Smärtan är Läkningen / Att odla vingar

Så plötsligt. Från djupet av en bottnen. Långt under marken. Ned når en strimma av ljus. En spricka i skalet. Ögon som sakta öppnas. Bländade av solen.

Och jag ser, jag ser igen. Mina ögon, dom ser, möter ljuset, smakar på lågan. Hjärtat som vaknar. Jag vädrar. Jag hör. Jag känner. Jag känner. Smaken mot tungan. Vinden håller på att vända.

Jag känner. Livet som bultar i ådrorna. Hur kraften långsamt återvänder. Hur blodet börjar flöda igen i de frusna och ihopdragna blodkärlen. Och det värker och spränger när flödet åter når ut i det som varit avstängt. Det gör ont när isen lossar och krossas till flisor och flak så att vattnet i floden kan forsa fritt. Smärtan är processen. Smärtan är läkningen. Smärtan uppstår när det som har varit dött och fruset väcks till liv. Jag ser. Jag förstår. Det är inte smärta egentligen. Det är växtvärk… Det är livsvärk!

Jag känner hur solens visningar väcker de sovande grenarna, som yrvaket och kisar mot ljuset. Hur värmen tinar upp tjälen och livet färdas tillbaka efter frosten, in genom rötterna.

Det här är The Way Of Life. Vissa saker föds och andra dör. The life – death – life – cycle. Döende grenar måste offras för att de levande ska kunna växa. Cykler i cykler. Processer i processer. Somliga saker går i dvala medan andra vaknar. Ovan och under ytan. Samspelet mellan mörker och ljus. Allt rör sig, ingenting står någonsin helt stilla.

Och jag har klippt ned min växt. Jag har offrat de döende grenarna till jorden med vördnad och tacksamhet, för att gynna de blad vart livet har valt att växa sig starkare. Jag har öppnat upp flödet till hjärtat, genom att amputera död vävnad och tunga skal som inte längre behövs. Jag skiftar hud ännu en gång. Byter fjädrar i min dräkt. Skapar utrymme för framtiden och plats för att växa. Livet återvänder nu. Flödet är starkt. Med tidvattnet kommer vågen. Huvudet ovanför ytan. Jag lyfter. Jag lever. Jag lever igen.

Jag ser. Jag känner. Jag vet. Vissheten har vaknat. Jag känner igen mönstret. Processen. Känslan. Den är bekant. Jag har varit här förut. Flera gånger. Ormen som ömsar sitt skinn. Kräftan som djärvt kastar sitt för trånga skal och tålmodigt gömmer sig under stenen tills den hittar ett nytt. Det här är Förlossningen Av Det Nya. Först, en kraftig kontraktion fylld med smärta och rädsla; och skräck för att fastna dit, i sammandragningen av nuet. I kanalen. I det obekväma smärtsamma trånga. I det okända. Men sen vågen! Som spräcker hinnan. Och det första andetaget som en explosion. Lungor som fylls av luft och rymd. Mot ny frihet. Mot expansion. Mot ljuset. Mot livet. Jag föds. I livets cykel. Den sker nu. Hela tiden.

Det är Metamorfosen. Transformationen. Transitionen. Övergången från ett stadie till ett annat. Larven i dvala i sin kockong. Plötsligt öppnas kanalen och fjärilen har tagit form. Att odla vingar tar sin tid, och det är sällan smärtfritt att växa. Ur döden föds det levande. Livet föds av död. Den gamla kostym en lämnas bakom och bryts ned till mull, och vi har plötsligt fägglada vingar på ryggen. Svävande fram ovan marken.

Jag föds och dör och föds. Samtidigt. Ändlösa cykler. Och just idag så föds jag. Färden mot ljuset. Igår dog grenar och rötter av mig, men idag. Idag föds nya skott… ❤