Welcome to Borderline City!

Det blåser nya vindar över havet idag. Fiskmåsarna duckar för regndropparna i mitt hår, skriker efter sol och värme. Och det finns en doft i luften. En lukt av annorlundahet. Någonting har förändrats, makten har blivit förskjuten. Världens oupphörliga roterande har tillfälligt stannat upp och bytt rikting.

Han har gjort en kovändning. Innan helgen skulle jag anmälas för förtal och mina saker, i Hans hus, skulle vackert packeteras samman och hämtas bort. Jag svävade på molnen, naturligt hög, och tog lite notis om Hans flödande raseri, vägrade ändra mina efterlängtade planer på utekväll med människor. Han kontrade med kraftig fylla och arga ord i mitt öra genom luren. Jag slutade att svara. Tack hypomani. Tack.

Eftermiddagen och kvällen jag fick blev viktig. Jag fick träffa människor. Prata, skratta, skapa nya bekantskaper, dansa, äta popcorn, leka med hundar, föra djupa diskussioner, fnittra, sminka mig, vara ytlig, byta kläder hundra gånger, känna att jag tycker om mina vänner, vingla runt på isigt underlag, åka bil, träga mig före i krogkö och bli påkommen, träffa människor sedan länge borttappade, lätta mitt hjärta, dricka drinkar, känna mig levande.

Min syn på världen förändrades. Eller egentligen inte, den bara återuppstod. Världen utanför sågs inte längre genom smutsig ruta, jag stod i mitten och deltog i myllret av livet. Fri. Flygande. Skimrande.

Och nu skickar Han sms:en, tusen kloka ord om Hans tillkortakommanden och problem. Att Han förstår. Att Han ska förändras. Att Han är ledsen. Att Han älskar. Men kommer dom inte för sent nu? Jag har precis lyft och vecklat ut mina sedan länge obrukade vingar, flaxat de första vingliga vingslagen. Nu ber Han mig att landa, just när jag ser husen där nere bli små och leksakslika. Finns det någonting kvar där nere på marken? Förutom smärtsamma minnen och sorgsna sånger som jag lyssnat om igen tills jag kunde höra dem även efter att skivan hade slutat att snurra. Jag flög ju nyss. Varför kommer marken så snabbt emot nu? Varför har jag intagit vertikal krockposition? Är jag inte en fågel?

~ av S på mars 22, 2009.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Alkoholism, Fågel, förändring, Förhållanden, fylla