~Gåvan att få känna Smärtan~

 

”Smärta färdas igenom familjer ända till någon är redo att känna den”

 

Det är jag,
som har fått Gåvan,
att vara Redo,
att Känna
Smärtan.

Inte bara min egen smärta; jag välkomnar all ackumulerad smärta från generation efter generation, tillbaka i tiden. Eoner av kvävda skrik och tystade röster får plats inuti mig. Jag är en exploderande vulkan. En lavaflod. Ett glödande fyrverkeri. Vrålen får eka igenom min kropp, alla bortglömda tårar skölja över huden, all ilska får äntligen rytas ut. Jag är ett membran för smärtan, en kanal, passagen emellan. Jag är utloppet. Flödet får röra sig igenom mig.

Inuti mig får den mullrande vulkanen äntligen utrymme att explodera, om och om och om igen. Jag härbergerar allt, välkomnar allt. Utan urskiljning. Alla känslor som aldrig tidigare har fått utrymme att existerar får komma till liv igen; de vaknar från sin dvala och forsar fram, igenom utrymmet, ut, mot ljuset, mot friheten. Lava och sten i en kaskad mot himlen. Motståndet är borta, passagen är fri; min vulkan har vaknat. Marken får rämna under mina fötter och floden får svämma över, tsunamivågorna har tillåtelse att ödelägga ständerna och blixten får slå ned i alla träd som sträcker sig mot himlen.

Jag möter elden med öppna armar och kastar mig in i glöden. Brandrök och sot målar mina kinder. Jag släcker inga brasor, jag kastar bensin på lågorna. Inuti mig finns inga restriktioner kvar. Jag omfamnar katastrofen. Acceptansen av Allt. Det får finnas där, inuti mig. Smärtan, sorgen, skammen, skulden, ilskan, vanmakten, frustrationen, rädslan, paniken, ångesten, förtvivlan, ångern, tröttheten, skräcken, hatet, vreden. Allt får finnas. Allt får färdas. Igenom. Brinna i blodet. Rasa inuti cellerna.

Jag håller spacet. Bär upp utrymmet inuti. Vattnar vågorna, blåser på elden. Låter tornadon lyfta upp mig och svinga mig runt, med stormen i håret och blixten bakom ögonen. Smärtan får finnas. Jag säger ja till att Känna. Känna allt som inte blivit känt. Allt som tystats ned och prydligt paketerats in river jag upp igen. Barndomens trauman. Övergrepp och orättvisor. Min mammas undangömda sår får fortsätta att blöda igenom mig. Hennes blod får forsa igenom mina ådror, hennes historia får se ljuset igenom mina fingrar.

Mina mormödrars tysta sorg, farfäders kvävda ilska, mina förfäders oskrikna skrik får återuppstå inuti mitt hjärta. Allt som generation efter generation har gömt under mattan och i källaren får leva igen. Jag river upp de ruttna golvplankorna och kastar ut trasmattorna medan smärtan sjunger i bröstkorgen. Smärtan ska släppas fri, och jag följer med den.Motståndet är borta, muren har rämnat helt. Känslorna får flöda igenom membranet och skölja bort smutsen. Skriken får yla igenom halsen och tårna får piska över kinderna.

Jag tvättar. Skrubbar. Sköljer. Jag städar rent. Generation efter generations föroreningar igenom mig. Oflöden och stagnation. Igenom dammluckorna som äntligen har sprängts upp. Vulkanen har vaknat igen. Jag är redo. Min kanal är öppen. Jag är inte rädd längre; jag är redo att känna Smärtan. Smärtan, den får finnas. Inuti mig får den plats. Att uttryckas. Synas. Höras. Skrikas. Vrålas. Jämra sig fram. Att omfamnas och tas om hand. Att bli vaggad och vyssjad. Att bli respekterad och accepterad. Min röst är instrumentet. Jag är passagen. Den enda vägen ut är igenom. Och den får färdas igenom mig. Smärtan får färdas igenom mig.

Det är jag,
som har fått Gåvan,
att Känna
Smärtan.

~ av Sara på juni 26, 2018.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: