Genombrott

Så plötsligt exploderar ännu en bit av illusionen, och sanningen uppenbarar sig bakom dimmorna av rök och lögn.

Jag har Sanningens pussel i min famn. Där motivet har varit fylld med falska bitar och övermålade motiv. Jag har sett lögnen stirra tillbaka från bilden, och ingenting har varit begripligt. Jag har skådat mig själv genom en falsk lins, genom en påmålad film, inuti en falsk kuliss. Men nu. Jag skrapar färgen av de lögnerna. Jag pillar lös de falska bitarna. Skapar tomrum. Hål. Avbrott i bilden. Avbrott i tiden. Och låter mönstret berätta historien. Jag låter kontrasterna lysa upp vägen. Jag skalar av det falska, det oäkta; jag kastar bort bitarna med bedrägerierna och illusionerna. Och jag letar ömsint efter de Riktiga bitarna. Bitarna som innehåller Sanningen. De som inte är förskönade, övermålade eller tillfixade. De nakna bitarna. De äkta bitarna.

De kommer tillbaka. Sanningens pusselbitar. I drömmar dyker de upp. Jag hittar dem i möten med människor, i mina mönster, inuti mina tankar, i mina övertygelser, i mina värderingar, inuti bilden som jag har av mig själv. De finns överallt. Små små spår av det som är sant. Och jag samlar dem varsamt. Plockar upp varje skärva, varje spår. Och jag skapar bilden av sant; där varje äkta pusselbit, varje äkta flisa, långsam löser upp de falska luftslott som jag har levt inom hela mitt liv…

I hela mitt liv så har jag levt efter tron att jag måste vara tacksam för andra människors kärlek. Jag har uppriktigt trott att jag är en person som är svår att älska, och att jag därför måste nöja mig med vad jag får i form av vänskap, kärlek och gemenskap. Därför så har jag varken kunnat, eller vågat, ställa några krav på de människor som jag har haft i mitt liv. Jag har inte kunnat välja mina relationer, jag har inte fått lära mig att säga ifrån eller sätta några gränser, och om jag hade vetat hur man gjorde det så hade jag än mindre vågat göra det, allt av rädsla för att bli kärleken isåfall skulle försvinna. Jag har levt hela mitt liv i rädsla, ständigt rädd för att få min falska sanning bekräftad; att det är omöjligt att älska mig.

Min mammas oförmåga att uttrycka och visa kärlek (och högst troligt kunna älska andra människor) har medfört oerhörda konsekvenser för mitt liv. Hennes okärlek har skadat de delar av själen som bara inte får bli skadade, hennes onärvaro och känslofrånvaro har lämnat avgrundsdjupa hål i mitt innersta inre, och format en enorm livslögn för mig att bära. Jag har lärt mig att acceptera det oaccepterbara. Jag har lärt mig att tolerera det otolererbara. För att dölja hennes egna tillkortakommanden och svårigheter och gömma hennes egen skam och skuld, så fick jag istället bära korset; skulden; skammen; lögnen. Hon offrade mig för att rädda sig själv. Hon gav mig tron och övertygelsen om att jag inte inte förtjänar kärlek.

Så jag har levt hela mitt liv i en total illusion av att jag inte duger. Att jag inte är tillräcklig så som jag är. Att jag måste anstränga mig för att få kärlek, att jag måste prestera, alltid vara perfekt, aldrig vara till besvär, aldrig göra fel, för att ens förtjäna en smula av kärlek.

Men så Genombrottet. Med ett Dån. En BOM. Explosionen av illusionen. Muren som faller. Dimman som lättar. Ljuset som återvänder. Ridån går upp! Och Sanningen som framträder. Bakom illusionen som har fångat mig sedan jag var barn är tydlig. Sanningen som fräter i ögonen, som bränner bort den falska bilden, som äter upp lögnen. Sanningen som ekar igenom hjärtat. Som sjunger i bröstet. Sanningen som väcker resonans i hela själen. Sanningen. Sanningen. Sanningen. Den säger, sjunger, kluckar, vibrerar att JAG ÄR PRECIS JUST HELT EXAKT OTROLIGT MYCKET MÖJLIG ATT ÄLSKA.

Sanningen vrålskriker att JAG ÄR VÄRD KÄRLEK. JAG BEHÖVER INTE GÖRA NÅGONTING ALLS FÖR ATT VARA VÄRD ATT ÄLSKAS. JAG DUGER: JAG DUGER EXAKT PRECIS SOM JAG ÄR. JAG FÅR SÄGA NEJ. JAG FÅR SÄGA JA. JAG FÅR SÄTTA GRÄNSER. KÄRLEKEN KOMMER INTE ATT FÖRSVINNA. NEJ, NEJ, KÄRLEKEN KOMMER ATT STANNA KVAR.

Sanningen säger att för första gången någonsin så kan jag, inte bara mentalt inse, utan också på djupet känna, uppleva, förnimma, förstå, uppfatta, genomsyras av att JAG ÄR ÄLSKAD! JAG ÄR ÄLSKAD OAVSETT. KÄRLEKEN ÄR VILLKORSLÖS; DEN ÄR STATISK. DEN ÄR EN DEL AV MIG. JAG BEHÖVER INTE FÖRTJÄNA DEN, JAG ÄLSKAS BARA FÖR ATT JAG ÄR JAG. JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA. JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA. AAAAAHHHHHHHH, JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA!

Och avgrundshålen, de bottenlösa avtrycken från mamma-skadorna, de fylls upp. Långsamt. Metodiskt. Livslögnen imploderar ner i mitt knä. Luftslotten skingras. Sanningen fyller upp tomrummen. Och jag ser att det är inte ens hål, det är bara utrymmen som väntat på att få användas. Ytor att dekorera. Space att fylla med Kärlek. Det är bara ofyllda håligheter som väntat hela livet på att illusionen ska upplösas. Jag var aldrig ens trasig, mina hål var inga hål, de var utrymmen att fylla med Kärlek. Jag är inte sönder. Jag har inga bottenlösa hål. Ingenting var mitt fel. Det är inte mig som det är fel på. Det var min mamma som inte hade kärlek till att fylla ut mitt inre. Hennes luft räckte inte till att blåsa upp min ballong. Jag har inga hål. Jag är hel. Jag är hel. Jag är hel! Jag behövde bara fyllas upp, med kärlek. Med villkorslös kärlek. .

Och sanningen viskar ömt; Du är är inte bara helt möjlig att älska, du ÄR älskad. Du ÄR älskad. Det är så här det känns. Det är så här det känns att vara älskad. Kärleken finns här. Den finns här. Du behöver aldrig kämpa mer. Du kan slappna av nu. Du är älskad och du är värd det. Bara för att du är du…. ❤

Tack A för att du fyller upp mina håligheter, för att du dekorerar mina tomrum, för att du blåser upp min ballong till enorm. Tack för för att du spränger lögnen gång på gång, och visar mig vad som finns bakom illisionen. Din kärlek är kontrastvätskan som hjälper mig att genomskåda allt som är falskt. Du är min stämgaffel. Och din kärlek visar mig vägen tillbaka hem. Hem till Sanningen. ❤