Welcome to Borderline City!

Så föll jag ner igen. I mökerheten, i ingentingstans, solen slocknade och livet lämnade ett rött märket på min kind. Smack. Svart på vitt, vitt på svart. Bokstäver och siffror i kolumner. Mina pengar i händerna på någon annan. Mina händer som är bakbundna. Men kontoutdraget skriker mig rätt i ansiktet, jag ser vad min Goda Man har gjort med mina pengar. Min inkomst, mina utgifter, allt. 10800kr i sjukpenning genererar alltså 1000 kr (1500 kr om jag har tur) till mig varje månad. Till mat, hygienartiklar, nöjen osv, trots att riksnormen hos soc ligger på 2830 kr för personliga omkostnader.

Och jag har tydligen skulder hos kronis som jag betalar av (har jag? Hur då?!?) för mitt CSN-lån som skulle ansökts om nedsatt årsbelopp i oktober vilket uppenbarligen inte har gjorts. Och sjukhuskostnaderna, frikort får man efter typ 950 kr, men då måste man ta med och visa upp betalda räkningar, för att få den där lilla stämpeln i den där lilla boken man får. Det har min Goda Man inte gjort, så jag får betala dels faktureringsavgifter för varje sjukhusbesök (ett till två per vecka) och inkassoavgifter för dessa då den Goda Mannen tydligen inte betalat dessa räkningar i tid. Jag går back på en inkomst på 10 lax i månaden men fick min ekonomi att gå runt på existensminimum i somras, det är en fars, ett skämt, en löjlig mardröm. Och vart resten av pengarna tar vägen vet jag inte. Jag är bakbunden, omyndigförklarad, hjälplös fångad av systemet.

Och nu återstår nästa problem. Högkostnadsperioden för mina mediciner har gått ut. Så nästa medicinuttag kommer kosta över 2000 kr rakt av, för att nå upp till nästa frikortsperiod. Två-fucking-jävla-tusen, när jag får bara 100o spänn i månaden. Hur? Hur? Ska jag råna en bank? Köpa medicinerna på gatan? Sluta med dom? Bli frisk helt plötsligt och börja tugga rosenrot och ginsgeng istället? Fan. Jag orkar inte tänka. Det är som sirap i min skalle. Paralyserad av vanmakt. Idéerna är slut, gnistan har slocknat, ansiktet mot kudden och kroppen är slapp. Jag orkar inte. Snälla. Jag orkar inte. Och det är mitt fel som vanligt, jag borde ju säga upp min Goda Man, sköta allting själv, det var ju så dom sa, på soc, på facket, hos Af rehab. Men jag kan ju inte. Jag klarar inte av att slåss mera. Jag är tunn, tunn, tunn, en iskristall som gå i tusen bitar av att tappas i backen.

Sen kommer meningslösheten och slår sina klor i min nacke. River upp stora blödande hål. Får armar och ben att skaka, hjärnan att snurra i högvarv, adrenalin och noradrenalin i blodet, fly, fly, fly. Jag måste springa, springa till längre bort. Men jag har inte ens medicin, inget lugnande som kan bromsa mina kemiska processer, jag har ju inte råd. Äter halva doser av den vanliga medicinen för att få den att räcka. Soc-tanten förbarmar sig och ringer till psyk men min kontaktperson har slutat, utan att meddela mig. Jag har fan varit sjukskriven i tre månader och ingen behandling är påbörjad, min kontaktperson är försvunnen om ingen bryr sig. Men psyk skriver nytt recept på lite vad som helst, jag orkar inte ifrågasätta. men jag har ju inga pengar att hämta ut medicinen för.

Paniken stiger, blodet kokar. Orkar inte hålla masken, slåss och sparkar, river, skriker, rymmer, springer, låter knytnävarna möta mina kindben tills jag blir trött. Men rastlösheten, hjälplösheten, vanmakten, förnedringen, skammen äter sig in genom köttet. Och jag åker inte till psyk, till förvaring, till dit där dom inte är ett dugg intresserade av att hjälpa, bara förvara, droga ner. Jag vill bli frisk! Få hjälp! Klara av det här! Bli hel! Börja leva! Men jag vet inte hur, jag klarar det inte själv, jag behöver hjälp att få veta hur jag ska göra, vad jag ska göra. Terapi, behandling, uppmuntran, coaching, vad som helst. Inga mer mediciner och vänta, vänta, vänta.Soc har ju helg nu, likaså min Goda Man och alla andra myndigheter. Men jag då, jag lever ju med mig själv dygnet runt, helg eller ej. Hur ska jag kunna vänta?

Och ångesten, den väntar inte tills måndag klockan 8.00, nej den har helgjour, alltid, jämt. Så jag hatarhatarhatar mig själv och köper jävla 4 st benso på gatan, av nån pundare fastän jag är livrädd för pundare och att bli som dom. Jag är inte ett dugg bättre själv, jag är precis lika dålig som dom, fy fan. Men nu överlever jag helgen utan att riva sönder lägenheten eller mig själv. Hoppas jag. Kan jag hålla ångesten i schack tills den lugnar ner sig kan jag överleva utan att rasera allt jag har byggt upp, utan att riva mitt ”vanliga” liv som jag kämpar så hårt för att hålla mig fast vid. För jag vill ju bara vara vanlig, må bra, umgås med vanliga människor, göra vanliga saker, skratta mot solen, prata med vänner, ställa upp för andra, glädjas åt småsaker- inte snurra in mig i täcket och skrika i kudden eller dra mig undan från alla som betyder något. Jag vill bli frisk!

~ av S på mars 10, 2012.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest
Etiketter: Ångest, benso, existensminimum, fattig, felbehandlad, frikort, frisk, God Man, högkostnadsskydd, inkasso, kronis, kronofogden, lugnande, mediciner, myndigheter, omyndigförklarad, pengar, psyk, psyket, psykiatrin, sjuk, sjukpenning, SOC