Han får inte gå, jag kan inte stanna

Vart ska jag lägga alla mina sönderslagna insikter på hög? Mina tillplattade drömmar med brutna vingar, hopplöshetens långsamt nedkylande sötma, tyngden av erfarenhetens högerkrokar om och om igen? Sanningen förlamar först, och injicerar sedan sorgens nervgift i livsomloppet, allt medan man tröstlöst försöker att ljuga sig fri från sitt liv.

Jag går inga steg framåt mer, men jag ramlar bakåt flera hundra. Sanningen är så besk att gallan lurar bakom gommen, jag spottar, jag sväljer, men den fräter sig igenom slemhinnor och brosk. Jag litar inte på någon. Därför är jag ensam i hela världen. Jag får skylla mig själv. Det är mitt eget fel. Bakvänd logik blir till oåterkalleliga beslut. Jag klipper skygga pappersflingor av brev som jag inte vågar öppna, ser dom vingla sig ner genom luften för att landa i mitt hår.

Och jag smyger omkring på jobbet, balanserar på min medellinje, når maniska rus följda av avgrundsdjup och svarta hål, springer in i tegelväggen av skam för många gånger. Slår ned blicken för andras ögonhålor, krymper, krälar i smuts från andras skor, skäms, hatar, föraktar, hånar. Dom får inte veta. Ingen får veta. Vad får ingen veta? Att jag är ett luftslott av tidlös gas, en bluff, en illa utförd förfalskning. Värdelös. Jag hatar mig. Det gör ont nu.

Och Han vinner mark. Segertåg och flaggor i topp, lägrar bit för bit av mitt inuti. Jag försöker hålla andan tills luften tar slut, Han förfinar sina maktmedel och driver ned skampålar genom betonggolv. För Han har allt, hela manualen, alla fusk till spelet om min verklighet. Och jag har låtit Honom få dem. Nu kan jag inte resa mig för att ta tillbaka dom. Jag får skylla mig själv. Ärligt. Han får inte försvinna. Vem ska då ge mig tillåtelse att vara jag, godkänna min insida, bekräfta mina taffliga behov och nyfödda känslor, vem ska då ge tillbaka min förlorade barndom? Är Han min mamma eller passar Han bara in i mamma-hålet?

Jag vill ju släppa. Jag skäller på mina fingrar runt elstängslet; släpp taget nu för fan! Släpp, släpp, släpp! Alla säger att jag måste och bakom skallbenet rasar jag i vansinne: DET GÅR JU INTE, TROR NI INTE ATT JAG HAR FÖRSÖKT?! Sen hatar jag dom i hemlighet, alla dom som inte vill förstå, alla dom som får mig att vika undan blicken och bli osynlig bakom mina kläder. Och jag skäms för att Han behandlar mig illa, jag skäms för att jag inte kan stå rakt upp, jag skäms för att det är mitt eget fel, och i munnen, min skuld den går inte att svälja ner nåt mer. Jag är ensam i hela världen.

Och framtiden är en grå massa av förnekelse och osanningar, den är ett dis utanför mitt fönster innan solen vaknar, och jag blundar, jag lyssnar inte alls. Den enda framtidstankegång jag har är den som spelas på repeat när jag blöder, min one way ticket to the highway, bakdörren som gör det möjligt att inte kapitulera riktigt än, just för att jag vet att jag har min sista utväg att desperat fly ut i om det svåra blir för svårt. Jag har valet att välja om jag ska leva eller dö. Det hjälper mig att orka en dag till, blunda sig igenom tomma nätter utan sömn, forma vackra leenden som sjunger falskt.

Jag kommer aldrig att bli fri. Han är en portugisisk örlogsman som virat in mig i sina trettio meters giftbitande  tentakler. Jag svävar i Hans ocean tills mitt hjärta har blivit för paralyserat för att orka slå. Han får inte gå. Jag kan inte stanna.

~ av babyborderline på maj 9, 2010.

2 svar to “Han får inte gå, jag kan inte stanna”

  1. jag tror jag förstår det du skriver.
    får jag länka till din blogg?

  2. Varje gång du mår outhärdligt dåligt, försök KÄNNA känslorna, hur jobbigt det än är. Var finns de? Är de i magen? I halsen, som en klump? KÄNN känslorna och gör det ett tag. Det kommer vara outhärdligt jobbigt och det kommer kanske kännas som att du inte klarar det men när du väl kunnat KÄNNA känslorna upptäcket du att du inte ÄR känslorna längre. För om du fokuserar på dem får du ett avstånd till dem och då kan de inte styra dig lika enkelt. När du väl börjat fokusera på känslorna, lägg märke till tankarna som får känslan att bli värre. TÄNK dåliga tankar och genast när du gör det, känn den hemska känslan som kommer pga det. Inse att känslorna och tankarna INTE är du. För hur kan du vara känslor? Hur kan du VARA tankar?

    Du är så otroooligt stark och jag vet att du snart kommer bli fri, för det kommer bli så mycket att du bara ger upp alla dina drömmar och förhoppningar och allt som du vill att livet ska vara och då kommer du inse att livet inte är hemskt, utan det är bara inte som du tänkt dig att det ska vara. Återigen, du är så stark jag beundrar dig det är sjukt hur mycket du kämpar och kämpar och du ger inte upp, för du skriver ju. Du känner fortfarande, du har inte gett upp.

    Kram
    Sara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: