Min egen laboratorieråtta
Jag får en hel del tid att tänka, här, i säkert förvar hemma i lägenheten. Vågar inte ge mig ut i sociala sammanhang för tillfället, är för känslig för yttre stimuli och saker som är roliga. Sånt triggar igång manier. Måste vara hemma och ha tråkigt. Och, som bieffekt, tänka.
Att jämt behöva analysera, vara på sin vakt för sin egen minsta vink eller ordflöde, för att sedan kunna stycka upp och dela in i lämplig kategori. (Om man inte lämpligt hinner kväva en ofördelaktigt kommentar eller ett glatt danssteg i sin vagga, givetvis, då kan man analysera impulsen istället.) Jag är min egen laboratorieråtta, en liten vit mus att studera och utsätta för diverse experiment. Allt i all välmening, för att kunna besegra sjukdomen, eller åtminstone lyckas föregå den. Så, hur var det nu, är jag på väg att bli hög eller är jag bara naturligt glad? Grimaserar jag när jag pratar nu? Hur många tankar tänker jag per minut, i snitt? Och jämfört med det normala genomsnittet? Jaha, det var väl det jag visste, jag är på väg att bli manisk igen. Bra, då vet jag det.
Och ja, jag är rädd för att dö. För att må så dåligt att jag dör. Att jag dödar mig själv. Det är jag rädd för. Eller att aldrig bli så frisk att jag kan vara ute i sociala sammanhang och känna glädje utan att bli speedad och hitta på massa knasigheter.
Jag är också rädd att aldrig finna TRYGGHETEN. Att bara få vara den jag är, att bli omhändertagen när världen rasar. Att våga falla handlöst baklänges med slutna ögon. Och bli fångad. Starka armar i mina armhålor. Ett nät av kärlek. Bara för mig. Ett nät.
Jo, som sagt, jag hinner tänka. Massor.
Welcome to Borderline City! 
Kära B, det är inte enkelt att gå från ingen frihet till helt fri utan att det blir för mycket. Så är det alltid och med det mesta här i livet. Man kan inte rusa fram okontrollerat, ett steg i taget och man kommer riktigt långt.
Oroa dig inte för tryggheten, du kommer att finna den. En person som kommer att älska dig mer än sig själv. En person som kommer att vara stolt över att få kalla sig din. Du kommer att finna den, jag lovar.
Kram
/A
Om du tänker såhär:
Är du lyckligare ensam så kanske det inte alls är en mani utan bara ren o skär lycka!
Jag mår bättre nu, jag känner mig fri, jag försöker hitta rätt vägar och mitt eget sätt att leva.
Jag kommer inte att falla.
Tänk efter:
Vad är det bästa för dig?
Se förbi sjukdomen lite för allt kan inte skyllas på den.
Låt ingen sitta och köra över dig med deras förklaringar på varför du mår dåligt eller bra.
Känn efter själv!
Du kan lita på dig själv även om du kanske behöver analysera det lite mer än ”friska” men LITA INTE på vad en person säger som du VET säkert säger saker för egen vinning.
Du ÄR bra!
Snälla….ramla inte…
Jag känner igen det där med att tvinga sig att stanna hemma och ha tråkigt för att skallen inte klarar av något mer än så. Känns tillvaron som man stoppat huvudet i en tvättmaskin är lugn och tystnad och ensamhet ofta det enda möjliga, för att inte huvudet ska explodera.
Med åren har jag blivit allt bättre på att hantera yttre stimulans. Genom medicinering och terapi, och med hjälp av trygghet och lugn och ro, fick jag de verktyg jag behövde för att klara det.
Kram kram kram kram!!!