Welcome to Borderline City!

Men nu har jag äntligen förstått. Allt detta mörker som jag har gått vilse i under nästan hela mitt liv; det är en gåva precis som ljuset. För så är det i denna värld uppbyggd av motsatser där vi lever.  Ingenting kan existera utan dess motsats. Du kan omöjligt definera ”kallt” utan att relatera till ”varmt”, man kan inte känna sig ”smal” om man inte har en uppfattning om vad ”tjock” är. Det är omöjligt. Så givetvis behöver man uppleva lyckans motsats, ”olycklig”, för att kunna veta om och när man är lycklig. Och jag behövde verkligen uppleva mörkret för att nu kunna se ljuset. Men nu är jag klar med mörkret. Jag har upplevt det, gått vilse i det, förbannat det, och främst av allt, stannat kvar i det. Mörkret var och kom att bli min trygghet, liksom smärtan och sjävhatet. Tillstånd som jag kände till så väl. Välbekanta upplevelser om än så smärtsamma.

Men de kom med en gåva. Gåvan att förstå, se och verkligen uppskatta och defineiera dess motsatstillstånd. Jag fick en fantastisk referensram att använda mig av i mitt fortsatta liv. Har man känt olycka och hat, ja då uppskattar lycka och kärlek till sig själv deso mer. Otroligt mycket. Glädjen över att livet inte längre gör ont når inga gränser. För mig ligger förändringen i att jag helt enkelt beslöt mig, verkligen beslöt mig, orubbligt, att  förändra mitt sätt att tänka och tala till mig själv. Mina tankar och rädslan för det okända höll mig fången i mörkret, fastän jag hade upplevt det klart för länge sen. Jag fastnade i smärtan. På alla sätt och vis höll jag mig kvar där, med näbbar och klor. Jag vågade inte ens tänka tanken att jag kunde bli lycklig, vara lycklig, må bra.

När jag väl började våga tänka tanken att jag visst kunde vara lycklig och må bra (det är inte alls lätt när man är övertygad om motsatsen, men jag hade ju bestämt mig för att förändra mitt tankesätt), då förändrades allt. Visserligen mycket långsamt och absolut inte över en natt, men det skedde en enorm förändring. Jag insåg att tankarna verkligen styr hur vi mår och vad vi känner. Vad jag säger till mig själv påverkar mig långt mer än vad andra säger till mig. (Tänk bara på hur ont en annan persons sårande ord kan göra, om jag sedan upprepar dess orden till mig själv, på repeat, om och om igen, miljontals gånger , då blir smärtan oändlig). Skillnaden är att jag aldrig kan påverka vad andra säger till mig, men jag kan påverka vad jag tänker och säger till mig själv. Det är säkert. Det kan alla. Vissa har bara glömt bort hur man gör, eller aldrig fått lära sig.

Numera är det ganska tyst och lugnt inuti mitt huvud. För det mesta. Men jag har tränat ihärdigt. Dygnet runt, alla dagar i veckan har jag vaktat mina tankar, påmint mig själv om att jag bara får säga snälla saker till mig själv. Aldrig tillåta mig vara orättvis, elak och dömande mot mig (eller någon annan heller helst såklart, men just nu är jag i fokus, det är mot mig jag ska träna på att vara snäll). Om jag misslyckas, glömmer bort eller helt enkelt inte klarar av att vara snäll mot mig själv, utan faller tillbaka i de välbekanata gamla mönsterna av självhat så får jag inte blir arg på mig själv. Det gör ingenting. Så fort jag kommer på mig själv så kan jag styra tillbaka tanken på det kärleksfulla, vänliga spåret, bort från där jag fastnade. Jag är inte perfekt och kommer aldrig att bli det, jag kommer att göra fel och det är okej.

Och jag har ännu en lång bit kvar att vandra tills jag är så stabil att jag inte känner att jag behöver bli påverkad av vad andra tycker och tänker. Det är nästa steg på min väg. Och enda sättet att ta sig framåt är ju genom att ta ett steg i taget. Så det är vad jag gör just nu. Förvandlar mörker till ljus.

~ av S på januari 24, 2014.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?
Etiketter: butterfly, gåva, Kärlek, läkande, ljus, lycka, mörker, motsatser, olycka, personlig utveckling, självhat, sorg, tålamod, visdom