En värld där man är fri

Den börjar få konturer nu, labyrinten, som jag sitter fast inuti. En vägg här, en vägg där. Gångar som slutar tvärt eller löper kors och tvärs. Kanske kunde jag inte se tidigare, eller så ville jag inte. Men nu har dimman lättat en aning, visar hinder som jag inte visste fanns. Och det värsta är att jag själv är den som har placerat ut de flesta av dem i min väg; idogt knutna snubbeltrådar och väl utplacerade fällor som hjälper mig att förstöra för jag.

Och det gör ont att tänka. Inte nu, men ibland. När tankarna skär som rakblad genom tunna pappersark, ritsch, ritsch, ritsch. Och dom är så många, hinner sprätta upp så mycket inuti på så kort tid. Jag hinner inte med! Jag hinner inte ens förstå vad som händer innan medvetandet ligger söndertrasat i långa strimlor och det brinner bakom ögonen.

Ibland, då är jag så nära att lyckas greppa, sätta fingret på det som gör ont, men det glider alltid iväg mellan fingrarna. Är jag en gåta som ska lösas? Dela upp min hjärna i miljoner små pusselbitar och sen omsorgsfullt foga ihop den igen. Som att skruva isär bilens motor till minsta beståndsdel och sätta ihop den exakt likadant bara för att förstå hur den fungerar. Eller är det jag som ska lösa gåtan om hur livet fungerar?

För det är något som inte stämmer, det passar inte ihop, det är som skevt någonstans. Jag eller livet. En ska bort. Eller inte bort. Men anpassa sig. För att kunna samverka, utveckla nödvändig symbios. Samexistera. Plus och minus, sol och regn, kallt och varmt. Min ekvation, den går inte ihop. Ena sidan väger över, jämvikten är förskjuten till snett. Och jag kan inte hitta hem. Det finns ju ingen plats för mig. Pusselbiten som är jag har fel utseende. Hittar ingen ledig plats att haka i och höra hemma på. Hur jag än vrider och vänder. Vränger mig ut och in men är ändå fel. Vad gör jag här?

Hur mycket jag än bearbetar, analyserar eller ältar allt det som är jag så kommer mitt sätt att uppfatta verkligheten ändå att vara lite annorlundare, lite kantigare, lite krokigare. Det är som om jag har missat något grundläggande, från starten, en hemlighet som alla känner till utom jag, som man måste veta för att kunna fungera som människa i den här världen. Har jag blivit trasig? Har jag alltid varit trasig? Kanske har jag bara varit fantastiskt duktig på att dölja trasigheten, anpassat mig på utsidan men med en insida full av hål. Glatt nickat och gjort vad än som önskats av mig, men utan att riktigt förstå varför. Låtit mig styras av dockteatertrådar i kantiga spasmer utan att någonsin få en skymt av det som rycker mig hit och dit. Inte ens med en sax i handen hade jag kunnat ta mig loss, för jag har aldrig vetat att jag suttit fast.

Och nu när jag äntligen har upptäckt trådarna som ringlar sig över min kropp och tvingar till handling kan jag se annan värld. En värld där man är fri. Men jag har aldrig varit fri så jag förstår inte. Hur man gör saker för sin egen skull. Utan ett ständigt ängsligt öga över axeln i väntan på beröm eller kritik. Ser någon mig nu? Nu? NU? Utan modellera-mjukheten som automatiskt formar sig till omgivningen, kameleontens behov av bakgrund att måla sig i, normen som skall uppfyllas. När jag är ensam finns jag inte. Utan andra människor vet jag inte vad jag ska härma, hur jag ska bete mig, vad jag ska tänka. Jag har inget eget, allt mitt är andras. Det som är inuti, det är tomt och dött, måste fyllas.

Jag kan lära mig, låtsas, härma, komma ihåg. En maskin av kött. Men jag förstår inte. Varför. Och svaret på varför är alltid därför. Jag förstår inte. Jag kan logiskt följa tankemönster hos andra, men ibland fattas det liksom en bit, jag kan inte relatera till deras tankar och känslor. Jag förstår inte. Varför. Därför. Men jag kan lära mig vilken reaktion som förväntas, hur jag borde tänka och känna, hur alla andra tänker och känner. Men inte jag. Inte alltid. Då är jag blank. Det finns inte. Inte hos mig. Inte den känslan, inte den tanken, inte det sättet att betrakta en situation. Och jag förstår inte. Varför. Därför.

Så rationellt och maskinmässigt kan min hjärna dra slutsatsen att jag under tidiga år kanske har blivit utsatt för en mamma som inte varit särskilt främjande för min anknytning. Jag vet inte själv, jag minns ju ingenting förrän jag började skolan. Alla tidiga minnen är blockerade, jag kan som dem flykta förbi i periferin men aldrig greppa tag om dem. Men, alltså, antagligen har jag inte fått den trygga anknytning som barn behöver för att bli hela och funktionella individer därav mina tomma hål och blanka sidor. Och istället har jag tvingats härma mig igenom livet, för att ingen ska se att jag är tom och blank. Prestera för att finnas till. Leva på och av andra istället för genom sig själv. Och det är ju allvarligt. Borde jag tycka. Men jag förstår ju inte. Vad ska jag känna nu? Hur ska jag veta vad jag ska känna om ingen berättar det för mig? Hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Vad som är sant? Vem jag är?

 

 

So, scream I heard about your message,
And how it reeked of your indifference,
It bleeds horizontal straight from your wrist.
(So scream louder now)
I’m bound to come around about
(Bound to come around)
But can’t you, can’t you feel it rolling off your lips,
Tensing up your shoulders,
C’mon say it is…

Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love, it’s love, it’s love…
Make it hurt.

~ av babyborderline på januari 11, 2012.

Ett svar to “En värld där man är fri”

  1. Dina texter/ord hjälper mig att sätta ord på mina känslor. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Tack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: