Under huden skär dom sig in

Så krossades min tillflyktsdröm i en onomatopoetiska stumhet och ljudet av splittrande spegelglas. In under huden skär dom sig in, ålar sig genom trånga sår för att, med en uppstudsig revelj, väcka liv i allt sånt som är nedtystat och gömt.

Rastlösheten har vaknat i min låtsasvärld. Alla trygga tuggummibubblor måste explodera med en smäll till slut. Är man förföljd av sin verklighet kan man inte gömma sig bakom soffan. Ångesten hugger mig i ryggen med en tveeggad  förskärare och jag stupar på golvet, bubblar spott och sväljer blod.

Och Raslösheten är den värstaste, den lömskaste. Duperar mina tankegångar, sitter på min rygg och tvingar kinden mot kaklet. Den viskar ‘bort igen’ och manar mitt autonoma system till flykt och reträtt. Jag kryper på alla fyra, tårar mot flammig hud, döda pulsslag mot bröstkorg i panik, jag kryper bort. Jag är ett djur, en tunn instinkt som följer urminnesdriften om desertering för överlevnad. Smärtan jagar och hånar, ångesten skrattar högt och jag springer barforta genom dörrar som inte är öppna. Jag springer för att komma bort från elden som knutit sig fast i mitt hår.

Och jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag är så rädd, rädd, rädd. Jag är rädd för Hans ilska, besvikelse, kritik, dömande. Jag är rädd att Han ska avvisa mig, jag är rädd för att Han inte ska kunna älska mig. Jag är så jävla rädd. Och arg. För att jag fortfarande bryr mig om vad Han tycker. För att jag tillåter Honom vara det självklara navet i min värld. Jag är arg. Och rädd. Rädd att Han ska hitta något som jag har gjort fel, så att Han då ska slippa stå till svars för sina senaste tillkortakommande till förmån för en ny rättegång mot Mig. Bröstkorgen är ett trassel, en stålullsklump. Jag vill att allt ska sluta, sluta, sluta!


Och jag skäms. Jag bär på skuld. Jag är inte ofelbar eller fläckfri, jag är falsk och besudlad. Jag har syndat och svikit, min särk är för fan inte vit längre, jag är inte ett dugg bättre själv. Jag hatar mig, jag hatar mig, jag hatar mig. Mitt samvete ylar i mina vener och jag skäms. Fan, fan, fan. Jag går bakom ryggar för att leva några dagar till, jag söker lite kärlek i smyg, där jag kanske får. Och det är priset för att överleva en vecka till. En ännu dyrare och beskare skuld.

JAG MÅSTE SPRINGA, SPRINGA TILL LÄNGRE BORT! Aldrig, aldrig stå still, om jag alltid rör mig kan dom inte ta mig.

Det finns bara ett sätt att tysta ångesten som skriker i bröstet. Jag lägger skuld på skulden, men dom närmsta timmarna är jag fri. Jag kan inte förändra verkligheten, men jag kan förbättra fantasin. Det här är inte jag. Jag kan inte bedöva hjärtat, men jag kan bedöva min förmåga att förnimma. Om det bara kunde sluta göra så jävla ontontont.

~ av babyborderline på februari 11, 2010.

Ett svar to “Under huden skär dom sig in”

  1. Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig, att det fanns något jag kunde göra.. Känner igen rastlösheten som du beskriver så väl. Den är värre än sorgen och ilskan för den kommer man aldrig ifrån. Men du är inte ensam, kom ihåg det. Vi är många som står bakom dig, du har mycket stöd. En dag kommer det bli bättre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: