Förlåt Överförmyndarnämnden, förlåt
Väcktes av ett telefonsamtal. Överförmyndarnämndens handläggare. Ett samtal man måste svara på. Från den som handlägger alla ärenden gällande min goda/onda man som sköter min ekonomi. Fick besked om att befintlig god/ond man kommer att vara kvar då det råder brist på goda män i min kommun. Men visst fungerar det bättre med den befintlige gode mannen nu? Och jag svarade yrvaket att jag fortfarande inte fick nog med pengar varje månad för att nå upp till riksnormen för personliga utgifter trots att min sjukpenning är ganska hög och mina fasta utgifter är relativt låga. Nä, nä, det berodde på att jag hade hemförsäkring, bilförsäkring och telefon som var dyrt, eller hur? Och rösten i luren dröp av skäms på mig som är så dyr i drift. Nä, nä svarade jag då jag har fast avgift för telefon och försäkringskostnaden är cirka 300 kr/ månad.
Nähä, men jag stjäl ju pengar av mig själv eller hur? Då får jag ju skylla mig själv. Jag svarade att en gång hade jag gjort det och det var enbart för att jag inte hade råd med mat då. (FY PÅ MIG! STJÄLA FRÅN MIN GODA MAN SOM SLITER OCH FÖRSÖKER GÖRA SITT JOBB OCH JAG BARA FÖRSTÖR!) Men varför har vi inte två separata konton då, så att jag inte kan stjäla från mig själv? Ja, det undrar ju jag också, vilket jag även har föreslagit för min goda man. Mhm, mhm, det skulle handläggaren från Överförmyndarnämnden föreslå för för min goda man för såhär kan vi ju inte hålla på. Men jag poängterade att jag inte rört mitt visakort de tre senaste månaderna, och att stölden från mig själv var en engångsföreteelse utförd i panik.
Men mitt samarbete då? Jag måste samarbeta med min goda man. Och jag förklarade att mitt förtroende var skadat men att jag samarbetade allt jag kunde. Och hela tiden hörde jag hur Överförmyndar-tanten tyst anklagade mig för allt trassel med godamanskapet, så jag sa lugnt att det kändes som att hon anklagade mig och att jag visste att jag inte gjort något fel de tre senaste månaderna men ändå inte fick nog med pengar eller blev lyssnad till. Då blev jag tillsagd att jag inte behövde HÖJA RÖSTEN när jag pratade, varvid jag självklart bad om ursäkt och sa att jag inte menat att höja rösten. (Förvirrad för jag var ganska säker på att det var hon som höjt rösten först och jag bara följt med i det förhöjda tonläget i desperation över att inte bli förstådd?)
Sedan frågade Fröken Myndighet (igen) om jag verkligen behövde en god man, kunde jag inte sköta ekonomin själv om det nu var så besvärligt att samarbeta med min goda man? Och jag svarade att jo det behöver jag, för jag mår inte bra alla dagar, och då klarar jag inte att öppna posten, betala räkningar osv. Och jag kände mig som samhällets största parasit. Så jävla fucking besvärlig. Ett problem att lösa. Men i hopp om att samtalet skulle kunna leda någonstans frågade det stämde att mina goda man sagt upp sig, och att isåfall kanske det var därför samarbetet inte fungerade? För att min goda man liksom inte ville längre? Men NEEEEJ, min goda man hade ju sagt att hon ville sluta för att JAG inte ville ha henne. Förtvivlat frågade jag hur fan min goda man kunde veta att jag var så missnöjd med henne att jag ville att hon skulle sluta? ”Men daaah, det har ju JAG (Överförmyndarenhetens handläggare) informerat henne om.” Utan min vetskap. Som en skvallertant. Bakom min rygg, nästan som i smyg.
Och jag som tänkt att jag inte ville stöta mig med min goda man, och därför medvetet inte tagit upp det innan jag visste att jag hade något på fötterna. Men jag började begripa hur det hängde ihop. Någon hade alltså berättat allt jag sagt vidare. Utan att berätta för mig att det jag säger kommer att vidarebefordras. Någon som har en maktposition jämte mig. Någon som inte ens har en chef som högre instans utan en nämnd. Någon som i mina ögon tycks ha svårt att hålla sig objektiv angående mitt ärende. Någon som hävda att min goda man gör precis allting rätt medan jag bara gör fel. Någon som instruerar min goda man i vad hon ska hjälpa mig med? Någon som redan har en bestämd uppfattning om att jag är en sån som myglar och inte alls förtjänar att bli hjälpt? Jag vet inte. Men det var känslan som jag fick. Som om att hon redan hade bestämt att jag är dålig, och att allt är bara mitt fel och ingen annans.
Till sist började hon fråga om posten och räkningarna, fick min goda man dom? Och mitt huvud bara snurrade, så jag svarade lite osammanhängande att ja eller nej, ibland? Och hon föreslog att posten skulle skickas hem till min goda man istället. (Som inte har gjort sitt jobb hittills, hallå, jag är rädd om min post!) Jag svarade tvekande, men då fastslog Överförmyndarinnan att så skulle det bli, för jag ville ju inte sköta ekonomin själv och jag ville ju inte ÅKA TILL MIN GODA MANS JOBB OCH LÄMNA DEN heller. Och då blev det svart. Poff. Black out. (Min goda man jobbar ju på samma jobb som min fd alkoholist. En av de platser som jag är mest rädd att besöka. Och det är allmänt känt för myndigheter osv, dessutom är han polisanmäld.) Och jag får totalpanik och gråtskriker förtvivlat tillbaka att ”VAVAVA, jag kan ju inte åka dig, där jobbar ju mitt ex som har misshandlat mig???” Och sen hör jag ”drrrt”, så som det låter när någon lägger på luren. Hon lade på? Ja, det gjorde hon. Jag har förstört allt. Panik. Jag har förstört allt. Men jag blev ju rädd? Hon var farlig. Elak. Jag förstår inte.
Jag ringer i förtvivlan och vanmakt till F, gråter och skriker osammanhängande. Försöker förtvivlat förstå. Vad? Varför? Hur ska jag laga det här nu? Hjälp mig. Hjälp. Det tar tre minuter innan hon ringer upp och jag svarar med ”förlåtförlåtförlåt, det var inte meningen, jag får panikångest, kaninteprataförlåt.” Rösten i luren är vass och kantig: ”Skärp dig. Lugna ner dig nu!” Men jag kan inte, jag är livrädd, hotad, rabblar bara förlåtförlåtkaninteärsjukförlåt. Till slut lägger hon på med en suck. Och jag går sönder. Tusen bitar över köksgolvet. Osams med myndigheten som har min ekonomi i sina händer. Bara fel. Skammen och skulden som ett ok över axlarna. Något fel måste jag ha gjort. Jag har samarbetat dåligt? Jag är dålig? Jag är ett bekymmer. Besvär. Förlåt. Förlåt mig förlåt.
Welcome to Borderline City! 
Jag är inte insatt i deras regler eller så men det där är inte Mänskligt beteende punkt slut..
fy fan att du har oturen att ha med så okänsliga och oprofessionella folk att göra
det finns det ingen som kan prata åt dig? en vän eller så?
jag menar när du känner att du att det blir för personligt osv.
hoppas du får kontakt med en bättre god man så småningom?
Sorgligt när positioner som skulle behöva lyhördhet och medkänsla intas av småpåvar.