Hej då Döden

Ju mer jag vågar möta mig själv och mina reaktioner, desto tydligare framträder mina mönster; jag kan börja skönja de hitintill omedvetna strukturer som mina tankebanor outtröttligt har följt år efter år. Inprogrammeringar och djupa hjulspår. Människan är ett vanedjur. Våra tankar följer oftast samma gamla bana tills vi medvetet söker förändra riktning. Men för att kunna ändra kurs på vår skuta så behöver vi först bli medvetna om våra mönster. Titta på dem utan att vända bort blicken i panik, möta dem på nära håll, pressa näsan emot glaset och verkligen studera noggrant. Vad säger det här mönstet mig? Vad säger mina reaktioner mig? Vad säger det här om den sanning som jag har skapat till mig själv att leva efter?

Så jag försöker än en gång att stå kvar när det blåser. Att gräva ned fötterna som rötter djupt i jorden. Att observera och studera stormen fastän jag befinner mig mitt i dess grepp. Att våga hålla ögonen öppna fastän hagel och vassa snökorn smattrar mot hornhinnan. Och när jag står kvar utan att fly så ser jag tydligt; jag ser. Jag ser. Ett mönster som tar upp den stor del av mitt liv. Ett mönster som förstör och förgör en stor del av mitt liv.

Det är min relation till och med Döden.

Jag har många gånger upplevt stor smärta och enorm rädsla under mitt liv. Livet har fört med sig otaliga situationer där mina känslor har varit så starka att hjärnan har blivit tvungen att stänga av och ned för att jag skulle kunna överleva de kemiska reaktionerna inuti. Och mitt tidigare jag har förtvivlat försökt att finna vägar för att hantera de känslor som är för stora för ett litet barn att bära. Så min hjärna har utformat olika strategier för att överleva. För att orka finnas kvar när ingen ork längre fanns. En av de strategierna som min hjärna skapade för mig var att välja Döden.

Det enda som kunde ge mig frid i ögonblicken av intensiv smärta och outhärdligt obehag var vetskapen om att jag när som helst och alltid kunde välja Döden. Och vetskapen om att i Döden så tar lidandet slut. Den vetskapen har tröstat mig igenom livet, varit en trogen följeslagare och vän. Döden har hållit min hand, smekt min panna, klappat min kind. Döden har hållit om mig när jag legat skakande på golvet, viskat i mitt öra när jag har flytt för mitt liv, stått vid min sida när jag inte orkat stå själv. Den har varit min frälsning och min sista utväg. Den har varit det som alltid har gjort att jag har orkat kämpa lite till, springa lite längre, stå ut en sekund till; den har varit vetskapen om att jag när som helst kan välja att avsluta allt och återvända till platsen där all smärta upphör.

Jag har flertalet gånger valt Döden, tiggt och bett om att få följa med, till tystnaden. Jag har skurit upp huden i hopp om att förblöda, jag har ätit giftiga mediciner för att förstöra mina njurar, jag har knutit rep om halsen och gjort detaljerade planer om hur jag på bästa sätt skulle kunna släcka lampan för gott. Aldrig för att jag inte ville leva, alltid för att jag ville finna en väg att bli fri från smärtan. För mig har Döden varit den största friheten, den ultimata friden, stunden då allting blir mjukt och lugnt. Jag har alltid vetat att när jag väl får dö, då slutar det som gör så förtvivlat ont. Då kan jag äntligen slappna av.

Men jag lever ännu. På något sätt så ville inte Döden låta mig få följa med till Landet Bortom Smärtan. Och kanske ville jag inte heller följa med dit egentligen, innerst inne. Kanske ville jag bara slippa vad som var outhärdligt. Kanske ville jag bara få vila en liten stund. Kanske ville jag bara desperat kommunicera till min omgivning vilken smärta som bodde där djupt i mitt bröst. Kanske var min dödslängtan bara ett förtvivlat gny efter hjälp. Kanske ville jag aldrig försvinna utan hoppades bara att ett par starka armar skulle lyfta mig upp ur mörkret och vagga mig varsamt tills chocken släppte och paniken kunde dunsta bort i luften.

Oavsett vilket så kom Döden att bli min bästa vän och den perfekta utvägen. När jag hamnade i ohanterliga tillstånd och traumatiska reaktioner så blev Döden alltid vägen ut. Mitt val. Min önskan. Den blev Målet med stort M. Hägringen i horisonten. Fokuset dit jag skulle ta mig, till vilket pris som helst. Platsen för evig frid.

Och det mönstret finns ännu kvar. Dess struktur lever kvar under ytan, djupt inne i mitt undermedvetna. Kugghjulen snurrar alltjämt. Trots att jag har valt livet. Trots att jag har mer att leva för än någonsin. Trots att mina fötter inte längre bränner sig på marken i varje steg som jag tar. Trots att monstren under sängen har börjat att krympa och spökena i garderoben håller på att blekna bort så ser jag att mönstret fortfarande finns kvar. Det är aktivt. Ett program alltid redo att startas när smärtan når över en viss nivå. Och när smärttröskeln är nådd så dras jag ned i de djupaste hjulspåren. Allt annat försvinner och jag börjar söka efter Döden. Vart är Döden? Hur kan jag hitta Döden? Hur kan jag dö? Jag måste dö! Vem kan hjälpa mig dö? Jag kan inte bli trygg igen förrän jag har räknat ut hur jag kan nå den slutgiltiga lättnaden. Tills dess är hjärnan målfokuserat inställd på att lösa uppgiften att avsluta livet. Först när jag kommit på hur det kan uppnås så kan jag pusta ut lite grann.

Men det är ett farligt och destruktivt mönster: att vandra runt genom livet med döden i handen. För när det gör riktigt ont, då finns alltid risken att jag en dag faktiskt inte orkar stå emot utan att jag ger upp, ger in, och i stridens hetta låter impulsen för mig hela vägen fram. Till slutet av livet. Om man balanserar nog nära kanten nog många gånger så finns alltid risken att man faller ned.

Så jag behöver ta mig upp ur hjulspåren. Koppla om de gamla kopplingarna. Köra en defragmentringen på hårddisken igen. Utföra ännu en uppdatering av operativsystemet. Bryta offerprogrammet som ger mig tillåtelse att ge upp, spela död och visa strupen för rovdjuren. Resa mig upp från marken där jag ligger och väntar på att bli dödad, och borsta av mig dammet. Att sluta klamra mig fast vid Dödens knotiga hand och välja livet. I alla stunder. I alla känslor. I alla tillstånd.

Att tacka min gamla kompis Döden för den här tiden. Att tacka för de gåvor som vår relation gav mig, men att nu avsluta samarbetet och tacka för mig. Att släppa min slitna liv-död-lina och börja att våga möta det som jag är mest rädd för utan fusk-utväg, utan den nötta snuttefilten och krockkudde. Och jag vet att det kommer att bli svårt att sudda ut det gamla invanda bekväma trygga välkända mönstret. Det kommer krävas träning och tålamod och uthållighet och uppmärksamhet och fokus. Och framförallt mod; det kommer krävas massor med mod för att våga känna det som känns utan att fly. Men jag är stark nu. Idag orkar jag att bära mina känslor. Jag orkar att bära mig själv. Jag orkar att bära smärtan, och omfamna det outhärdliga.

Jag tror att jag är redo nu. Att tillåta mig att vara helt levande. Att välja Livet på riktigt. ❤

 

~ av Sara på november 27, 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: