Skammen över att vara fattig

Idag är en sån dag. När allting är fel. Håret som jag klippte igår är helt fult. Man snubblar på saker och vill kasta dom väggen. Inga kläder som passar, och det är inte klädernas fel utan kroppens. Mitt fel. Fan. Fan fan fan. Så jävla hjälplöst. Ilskan som vispar runt i kroppen, lämnar ingen ro. Jag är arg, men vågar inte visa det för den jag är arg på så jag tar ut det på mig själv. Så praktiskt. Så självklart. Så orättvist, mot mig.

Och ingen kan hjälpa mig med Min Goda Man. Ingen vet vars man ska vända sig eller hur. Af rehab förslog att jag skulle skriva ett brev, till överförmyndarnämnden, och punkta upp mina rättigheter. (Som att inte dom borde känna till dem?) För ett brev måste ju myndigheter ta på allvar, och stämpla, arkivera, behandla, eller hur?! Men mina handläggare på Af kan givetvis inte skriva under på brevet, det får dom inte för sin chef, nej man får inte gå in och klaga på en annan myndighet, så brevet måste vara från bara mig. Och jag suckade, been here, done this, psykfall på krigsstigen. Ingen tar bara mig på allvar, speciellt inte om jag ska förklara för överförmyndarhandläggare och goda män hur de ska sköta sina jobb. Jag väger lätt, lätt, lätt, en fjäder som ska tynga ner en vågskål. Hjälp mig? Rulla mig i tjära åtminstone?

Så skådespelet fortskrider. Jag fick 500 kr igår av min goda man, efter att hon betalat räkningarna med min sjukpenning som är på 9400 kr. Sen fick vi se hur mycket mer det räcker till. Jag finns inte. Och skammen över att vara fattig är överväldigande. Att inte kunna följa med någonstans eller göra någonting om inte någon annan betalar. Gå till frisören, skriva upp en tusenlapp till på lånekontot hos T. Behöver kattmat, kan någon betala? Följa med på krogen? Javisst om jag får inträde och taxi betald, vilket klipp va?

 

Och i bakhuvud ekar känslan som studsar mot kraniet, varför är det ingen som bryr sig? Hur ska jag hjälpa mig själv? Kan jag det? Borde jag det? Är det mitt fel?  Kan jag göra någonting annorlunda? Är jag inte värd mer än såhär?

~ av babyborderline på februari 29, 2012.

3 svar to “Skammen över att vara fattig”

  1. jag tycker det du går igenom är så jävla hemskt
    jag har bloggat en länk till ditt inlägg, för jag tycker det är så hemskt att detta sker i sverige, om du vill att jag tar bort det så gör jag självklart det
    jag vill gärna skälla ut din goda man

    http://moodytwisted.blogspot.com/2012/02/vad-det-utsatter-henne-for-ar-bara-for.html

  2. Sådant ska ingen behöva gå genom! Jag är också ”fattig”. Blev utförsäkrad från FK i december 2009 och sedan hade jag ingen inkomst i 8 månader. Sedan blev jag mamma och fick ”minimammapeng” på 180 kr/dagen före skatt. Nu ska jag vara med i ett ”program” på AF och för det får jag 223 kr/dagen före skatt. Ska man jubla eller gråta? Och folk som har riktiga löner, riktiga kroppar som inte gör ont, riktiga jobb, gott om energi till att göra saker…. DE klagar att DE är fattiga och inte har råd med grejer, samtidigt som jag står bredvid och ser dem köpa nya mobiler, laptops, kläder, väskor, skor…. som att det är INGET. Förstår din ilska!

  3. Hej! Läst igenom din blogg rätt så mycket nu. Har själv borderline och har inte så många att prata om psykisk ohälsa med och undrar om du vill prata lite på msn ? Du kan i så fall adda skruttanekblad@live.se

    MVH: Erica-Natalie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: