Welcome to Borderline City!

”Hej.

Intressant att du hör av dig till mig och undrar hur jag har det, och att du skriver att du tänker på mig ofta. Eftersom du frågar så ska du få ett ärligt svar. Jag har tänkt på dig en hel del på sistone också nämligen.

Jag har det mycket bra, har faktiskt aldrig mått bättre. Detta beror på att jag under de senaste sju åren har jobbat intensivt med mig själv på många olika sätt. Och under den här processen så har jag kommit till många insikter, och jag skulle vilja passa på att dela med mig några av dem till dig faktiskt, nu när du ändå söker kontakt med mig.

Men jag kan uppriktigt säga att det förvånar mig att du har mage att ens skriva till mig efter allt som du har gjort. Hur tänker du egentligen? Har du glömt bort vad som hände? Om du tänker tillbaka igenom spritdimmorna så kan du knappast förneka sanningen. Den måste skava någonstans där inuti dig, även om du säkert gör ihärdiga försök att blunda för den. Men jag kan hjälpa dig att minnas.

Minns du att jag polisanmälde dig? Minns du att du blev ond och elak när du var full? Att du kallade mig för hora och luder? Att du kallade mig ful, äcklig och jävla as? Att du var så svartsjuk att jag inte fick ha några manliga vänner, eller helst inga vänner alls? Att du kastade saker efter mig när du blev arg? Att du anklagade mig för att ha legat med alla män i hela kommunen? Minns du att du menade att jag var självisk och egoistisk, och menade att det var synd om dig som behövde vara tillsammans med en sån jävla idiot som jag? Minns du att du misshandlade mig psykiskt? Minns du alla gånger som du tvingade mig till sex? Att du blev arg om jag sa nej? Minns du att du våldtog mig, och skadade min kropp? Att du hjärntvättade mig? Att du sa att det var mer värt att betala för en hora än att vara ihop med mig? Minns du att du sa att du ville slå sönder skallen på mig? Att du hotade mig? Att du hotade mina vänner?

Det är åtta och ett halvt år sedan vår relation löstes upp och jag minns allt som det var igår. Men det har tagit lång tid för mig att bara orka minnas. Att orka ta in vad som egentligen hände. Att förstå vad du gjorde mot mig. Och det har tagit lång tid för mig att resa mig upp igen efter att ha blivit så jävla vidrigt behandlad som du behandlade mig när vi var tillsammans.

Du förstörde mitt liv på alla tänkbara sätt. Och jag förstod inte ens vad som hände. Jag var 26 år gammal när vi träffades; jag var naiv, ung och väldigt osäker inuti, och blev uppenbarligen ett lätt byte för dig. Du bröt ned mig, bit för bit. Du förvred min hjärna. Du isolerade mig. Du lurade mig att tro att jag förtjänade att bli behandlad så som du behandlade mig. Du sa att jag var en psykopat, att det var jag som var elak och dig som det var synd om. Du sa att mina vänner var dåliga vänner. Du fick mig att tro att jag var smutsig och värdelös. Du fick mig att ligga platt framför dina fötter. Att ta på mig ansvaret för hur DU behandlade mig. Det var mitt fel att du drack. Det var mitt fel att du var arg. Att det var mitt fel när du körde fel, att du glömde att köpa mjölk, att du inte hann i tid till systembolaget. Precis allting var mitt fel. Du bröt ned mig. Avväpnade mig. Tills jag inte längre kunde se klart. Så att jag inte kunde försvara mig. Tills jag var så förvirrad och vilsen att jag inte visste ut eller in.

Men vet du vad? Äntligen så har jag hittat kraften. Äntligen så har jag tvättat rent min hjärna. Äntligen så kan jag se klart igen. Äntligen så kan jag se sanningen. Och sanningen är att INGENTING var mitt fel! Det var ditt fel. Du behandlade mig som skit, helt utan anledning. Ingenting hade jag gjort för att förtjäna att bli behandlad så som du behandlade mig. Du brukade ofta säga att jag förnedrade dig och ”pissade på dig”, men vet du vad? Det var DU som pissade på MIG. Och det mest ironiska är att en gång så gjorde du det till och med på riktigt, när du var för full för att hitta till badrummet. Då pissade du på mina ben när jag låg och sov. Minns du det?

Du betedde dig som ett monster. Speciellt när du var full. Som en galen psykopat. Som djävulen själv. Att leva tillsammans med dig var tortyr. Jag var livrädd för dig. För ditt humör. För din ilska. För dina giftiga ord. För dina svarta ögon. Du skrämde mig till lydnad. Till tystnad. Jag vågade inte säga emot, jag vågade inte säga nej. Allt som jag gjorde kunde när som helst utlösa ett vredesutrbott, du var som en tickande bomb. En atombomb som exploderade när man minst anade det, och ödelade hela ens värld.

Du kontrollerade mig med din ilska och med ditt hat. Jag var så rädd för dig. Jag var så hjärntvättad. Jag var så svag. Så söndertrasad. Jag trodde att det var mig som det var fel på. Att jag förtjänade att bli så illa behandlad. Jag trodde att jag var psykiskt störd. Att jag inte var värd någonting. Jag tvivlade på mina egna tankar. Jag tappade greppet om både sanning och verklighet. Så jag kunde inte lämna dig. Jag skämdes. Jag vågade inte. Jag hade ingen styrka kvar. Jag hade inga vänner kvar. Jag var ett offer. Hjälplös. Orkelös. Tom. Livlös inuti. Bara ett tomt skal med armar och ben. Sanningen är att jag minns att jag brukade tänka att jag hatade dig för hur du behandlade mig, men jag vågade aldrig säga det högt.

Jag vågade inte ens ta livet av mig för att jag var så rädd för att misslyckas och då få möta din vrede. Jag försökt en gång i desperation, men då fick jag lära mig att det inte var uppskattat, och att du tyckte att jag var patetisk som tyckte så synd om mig själv. Men i hemlighet så fantiserade jag om att få dö. Så att jag skulle få slippa att leva med någon som hatade mig så mycket. Så att jag skulle bli fri. Men samtidigt så trodde jag inte att jag kunde klara mig utan dig. Och jag försökte förtvivlat förstå vad det var som jag gjorde för fel. Varför du behandlade mig så illa. Varför jag förtjänade ditt hat hela tiden. Hur jag skulle kunna ändra mig så att du inte skulle behöva vara så arg på mig. Men jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle undvika dina rasande vulkanutbrott. Vad jag än gjorde så räckte det inte till.

Minns du när du gjorde mig gravid för att du tvingade dig till sex och vägrade att använda kondom så att jag blev tvungen att göra abort, två gånger på två månader? Minns du när du tvingade mig att komma och hämta dig fastän det var snöstorm ute, och jag körde av vägen med bilen på vägen dit och hamnade på vårdcentralen; och du rasande raglar in där så full att du knappt kan gå och skriker åt mig att jag gör vad som helst för uppmärksamhet och att jag är helt jävla dum i huvudet, för hur ska du komma hem när jag kvaddat bilen?

Minns du? Jag minns allt. Men eftersom du var så jävla full jämt så minns du väl bara en bråkdel och du har säkert förträngt resten. Men jag minns. Du misshandlade min själ. Du våldtog min kropp. Du förvred mitt sinne. Du dödade min livslust. Många delar av mig dog av att vara tillsammans med dig. Och jag trodde att jag skulle dö på riktigt många gånger; jag trodde att du skulle bli så arg att du skulle slå ihjäl mig.

Sanningen är att jag fick post traumatiskt stressyndrom av att vara i din närhet. Min hjärna blev så stressad av att leva tillsammans med någon som närsomhelst kunde explodera, att den blev skadad på samma sätt som människor som levt i krig blir.

Men tiden har gått och såren har läkts. Trots att du krossade mitt psyke och pulvriserade mitt självförtroende så har jag rest mig upp ur askan. Jag har återuppstått. Kraften är tillbaka, starkare än någonsin. Jag kan se klart. Jag står stadigt. Jag har funnit självrespekt. Jag har byggt styrka. Jag har hittat mina näbbar och klor. Jag har odlat huggtänder. Jag är inte det svaga bytesdjur som jag var när vi blev tillsammans, idag är jag återfödd som ett lejon, en tiger, en rasande björnmamma, en eldsprutande drake.

Och jag vill att du ska veta att den jag som finns idag aldrig hade accepterat vad du gjorde mot mig för elva år sedan. Aldrig. Och jag vill att du ska veta att jag är ursinnig för hur du har behandlat mig. Det är oförsvarbart. Oförlåtligt. Rent sinnesjukt. Det finns ingen ursäkt i världen som kan rättfärdiga vad du gjort mot mig. Ingen människa förtjänar att bli behandlad på det sättet som du behandlade mig på. Ingen. Fy fan för dig, din jävel. Så beter man sig inte mot någon. Sanningen är att det är du som var ett as, inte jag.

Och du skulle aldrig kunna göra samma sak mot mig igen, som det du gjorde då, när jag var svag och inte kunde försvara mig. För skulle du någonsin komma nära mig igen så skulle jag inte frysa still, spela död och ligga platt igen. Jag skulle inte tiga och lida i tystnad, förfrusen av skräck och rädsla. Nej. Kommer du nära igen så skulle jag försvara mig med full kraft. Jag skulle göra våldsamt motstånd. Jag skulle yla och vråla med hela mina lungors kraft; jag skulle fräsa och slåss och bitas och fäktas som ett ursinnigt vilt djur. Och jag skulle berätta sanningen om vilket jävla svin du var för hela jävla världen, istället för att skydda dig. Jag skulle polisanmäla dig en miljon gånger. Jag skulle berätta för dina vänner. För din chef. För alla i din närhet. Jag skulle att hänga ut dig över hela internet.

Minns du när du knuffade du mig i golvet och satte dig på mig och sa att ”du ska inte få glädjen av att jag slår dig så att du kan polisanmäla mig”. Jag önskar att du hade gjort det. För då kanske jag hade förstått lite snabbare vilket jävla as du var; att det var du som var elak – inte jag.

Jag förlorade två och ett halvt år av mitt liv med att stå under din kontroll, att sitta fast som livegen i din fångenskap. Och det har tagit mig nästan sju år att pussla ihop mig själv igen efter att ha blivit söndertrasad och nedbruten av dig. Det är ett under att jag ens tog mig fri, jag tackar universum (och kvinnojouren) för att jag på något makalöst sätt lyckades finna nog med styrka för att att ta mig ur ditt våld. Att klippa mig lös ur ditt nät.

Och idag så förstår jag äntligen varför du betedde dig så som du gjorde. Äntligen så förstår jag att all din vrede aldrig handlade om mig. Äntligen så förstår jag att jag gjorde ingenting fel. Jag förstår också att du hatade inte ens mig – du hatade dig själv, och tog ut det på mig. Istället för att skicka ditt gift in i ditt eget hjärta så sköt du mig med dina giftpilar. Jag var din måltavla. Jag var din syndabock. Jag var ditt utlopp för vreden som åt upp dig inifrån.

Idag så ser jag att du är bara en feg liten skit som plågade andra för att slippa att möta din egen smärta. Och jag kan förstå att du säkert lider djupt långt inne i din själ, och att det var därför som du gjorde som du gjorde. Att det är den smärtan som du försöker dränka bakom all sprit och okontrollerad ilska. Jag känner till själslig smärta, jag vet hur ont den gör. Idag så vet jag att det bara är trasiga människor som skadar andra. Och jag beklagar av hela mitt hjärta att du har sår på din själ, det gör jag. Jag önskar ingen varelse att behöva lida. Men vet du, hur jävla ont man än har så får man för fan aldrig någonsin ta ut sin smärta på andra människor (eller djur)! Då går man över en helig gräns. Då förvandlar man sig själv till ett monster.

Och jag ber till en högre kraft att du inte behandlar din nuvarande partner, eller dina barn, eller någon annan levande varelse på samma vidriga sätt som du behandlade mig.

Jag kan inte förlåta dig, för vad du har gjort emot mig är oförlåtligt. Jag har äntligen lärt mig att villkorslöst älska och respektera mig själv, och därför kan jag inte förlåta dina handlingar. Det vore respektlöst emot mig själv. Men jag kan ge dig mina ord som jag aldrig har berättat, jag kan ge dig min sannning, jag kan ge dig min upplevelse av vad du gjorde emot mig. Och jag kan bara be och hoppas av hela mitt hjärta att du på något magiskt sätt kan ta till dig dem.

Att du kan förstå konsekvenserna av vad du gjorde emot mig. Att du kan se hur ditt beteende skadar andra människor.Och att du förstår att du behöver bearbeta din egen inre smärta så att du slutar att ta ut den på andra. För din egen skull, och framförallt för alla i din närhets skull: Sök hjälp! Du skadar andra människor. Din ilska skadar andra människor. Ditt beteende skadar andra människor. Det är sanningen.

Jag hoppas också att du en dag kommer kunna förlåta dig själv för vad du har gjort, även om jag inte kan förlåta dig. Och att du kan få läka såren i ditt inre. Ingen förtjänar att ha så ont inuti så att de måste skada alla de har runt omkring sig.

Och jag gissar att du säkerligen kommer att känna dig både förbannad och kränkt och uppretad och förnedrad av att läsa mina ord. Jag gissar att din version av historien knappast alls stämmer överens med vad jag har upplevt. Du kommer högst troligt att tycka att jag ljuger, att det är skitsnack, att jag bara tycker synd om mig själv, att jag är en psykopat, att jag är dum i hela jävla huvudet osv osv. Kanske vill du polisanmäla mig för förtal eller så kommer du vilja ta geväret och åka och döda mig. Men vet du, jag är inte rädd för dig längre. Jag står upp nu. Jag står kvar. Jag står i min egen kraft. Jag är ett berg. En vulkan fylld med lava. Du kan inte skrämma mig.

Äntligen, efter åtta och ett halvt år av tystnad, så har jag hittat orden.

Det här är sanningen. Det här är sanningen utan censur.

Hör aldrig av dig till mig igen”.

~ av S på september 18, 2018.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Resan hem till mig själv
Etiketter: Alkoholism, fight back, hjärntvätt, kvinnomisshandel, läkning, metoo, psykisk misshandel, psykiskmisshandel, revansch, sanningen, självrespekt, våldtäkt