Vad har jag mer att förlora än mig själv?

Så, någonting nygammalt. En känsla, ett minnesfragment, en tyst impuls. Är det dags att börja slåss igen? Dra på sig handskarna. Bli hård. Orädd. Stiga ur min kropp. Krypa in bakom masken. Utan att stanna kvar bakom den när jag glider ur mina genomsvettiga kläder. Använda kroppen för att ta mig ut- inte låsa in. Kan jag?

Är det dags att möta den enda smärta jag kan hantera? Söka skydd bakom knytnävarna, villig att betala med blod istället för ångest. Vill jag? Är jag redo? Tänk om jag förfryser själen igen, blir till kall och osårbar, tom bakom ögonen. Jag balanserar på kanten. Är det här den nyktre alkoholistens förgörande vinglas. Eller bara en oskyldig lättöl? Jag vet inte.

Jag saknar den ju. Min kropp. Samspelet. Känslan av att vara hel, levande, orädd. Inget att förlora. Aldrig ge upp, aldrig visa sig svag. Kämpa sig blodig. Smärtan som sitter i musklerna istället för i hjärtat. Osårbarhetens överlägsenhet som skyddar till och med i det omöjligaste underläge. Min kropp kan ingen vinna över.

Så det kanske är dags att möta mina demoner nu? Dags att bli stor- inuti. Gå tillbaka till början. Byta ut hatet mot glädjen. Kan jag använda min kropp utan att fly? Utan att missbruka den? Kan jag låta bli att göra så som jag alltid har gjort? Jag kanske kan försöka i alla fall. Vet jag om mina svagheter så bör jag också kunna bli medveten om mina styrkor.

Vart går egentligen gränsen mellan att vara modig och dum? The soul of a lion. Varaktiga segrar vinns inte på slagfältet eller på något mästerskap, de vinns i hjärtat. Det spelar ingen roll vem jag möter i ringen, eller på gatan, eller i kön på konsum, i grund och botten så möter jag bara mig själv…

Och drivkraften, det har alltid varit smärtan, hand i hand med skammen. Bränslet som får en att brinna hur länge som helst, som matar på tills dess att man har vunnit allt som går att vinna. Men eftersmaken i munnen, den blir alltid fadd. Som metallisk. Falsk. Och tom, som om någonting ändå alltid saknas.

För är det inte så att alla behöver någon att tro på. En hamn att vila i. En famn som skyddar mot vågorna när det stormar. Är man ensam slåss man för livet och döden, då är kampen verklig oavsett om man är gömd bakom tandskydd och handskar. Drivs man av smärtan och ensamheten spelar det ingen roll hur många gånger man vinner, man blir ändå aldrig tillfredsställd, kan aldrig vila i segerns sötma, måste vidare, direkt. Vad har jag mer att förlora än mig själv?

Men jag hoppas att jag aldrig kommer att vinna någonting igen. Aldrig någonsin. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. För att jag inte behöver vinna mer.

 

~ av babyborderline på januari 7, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: