någonting att sysselsätta ångesttankarna med. Synd bara att skulden ekar i bakhuvudet: Bra val. Ekonomiskt och så vidare. Duktigt! Du som har så MYCKET pengar att röra dig med. Lyckat, just det, lyckat!

Men då har jag in alla fall något annat att tänka på än mina favoritmyndigheter och alla skulder som tycks leva sitt eget liv. Skrev ut ett kontoutdrag från min bank igår och upptäckte att jag får 10800 kr i sjukpenning men ändå har jag bara, som vanligt, fått 1500 kr denna månad att leva för. Och skulderna, ja dom är från sergel och visma för obetalda sjukhusräkningar (dvs besök hos läkare och terapeuter, akuttandvård etc) trots att jag borde ha uppnått kvoten för frikort i oktober. Och givetvis kronofogdeavgiften för CSN-lånet som borde fått nedsatt årsbelopp och vara avbetalat i somras nångång. Men vad hjälper det, när ingen är intresserad av att läsa mina svart-på-vitt-papper om hur min Goda Man sköter min ekonomi exemplariskt. (Och jag har fortfarande inte råd att hämta ut mina medicinrecept, hur fan ska jag få tag i 2500 tills i veckan? Stjäla en ponny? Sälja bakpulver på gatan? Råna Konsum?)

 

”I never wanted to be different; I just wanted to be me.”

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag vill bli frisk!

•mars 10, 2012 • 5 kommentarer

Så föll jag ner igen. I mökerheten, i ingentingstans, solen slocknade och livet lämnade ett rött märket på min kind. Smack. Svart på vitt, vitt på svart. Bokstäver och siffror i kolumner. Mina pengar i händerna på någon annan. Mina händer som är bakbundna. Men kontoutdraget skriker mig rätt i ansiktet, jag ser vad min Goda Man har gjort med mina pengar. Min inkomst, mina utgifter, allt. 10800kr i sjukpenning genererar alltså 1000 kr (1500 kr om jag har tur) till mig varje månad. Till mat, hygienartiklar, nöjen osv, trots att riksnormen hos soc ligger på 2830 kr för personliga omkostnader.

Och jag har tydligen skulder hos kronis som jag betalar av (har jag? Hur då?!?) för mitt CSN-lån som skulle ansökts om nedsatt årsbelopp i oktober vilket uppenbarligen inte har gjorts. Och sjukhuskostnaderna, frikort får man efter typ 950 kr, men då måste man ta med och visa upp betalda räkningar, för att få den där lilla stämpeln i den där lilla boken man får. Det har min Goda Man inte gjort, så jag får betala dels faktureringsavgifter för varje sjukhusbesök (ett till två per vecka) och inkassoavgifter för dessa då den Goda Mannen tydligen inte betalat dessa räkningar i tid. Jag går back på en inkomst på 10 lax i månaden men fick min ekonomi att gå runt på existensminimum i somras, det är en fars, ett skämt, en löjlig mardröm. Och vart resten av pengarna tar vägen vet jag inte. Jag är bakbunden, omyndigförklarad, hjälplös fångad av systemet.

Och nu återstår nästa problem. Högkostnadsperioden för mina mediciner har gått ut. Så nästa medicinuttag kommer kosta över 2000 kr rakt av, för att nå upp till nästa frikortsperiod. Två-fucking-jävla-tusen, när jag får bara 100o spänn i månaden. Hur? Hur? Ska jag råna en bank? Köpa medicinerna på gatan? Sluta med dom? Bli frisk helt plötsligt och börja tugga rosenrot och ginsgeng istället? Fan. Jag orkar inte tänka. Det är som sirap i min skalle. Paralyserad av vanmakt. Idéerna är slut, gnistan har slocknat, ansiktet mot kudden och kroppen är slapp. Jag orkar inte. Snälla. Jag orkar inte. Och det är mitt fel som vanligt, jag borde ju säga upp min Goda Man, sköta allting själv, det var ju så dom sa, på soc, på facket, hos Af rehab. Men jag kan ju inte. Jag klarar inte av att slåss mera. Jag är tunn, tunn, tunn, en iskristall som gå i tusen bitar av att tappas i backen.

Sen kommer meningslösheten och slår sina klor i min nacke. River upp stora blödande hål. Får armar och ben att skaka, hjärnan att snurra i högvarv, adrenalin och noradrenalin i blodet, fly, fly, fly. Jag måste springa, springa till längre bort. Men jag har inte ens medicin, inget lugnande som kan bromsa mina kemiska processer, jag har ju inte råd. Äter halva doser av den vanliga medicinen för att få den att räcka. Soc-tanten förbarmar sig och ringer till psyk men min kontaktperson har slutat, utan att meddela mig. Jag har fan varit sjukskriven i tre månader och ingen behandling är påbörjad, min kontaktperson är försvunnen om ingen bryr sig. Men psyk skriver nytt recept på lite vad som helst, jag orkar inte ifrågasätta. men jag har ju inga pengar att hämta ut medicinen för.

Paniken stiger, blodet kokar. Orkar inte hålla masken, slåss och sparkar, river, skriker, rymmer, springer, låter knytnävarna möta mina kindben tills jag blir trött. Men rastlösheten, hjälplösheten, vanmakten, förnedringen, skammen äter sig in genom köttet. Och jag åker inte till psyk, till förvaring, till dit där dom inte är ett dugg intresserade av att hjälpa, bara förvara, droga ner. Jag vill bli frisk! Få hjälp! Klara av det här! Bli hel! Börja leva! Men jag vet inte hur, jag klarar det inte själv, jag behöver hjälp att få veta hur jag ska göra, vad jag ska göra. Terapi, behandling, uppmuntran, coaching, vad som helst. Inga mer mediciner och vänta, vänta, vänta.Soc har ju helg nu, likaså min Goda Man och alla andra myndigheter. Men jag då, jag lever ju med mig själv dygnet runt, helg eller ej. Hur ska jag kunna vänta?

Och ångesten, den väntar inte tills måndag klockan 8.00, nej den har helgjour, alltid, jämt. Så jag hatarhatarhatar mig själv och köper jävla 4 st benso på gatan, av nån pundare fastän jag är livrädd för pundare och att bli som dom. Jag är inte ett dugg bättre själv, jag är precis lika dålig som dom, fy fan. Men nu överlever jag helgen utan att riva sönder lägenheten eller mig själv. Hoppas jag. Kan jag hålla ångesten i schack tills den lugnar ner sig kan jag överleva utan att rasera allt jag har byggt upp, utan att riva mitt ”vanliga” liv som jag kämpar så hårt för att hålla mig fast vid. För jag vill ju bara vara vanlig, må bra, umgås med vanliga människor, göra vanliga saker, skratta mot solen, prata med vänner, ställa upp för andra, glädjas åt småsaker- inte snurra in mig i täcket och skrika i kudden eller dra mig undan från alla som betyder något. Jag vill bli frisk!

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fuck it, I’m out

•mars 6, 2012 • Kommentera

I don’t want to sell myself short anymore so that’s it. No longer will I participate in my own demise. I’m working towards cutting this out. I deserve more than that. I need that equity and reciprocity, I’m worth all  the good I put out into the Universe. I’m going to get it back, I’m not dealing with the part time shit anymore. sink or swim time and i’m tired  of dead man floating, it’s just exhausting. Fuck it, I’m out.

Publicerat i Jag är inte upprörd, jag är förbannad!
Etiketter: , , , , ,

Skammen över att vara fattig

•februari 29, 2012 • 3 kommentarer

Idag är en sån dag. När allting är fel. Håret som jag klippte igår är helt fult. Man snubblar på saker och vill kasta dom väggen. Inga kläder som passar, och det är inte klädernas fel utan kroppens. Mitt fel. Fan. Fan fan fan. Så jävla hjälplöst. Ilskan som vispar runt i kroppen, lämnar ingen ro. Jag är arg, men vågar inte visa det för den jag är arg på så jag tar ut det på mig själv. Så praktiskt. Så självklart. Så orättvist, mot mig.

Och ingen kan hjälpa mig med Min Goda Man. Ingen vet vars man ska vända sig eller hur. Af rehab förslog att jag skulle skriva ett brev, till överförmyndarnämnden, och punkta upp mina rättigheter. (Som att inte dom borde känna till dem?) För ett brev måste ju myndigheter ta på allvar, och stämpla, arkivera, behandla, eller hur?! Men mina handläggare på Af kan givetvis inte skriva under på brevet, det får dom inte för sin chef, nej man får inte gå in och klaga på en annan myndighet, så brevet måste vara från bara mig. Och jag suckade, been here, done this, psykfall på krigsstigen. Ingen tar bara mig på allvar, speciellt inte om jag ska förklara för överförmyndarhandläggare och goda män hur de ska sköta sina jobb. Jag väger lätt, lätt, lätt, en fjäder som ska tynga ner en vågskål. Hjälp mig? Rulla mig i tjära åtminstone?

Så skådespelet fortskrider. Jag fick 500 kr igår av min goda man, efter att hon betalat räkningarna med min sjukpenning som är på 9400 kr. Sen fick vi se hur mycket mer det räcker till. Jag finns inte. Och skammen över att vara fattig är överväldigande. Att inte kunna följa med någonstans eller göra någonting om inte någon annan betalar. Gå till frisören, skriva upp en tusenlapp till på lånekontot hos T. Behöver kattmat, kan någon betala? Följa med på krogen? Javisst om jag får inträde och taxi betald, vilket klipp va?

 

Och i bakhuvud ekar känslan som studsar mot kraniet, varför är det ingen som bryr sig? Hur ska jag hjälpa mig själv? Kan jag det? Borde jag det? Är det mitt fel?  Kan jag göra någonting annorlunda? Är jag inte värd mer än såhär?

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Förlåt Överförmyndarnämnden, förlåt

•februari 15, 2012 • 2 kommentarer

Väcktes av ett telefonsamtal. Överförmyndarnämndens handläggare. Ett samtal man måste svara på. Från den som handlägger alla ärenden gällande min goda/onda man som sköter min ekonomi. Fick besked om att befintlig god/ond man kommer att vara kvar då det råder brist på goda män i min kommun. Men visst fungerar det bättre med den befintlige gode mannen nu? Och jag svarade yrvaket att jag fortfarande inte fick nog med pengar varje månad för att nå upp till riksnormen för personliga utgifter trots att min sjukpenning är ganska hög och mina fasta utgifter är relativt låga. Nä, nä, det berodde på att jag hade hemförsäkring, bilförsäkring och telefon som var dyrt, eller hur? Och rösten i luren dröp av skäms på mig som är så dyr i drift. Nä, nä svarade jag då jag har fast avgift för telefon och försäkringskostnaden är cirka 300 kr/ månad.

Nähä, men jag stjäl ju pengar av mig själv eller hur? Då får jag ju skylla mig själv. Jag svarade att en gång hade jag gjort det och det var enbart för att jag inte hade råd med mat då. (FY PÅ MIG! STJÄLA FRÅN MIN GODA MAN SOM SLITER OCH FÖRSÖKER GÖRA SITT JOBB OCH JAG BARA FÖRSTÖR!) Men varför har vi inte två separata konton då, så att jag inte kan stjäla från mig själv? Ja, det undrar ju jag också, vilket jag även har föreslagit för min goda man. Mhm, mhm, det skulle handläggaren från Överförmyndarnämnden föreslå för för min goda man för såhär kan vi ju inte hålla på. Men jag poängterade att jag inte rört mitt visakort de tre senaste månaderna, och att stölden från mig själv var en engångsföreteelse utförd i panik.

Men mitt samarbete då? Jag måste samarbeta med min goda man. Och jag förklarade att mitt förtroende var skadat men att jag samarbetade allt jag kunde. Och hela tiden hörde jag hur Överförmyndar-tanten tyst anklagade mig för allt trassel med godamanskapet, så jag sa lugnt att det kändes som att hon anklagade mig och att jag visste att jag inte gjort något fel de tre senaste månaderna men ändå inte fick nog med pengar eller blev lyssnad till. Då blev jag tillsagd att jag inte behövde HÖJA RÖSTEN när jag pratade, varvid jag självklart bad om ursäkt och sa att jag inte menat att höja rösten. (Förvirrad för jag var ganska säker på att det var hon som höjt rösten först och jag bara följt med i det förhöjda tonläget i desperation över att inte bli förstådd?)

Sedan frågade Fröken Myndighet (igen) om jag verkligen behövde en god man, kunde jag inte sköta ekonomin själv om det nu var så besvärligt att samarbeta med min goda man? Och jag svarade att jo det behöver jag, för jag mår inte bra alla dagar, och då klarar jag inte att öppna posten, betala räkningar osv. Och jag kände mig som samhällets största parasit. Så jävla fucking besvärlig. Ett problem att lösa. Men i hopp om att samtalet skulle kunna leda någonstans frågade det stämde att mina goda man sagt upp sig, och att isåfall kanske det var därför samarbetet inte fungerade? För att min goda man liksom inte ville längre? Men NEEEEJ, min goda man hade ju sagt att hon ville sluta för att JAG inte ville ha henne. Förtvivlat frågade jag hur fan min goda man kunde veta att jag var så missnöjd med henne att jag ville att hon skulle sluta? ”Men daaah, det har ju JAG (Överförmyndarenhetens handläggare) informerat henne om.” Utan min vetskap. Som en skvallertant. Bakom min rygg, nästan som i smyg.

Och jag som tänkt att jag inte ville stöta mig med min goda man, och därför medvetet inte tagit upp det innan jag visste att jag hade något på fötterna. Men jag började begripa hur det hängde ihop. Någon hade alltså berättat allt jag sagt vidare. Utan att berätta för mig att det jag säger kommer att vidarebefordras. Någon som har en maktposition jämte mig. Någon som inte ens har en chef som högre instans utan en nämnd. Någon som i mina ögon tycks ha svårt att hålla sig objektiv angående mitt ärende. Någon som hävda att min goda man gör precis allting rätt medan jag bara gör fel. Någon som instruerar min goda man i vad hon ska hjälpa mig med? Någon som redan har en bestämd uppfattning om att jag är en sån som myglar och inte alls förtjänar att bli hjälpt? Jag vet inte. Men det var känslan som jag fick. Som om att hon redan hade bestämt att jag är dålig, och att allt är bara mitt fel och ingen annans.

Till sist började hon fråga om posten och räkningarna, fick min goda man dom? Och mitt huvud bara snurrade, så jag svarade lite osammanhängande att ja eller nej, ibland? Och hon föreslog att posten skulle skickas hem till min goda man istället. (Som inte har gjort sitt jobb hittills, hallå, jag är rädd om min post!) Jag svarade tvekande, men då fastslog Överförmyndarinnan att så skulle det bli, för jag ville ju inte sköta ekonomin själv och jag ville ju inte ÅKA TILL MIN GODA MANS JOBB OCH LÄMNA DEN heller. Och då blev det svart. Poff. Black out. (Min goda man jobbar ju på samma jobb som min fd alkoholist. En av de platser som jag är mest rädd att besöka. Och det är allmänt känt för myndigheter osv, dessutom är han polisanmäld.) Och jag får totalpanik och gråtskriker förtvivlat tillbaka att ”VAVAVA, jag kan ju inte åka dig, där jobbar ju mitt ex som har misshandlat mig???” Och sen hör jag ”drrrt”, så som det låter när någon lägger på luren. Hon lade på? Ja, det gjorde hon. Jag har förstört allt. Panik. Jag har förstört allt. Men jag blev ju rädd? Hon var farlig. Elak. Jag förstår inte. 

Jag ringer i förtvivlan och vanmakt till F, gråter och skriker osammanhängande. Försöker förtvivlat förstå. Vad? Varför? Hur ska jag laga det här nu? Hjälp mig. Hjälp. Det tar tre minuter innan hon ringer upp och jag svarar med ”förlåtförlåtförlåt, det var inte meningen, jag får panikångest, kaninteprataförlåt.” Rösten i luren är vass och kantig: ”Skärp dig. Lugna ner dig nu!” Men jag kan inte, jag är livrädd, hotad, rabblar bara förlåtförlåtkaninteärsjukförlåt. Till slut lägger hon på med en suck. Och jag går sönder. Tusen bitar över köksgolvet. Osams med myndigheten som har min ekonomi i sina händer. Bara fel. Skammen och skulden som ett ok över axlarna. Något fel måste jag ha gjort. Jag har samarbetat dåligt? Jag är dålig? Jag är ett bekymmer. Besvär. Förlåt. Förlåt mig förlåt.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , ,

Every occasion of one billion day funeral

•januari 31, 2012 • 2 kommentarer

 

At every occasion
I’ll be ready for the funeral
At every occasion once more
It’s called the funeral
At every occasion
Oh, I’m ready for the funeral
Every occasion
Of one billion day funeral

Publicerat i Ångest
Etiketter: , , , , , ,

Jag kan inte gråta, men jag kan blöda

•januari 29, 2012 • 3 kommentarer

Så. Då gjorde jag det igen. Fast än. Jag skulle inte. Mer. Jag hade lovat. Mig själv. Och Dom andra. Men ändå. Jag kunde inte inte göra det. Jag förtjänade det. Måste straffas. Och tankarna flyger så snabbt. Men ändå långsamt. Inte rationellt. Mer avhugget. Halva tankebanor, avklippt logik. Jag kan inte tänka. Paniken i bröstet, knäna mot bröstet. Jag måste gömma mig. Garderoben, under borden, släck alla lampor, mörkt är bra, mörkt är tryggt. Men rösten i huvudet, den kan man inte gömma sig ifrån. Jag förstår inte.

Det måste vara något fel på mig. Jag kan inte vara normal, anpassad, förutsägbar. Mitt huvud är en paradox. Mitt beteende är obegripligt. Jag gör saker, som är konstiga för andra men helt logiska för mig. Rädd, under bordet, blunda, bli till boll. Som om jag vore skadad, inuti. Eller när någon är elak och jag inte förstår varför,ändå är det solklart, jag måste straffa mig själv för de felen jag tycks ha begått men som jag inte . Kroppen får betala. Kroppen får alltid betala. Jag kan inte gråta, men jag kan blöda.

Och jag vet, det är fult. Jag skäms. Jag är en dålig människa. Skadar mig själv för att straffa andra. Gör jag? Eller skadar jag mig själv för att straffa mig själv? Eller för att jag inte vet något annat sätt. Att hantera det som äter upp mig inifrån. Varje andetag smakar rädd. Jag går sönder inifrån och ut.  Utifrån och in. Igen. Och det plågar mig att det kommer skada Dom Andra, dom som bryr sig, det kommer göra ont i dom. Förlåt. Snälla, var inte arga. Förlåt. Jag ville inte göra er illa. Bara mig. Förlåt.

Publicerat i Ångest
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Min Goda Man är fan inte god

•januari 20, 2012 • 7 kommentarer

Det tar aldrig slut? Dom ber mig att orka, ”lite till, lite mer, lite längre”. Igen. Igen och jävla igen. Jag har fått en God Man för att jag inte klarar av att öppna posten eller betala räkningarna när jag är trasig. En God Man är bra och god, eller hur, det hör man ju på namnet, God Man. Min Goda Man är fan inte god. Hon (ja, tydligen så har jag en fått en hon som God Man, men man får ju inte vara kräsen) ska bland annat sörja för min person och bevaka min rätt. Många komplicerade ord. Så jag gjorde en check up på nätet, för att vara säker.

Att vara godman eller förvaltare

Uppdraget som god man eller förvaltare kan omfatta tre olika delar:

I det beslut du fått av överförmyndarnämnden framgår det vilken eller vilka delar som ingår i ditt förordnande. Du kan vara förordnad för alla tre delarna, eller bara en eller två delar. Det framgår i beslutet från överförmyndarnämnden exakt vad ditt förordnande innefattar.

Arvode betalas endast ut för den eller de delar som du är förordnad i. En god man/förvaltares uppgifter är helt beroende av förhållandena i det enskilda fallet. En allmän riktlinje i arbetet är att du som god man/förvaltare omsorgsfullt ska fullgöra dina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar huvudmannen.

Bevaka huvudmannens rätt

Att bevaka huvudmannens rätt kan tillexempel innebära:

  • Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
  • Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
  • Överklaga beslut.
  • Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
  • Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
  • Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
  • Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
  • I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
  • Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

Förvalta huvudmannens egendom

Uppgiften innebär förvaltning av all egendom tillhörande huvudmannen, om inte viss egendom är undantagen enligt beslutet från tingsrätten. Förvalta egendom betyder att:

  • Sköta huvudmannens ekonomi.
  • Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
  • Betala räkningar.
  • Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
  • Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

Grundläggande för förvaltningen är enligt Föräldrabalkens kapitel 12 § 4 att huvudmannens medel ska:

Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

I valet mellan tillräcklig trygghet och skälig avkastning har tillräcklig trygghet alltid företräde

Sörja för huvudmannens person

Uppgiften att sörja för huvudmannens person är mycket viktig. Uppgiftens omfattning och innehåll kan inte generellt fastställas utan avgörs i det enskilda fallet. I uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

  • Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
  • Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
  • Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
  • Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
  • Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
  • Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
  • Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
  • Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
  • Avveckla bostad.
  • Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få ok av överförmyndaren. Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt.

  • Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
  • Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
  • Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
  • Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
  • I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
  • Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

Förvalta egendom betyder att:

  • Sköta huvudmannens ekonomi.
  • Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
  • Betala räkningar.
  • Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
  • Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

(http://godman.se/uppdragets-tredelar.aspx)

Vad gör en god man?

Du kan få hjälp med din ekonomi, alltså betala räkningar, spara och så vidare.

Den gode mannen hjälper dig också med att ansöka om till exempel bostadsbidrag eller med att göra deklaration och hjälper dig i kontakten med andra myndigheter, till exempel hemtjänsten.

Den gode mannen ska också träffa dig så ofta att han/hon  vet att du har det bra och att livet fungerar för dig.

Den gode mannen ska bara hjälpa dig med det som du själv inte klarar av. Det som du är bra på och klarar av, ska du själv göra.

(http://www2.bjuv.se/Individ-och-familj/Overformyndare/Lattlast-om-godmanskap/)

Okej. Det låter fantastiskt underbart fucking jävla hipp hipp hooray.  Precis vad jag behöver. Hjälp, äntligen.  Men verkligen är ju som bekant ofta en helt annan än på papperet. Min Goda Man tillträdde i oktober, sedan dess har jag fått 500 kr/månad att leva på, max. Alltså pengar till mat, bensin, mat till husdjur, kläder, allt. Resten har hon betalat skulder med. Skulder som jag inte ens har. Den enda skulden jag hade var på typ 1000kr för bland annat patientavgifter från när jag varit inlagd på psyket och CSN-lånets vanliga avbetalningar när den Gode Mannen tog över min ekonomi. Jag fick ersättning från a-kassan. Det borde gå runt. Det hade gått runt tidigare. Problemet var inte bristen på pengar utan bristen på någon som kunde betala räkningarna med pengarna.

Men sen dess fick jag inga fler pengar. Inga alls. En femhundring nån månad, nästa stal jag nån tusenlapp, för fan, av mig själv när hon sa att jag inte hade råd att få några fickpengar. Sen fyllde jag år, fick några tusen i födelsedagspresent, dom har räckt tills nu. Blev sjukskriven i december, får sjukpenning istället för a-kassa. Fortfarande inga pengar. Den Gode Mannen tackar nej till träff med af-rehab, till träff med sociala biståndsenheten, till träff med psykiatrin, till träff med personligt ombud och sociala vuxengruppen. Hon kommunicerar via sms, frågar om hur mycket ersättning jag får osv fastän jag inte har någon insyn alls i min ekonomi. Hon har aldrig besökt mig, frågar inte hur jag mår. Och hon jobbar på samma arbetsplats som Min fd Alkoholist och ber mig upprepade gånger att komma dit och lämna posten till henne. Trots att jag flera gånger bett att inte behöva åka dit av rädsla att råka träffa Honom eller Hund.

Innan jul fick jag inga pengar alls. Hon smsade att jag hade många räkningar då tydligen så det blev nästan inga pengar kvar. Inga julklappar. Ingenting. Och den Gode Mannen avböjer ännu ett möte med inblandade myndigheter med motivering att hon måste jobba in julledigheten.

Jag lever på andra. En uteliggare. En parasit. Prioriterar kattmat. Lånar pengar av alla jag känner. Försöker må bra. Ändå. Huvudet upp och benen ner, hoppas jag kan köpa mat idag. Mitt missnöje växer, jag bönar och ber om hjälp. Soc kan inte göra nåt för jag får ju ersättning från försäkringskassan långt över normen. Va? Får jag? 9000 i månaden? Va? Jag vågar inte prata med den Gode Mannen, hon är i auktoritetsposition, jag blir rädd för auktoriteter. Ingen kan hjälpa mig, inte landstingets bord, det personliga ombudet skakar på huvudet, soc vill inte lägga sig i. Jag måste prata med henne själv. Eller med överförmyndarnämnden. Va? Är det inte därför jag har en God Man? För att jag har så svårt att sköta sådant här själv? Får nytt brev från kronis dagen innan julafton, den 28 december kommer dom och gör utmätning om jag inte betalar skulden på 3500kr. Som jag inte hade haft innan. Som jag inte visste fanns. Som jag lyckades klura ut var för CSN-lånet, som ännu inte blivit ansökt om nedsatt årsbelopp, trots att den Gode Mannen skulle ordna det i november.

Får tandvärk i visdomstand. Måste dras ut. Har inte råd. Ber Gode Mannen om hjälp att få ersättning från soc till tandläkarkostnaderna, Gode Mannen lovar att ordna detta. Sen hör hon inte av sig. Får veta av soc att hon lämnat in kostnadsförslag för utdragning av visdomstand över två månader efter att tanden blev inflammerad. Och under den perioden så har ju jag hunnit få sjukpenning, vilket gör att jag inte beviljas något tandläkarbesök.

Överförmyndarnämnden ringer, vill att jag ska hitta en ny God Man åt mig själv om jag nu är så missnöjd. Och tydligen vill min Goda Man säga upp sig, men kan inte göra det förrän jag säger upp henne. Vem ska då sköta min ekonomi, undrar jag. Jomen kan jag inte göra det själv, tycker överförmyndaren. Eller ha kvar befintlig God Man tills man hittar en ny, vilket kan ta ett par månader. Jag har ingen mat. Och dessutom måste jag samarbeta bättre med den Gode Mannen, bjuda till lite. Vi ska ju mötas på halva vägen. Men hon ringer mig inte ens, skickar bara sms, kommer inte på möten? Hur ska jag bjuda till?

Möte med af-rehab, soc och personligt ombud, den Gode Mannen kan inte komma för hon har inte råd att förlora arbetstid skriver hon i sms. Men jag då? Jag har inget att förlora längre… Soc konstaterar krasst att jag får välja på pest eller kolera, ha kvar den nuvarande Gode Mannen tills ny upphittas eller sköta ekonomin själv. Piece of cake.  Men alla mina papper, mina räkningar, allt, dom är ju hos henne, den Goda Mannen, jag har ingenting kvar, ingen insyn, inget alls. Och jag kan fortfarande inte öppna posten. Vad ska jag göra? Hjälp mig. Hjälp mig. Men det är såhär det är. Ingen kan, eller vill, eller orkar hjälpa.Jag måste vänta. Tills nästa vecka, nästa månad, vänta. Bit ihop.

Och jag går sönder, tappar masken i golvet, spräcker fasaden. Gråtskriker och snorar mitt på mötet, ber dom dra åt helvete, vill inte leva mera nu, jag orkar inte. Förtvivlad. Maktlös. Och dom närvarande undrar vänligt om jag vill åka till psyket. Dom fattar ingenting. Jag förklarar att jag inte har råd att vara inlagd, det kostar ju 80kr om dagen för fan, och dessutom är jag inte nog sjuk att bli inlagd. Jag är förtvivlad, det är väl ingen sjukdom? Och dom tror mig inte. Så jag måste ringa till min terapeut, så att hon kan intyga att jag bara är ledsen och inte självmordsbenägen för tillfället. Förnedring. Och mötet avslutas, klapp på axeln, bit ihop nu, ha tålamod. Och jag biter ihop. Oh ja. Jag biter. Käkmuskeln krampar. Men jag biter. För jag kan bita precis hur länge som helst om jag måste. Fast jag vill helst slippa, för när jag biter ihop då är jag borta. Då är det bara överlevnad. Naket och rått. Överväxeln. Det hårda bakom ögonen.

Men det värsta av allt. Det är att jag inte förstår. Varför? Varför måste jag kämpa? Varför hjälper ingen mig? Varför ska jag tvingas till mer än vad jag klarar av? Varför blev det så här? Är det mitt fel? Jag förstår inte, snälla, jag förstår inte.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , ,

En värld där man är fri

•januari 11, 2012 • 1 kommentar

Den börjar få konturer nu, labyrinten, som jag sitter fast inuti. En vägg här, en vägg där. Gångar som slutar tvärt eller löper kors och tvärs. Kanske kunde jag inte se tidigare, eller så ville jag inte. Men nu har dimman lättat en aning, visar hinder som jag inte visste fanns. Och det värsta är att jag själv är den som har placerat ut de flesta av dem i min väg; idogt knutna snubbeltrådar och väl utplacerade fällor som hjälper mig att förstöra för jag.

Och det gör ont att tänka. Inte nu, men ibland. När tankarna skär som rakblad genom tunna pappersark, ritsch, ritsch, ritsch. Och dom är så många, hinner sprätta upp så mycket inuti på så kort tid. Jag hinner inte med! Jag hinner inte ens förstå vad som händer innan medvetandet ligger söndertrasat i långa strimlor och det brinner bakom ögonen.

Ibland, då är jag så nära att lyckas greppa, sätta fingret på det som gör ont, men det glider alltid iväg mellan fingrarna. Är jag en gåta som ska lösas? Dela upp min hjärna i miljoner små pusselbitar och sen omsorgsfullt foga ihop den igen. Som att skruva isär bilens motor till minsta beståndsdel och sätta ihop den exakt likadant bara för att förstå hur den fungerar. Eller är det jag som ska lösa gåtan om hur livet fungerar?

För det är något som inte stämmer, det passar inte ihop, det är som skevt någonstans. Jag eller livet. En ska bort. Eller inte bort. Men anpassa sig. För att kunna samverka, utveckla nödvändig symbios. Samexistera. Plus och minus, sol och regn, kallt och varmt. Min ekvation, den går inte ihop. Ena sidan väger över, jämvikten är förskjuten till snett. Och jag kan inte hitta hem. Det finns ju ingen plats för mig. Pusselbiten som är jag har fel utseende. Hittar ingen ledig plats att haka i och höra hemma på. Hur jag än vrider och vänder. Vränger mig ut och in men är ändå fel. Vad gör jag här?

Hur mycket jag än bearbetar, analyserar eller ältar allt det som är jag så kommer mitt sätt att uppfatta verkligheten ändå att vara lite annorlundare, lite kantigare, lite krokigare. Det är som om jag har missat något grundläggande, från starten, en hemlighet som alla känner till utom jag, som man måste veta för att kunna fungera som människa i den här världen. Har jag blivit trasig? Har jag alltid varit trasig? Kanske har jag bara varit fantastiskt duktig på att dölja trasigheten, anpassat mig på utsidan men med en insida full av hål. Glatt nickat och gjort vad än som önskats av mig, men utan att riktigt förstå varför. Låtit mig styras av dockteatertrådar i kantiga spasmer utan att någonsin få en skymt av det som rycker mig hit och dit. Inte ens med en sax i handen hade jag kunnat ta mig loss, för jag har aldrig vetat att jag suttit fast.

Och nu när jag äntligen har upptäckt trådarna som ringlar sig över min kropp och tvingar till handling kan jag se annan värld. En värld där man är fri. Men jag har aldrig varit fri så jag förstår inte. Hur man gör saker för sin egen skull. Utan ett ständigt ängsligt öga över axeln i väntan på beröm eller kritik. Ser någon mig nu? Nu? NU? Utan modellera-mjukheten som automatiskt formar sig till omgivningen, kameleontens behov av bakgrund att måla sig i, normen som skall uppfyllas. När jag är ensam finns jag inte. Utan andra människor vet jag inte vad jag ska härma, hur jag ska bete mig, vad jag ska tänka. Jag har inget eget, allt mitt är andras. Det som är inuti, det är tomt och dött, måste fyllas.

Jag kan lära mig, låtsas, härma, komma ihåg. En maskin av kött. Men jag förstår inte. Varför. Och svaret på varför är alltid därför. Jag förstår inte. Jag kan logiskt följa tankemönster hos andra, men ibland fattas det liksom en bit, jag kan inte relatera till deras tankar och känslor. Jag förstår inte. Varför. Därför. Men jag kan lära mig vilken reaktion som förväntas, hur jag borde tänka och känna, hur alla andra tänker och känner. Men inte jag. Inte alltid. Då är jag blank. Det finns inte. Inte hos mig. Inte den känslan, inte den tanken, inte det sättet att betrakta en situation. Och jag förstår inte. Varför. Därför.

Så rationellt och maskinmässigt kan min hjärna dra slutsatsen att jag under tidiga år kanske har blivit utsatt för en mamma som inte varit särskilt främjande för min anknytning. Jag vet inte själv, jag minns ju ingenting förrän jag började skolan. Alla tidiga minnen är blockerade, jag kan som dem flykta förbi i periferin men aldrig greppa tag om dem. Men, alltså, antagligen har jag inte fått den trygga anknytning som barn behöver för att bli hela och funktionella individer därav mina tomma hål och blanka sidor. Och istället har jag tvingats härma mig igenom livet, för att ingen ska se att jag är tom och blank. Prestera för att finnas till. Leva på och av andra istället för genom sig själv. Och det är ju allvarligt. Borde jag tycka. Men jag förstår ju inte. Vad ska jag känna nu? Hur ska jag veta vad jag ska känna om ingen berättar det för mig? Hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Vad som är sant? Vem jag är?

 

 

So, scream I heard about your message,
And how it reeked of your indifference,
It bleeds horizontal straight from your wrist.
(So scream louder now)
I’m bound to come around about
(Bound to come around)
But can’t you, can’t you feel it rolling off your lips,
Tensing up your shoulders,
C’mon say it is…

Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love, it’s love, it’s love…
Make it hurt.

Publicerat i Försoning, Living on the borderline, Mamma, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , , , , , ,

Vad har jag mer att förlora än mig själv?

•januari 7, 2012 • Kommentera

Så, någonting nygammalt. En känsla, ett minnesfragment, en tyst impuls. Är det dags att börja slåss igen? Dra på sig handskarna. Bli hård. Orädd. Stiga ur min kropp. Krypa in bakom masken. Utan att stanna kvar bakom den när jag glider ur mina genomsvettiga kläder. Använda kroppen för att ta mig ut- inte låsa in. Kan jag?

Är det dags att möta den enda smärta jag kan hantera? Söka skydd bakom knytnävarna, villig att betala med blod istället för ångest. Vill jag? Är jag redo? Tänk om jag förfryser själen igen, blir till kall och osårbar, tom bakom ögonen. Jag balanserar på kanten. Är det här den nyktre alkoholistens förgörande vinglas. Eller bara en oskyldig lättöl? Jag vet inte.

Jag saknar den ju. Min kropp. Samspelet. Känslan av att vara hel, levande, orädd. Inget att förlora. Aldrig ge upp, aldrig visa sig svag. Kämpa sig blodig. Smärtan som sitter i musklerna istället för i hjärtat. Osårbarhetens överlägsenhet som skyddar till och med i det omöjligaste underläge. Min kropp kan ingen vinna över.

Så det kanske är dags att möta mina demoner nu? Dags att bli stor- inuti. Gå tillbaka till början. Byta ut hatet mot glädjen. Kan jag använda min kropp utan att fly? Utan att missbruka den? Kan jag låta bli att göra så som jag alltid har gjort? Jag kanske kan försöka i alla fall. Vet jag om mina svagheter så bör jag också kunna bli medveten om mina styrkor.

Vart går egentligen gränsen mellan att vara modig och dum? The soul of a lion. Varaktiga segrar vinns inte på slagfältet eller på något mästerskap, de vinns i hjärtat. Det spelar ingen roll vem jag möter i ringen, eller på gatan, eller i kön på konsum, i grund och botten så möter jag bara mig själv…

Och drivkraften, det har alltid varit smärtan, hand i hand med skammen. Bränslet som får en att brinna hur länge som helst, som matar på tills dess att man har vunnit allt som går att vinna. Men eftersmaken i munnen, den blir alltid fadd. Som metallisk. Falsk. Och tom, som om någonting ändå alltid saknas.

För är det inte så att alla behöver någon att tro på. En hamn att vila i. En famn som skyddar mot vågorna när det stormar. Är man ensam slåss man för livet och döden, då är kampen verklig oavsett om man är gömd bakom tandskydd och handskar. Drivs man av smärtan och ensamheten spelar det ingen roll hur många gånger man vinner, man blir ändå aldrig tillfredsställd, kan aldrig vila i segerns sötma, måste vidare, direkt. Vad har jag mer att förlora än mig själv?

Men jag hoppas att jag aldrig kommer att vinna någonting igen. Aldrig någonsin. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. För att jag inte behöver vinna mer.

 

Publicerat i Försoning, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »