~Att våga vara ful, eller vacker på riktigt ~

Att tillåta fula sår att läkas är en mindre vacker process. Man vet aldrig riktigt när man nästa gång ska trampa på en mina som exploderar en rätt upp i ansiktet samtidigt som marken rämnar under fötterna. Man vet aldrig när en tsunami har tänkt att välla in över horisonten, eller när nästa åsksmoln kommer att laddas ur.

Och när vulkanen väl exploderar, och smärtan skjuts ut från kratern och flyter i strida strömmar nedför berget, då är det långt ifrån vackert. När världen runt omkring imploderar och hjärtat vänds ut och in, när naturens kraften tränger upp genom marken och när stormen äter upp allt som står i dess väg. När det går sönder och allting rinner ut. Då är skönheten långt borta.

När skalet rämnar, när masken är borta, när smärtan är blottad; kvar finns bara senor, brosk och ben. När man står naken ända in till märgen. Ett krossat litet ägg mot asfalten. När alla krafterna har tagit slut, och jag landar med ansiktet nedåt i leran. Det fulaste av fult. Det är också jag. Med ansiktet krigsmålat i tårar och paniken dansande i ögonvitorna. När jag är långt ifrån vacker, när jag blöder från själen och frustar snor. Det är också jag. Det här är också jag. Det fula tillhör också mig.

När jag hatar mig själv. När ovädret river sönder bröstet så att jag inte längre klarar av att stå upprätt. I fosterställning under bordet. På knä mot parketten. Med paniken som skriker bakom ögonen. När halsen är ett hål. När smärtan äter sig igenom skelettet. Det är också jag. Jag har hundra olika ansikten.

Jag lär mig mödosamt att låta alla mina fasetter få finnas i diamanten som är jag. Med hjälp av extra extern kärlek och vänliga vänner. Med hjälp av tålamod och acceptans. Med hjälp av envishet och en tillåtelse att inte behöva vara perfekt någonstans. Med små små steg. Två framåt, tre bakåt, fyra framåt, ett bakåt. Ihopkrupen mot stormen. På alla fyra i gyttja och kvicksand. När regnet piskar, när solen bränner. Jag lär mig att äga alla mina ansikten. Att låta smärtan sjunga sin sång även om den gör omgivningen obekväm. Att inte hålla tillbaka, att släppa fram. Att känna det som känns. Att detonera, explodera, brisera och erodera. Att tilåta mig att vara vara i de fulaste av tillstånd, och på de mörkaste platserna. Att låta skammen skymta fram i ljuset. Att våga möta det som är allra minst vackert med öppna armar. Tillåtelsen att vara hel. Att vara trasig. Att bli hel och gå sönder igen.

Jag lär mig att låta mig krossas exakt så många gånger som det behövs för att nå in till kärnan. För att öppna hjärtat igen. För att kunna läka ihop på rätt sätt. För att kunna pussla ihop alla miljoner små bitar i den ordning som de skulle ha varit i från den första början. Vissa dagar är jag en sprutande vulkan. Andra dagar ett ljummet sommarregn. Ibland är min himmel klar och blå, ibland är den tung och grå. Det är okej. Alla tillstånden är okej. Det är årstider, säsonger, perioder som kommer och går. De får finnas. Allt får finnas. Allt får finnas.

Det här är mina tårar. De behöver få komma ut. De behöver få vara vilda forsar som blöter ned, de behöver få rinna tills dess att de slutar, tills dess att smärtan torkar upp i solen. De är sorg som läker, de är sår som helas, de är rädsla som släpper taget om mitt andetag.

Man får vara ful när man river upp fula gamla sår. Det får göra ont. Man får vara söndergråten. Hes, uppsvullen, utmattad och kladdig. Man får vara liten och svag. Man får tappa hoppet och ge upp. Man får köra ned i diket, landa på taket och bli kvar; allt det där, det får finnas, det får vara så. Att våga vara trasig är att våga bli sedd fastän man är krossad till tusen bitar. Att äga det fula. Det hemska. Det söndriga. Allt sånt som man helst vill gömma undan och bort. Jag tränar på att äga alla mina årstider, alla mina element. Jag lär mig att läka genom att trampa på minor och dras med i jordskred. Jag lär mig hur man är hel genom att våga vara trasig.

Att tillåta smärtan att få finnas är att ge den ett ansikte. Att våga möta det som gör ont utan att vända bort blicken. Att våga låta fulheten få ta plats, som en oumbärlig del av helheten. Att vara ärlig och äkta. Att äga allt. Att ge allt. Att erkänna allt. Att känna allt. Att våga vara ful ibland. ATt äga sina tårar. Det är ju egentligen det vackraste som finns.

Det är att vara vacker på riktigt.