Welcome to Borderline City!

Jag har aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör idag. Som om min insida på något sätt har hamnat utanpå huden. Jag är ut-och in. Det är en ovan upplevelse, men inte på något sätt oönskad. Som om att jag har skalat bort lite av det som inte var jag. Mina skal och masker ligger i remsor runt fötterna medan vinden smeker mig i håret. Skinnet starmar och spänner, det som fanns där under alla murar har aldrig tidigare fått se solen. Och i ögonblicket uppstår det en ny förnimmelse. Som om nyfödd, nästan hudlös. Lukten av blött sommarregn på varm asfalt. Grannbar under barfota fötter i skogen. Jag dansar fram genom daggvåta löv, lätt trippandes på tå.  Sårbar och ömtålig. Jag är ett foster. En blind kattunge som ännu inte har slagit upp sina ögon och skådat världen i all dess storhet. Skönheten i att finnas till. Att vara precis det som man är, utan att behöva gömma sig för det som finns utanför. Avskalad. Naken. Rå.

Möt mina ögon så ska jag visa dig min själ, tiden för kurragömmalek är över nu. Jag har ömsat skinn för sista gången. Rädslan som har hållit mig fången så länge är frisläppt och dansar bort över ängen. Smärtan var aldrig slutet, den var en början. En förlösning, en förlossning. Larven som föds till fjäril just precis när den trodde att livet var slut. Det är jag idag. Född till fjäril. Den fula ankungen som hittade hem och blev till svan

Livet är en resa, ett äventyr, en svindlande rörelse som aldrig avtar. Jag bara följer. När man slutar kämpa så flyter man. Livet bär mig, och för första gången någonsin vågar jag lita till ljudet av mina hjärtslag som ekar i mitt bröst och slappna av, låta mig falla bakåt med öppna armar. Motståndslös. Jag låter allting som jag gömt djupt inuti stiga upp till ytan, likt metangas som bubblar upp genom sprickor på havets botten. Jag vågar möta mig själv utan restriktioner. Möta mina känslor. Utan att fly bort. Utan att sortera och fördöma. Allting är välkommet upp i ljuset. Allting. För att läkas, för att älskas, för att sköljas rent. Såren står vidöppna och blodet flödar, sköljer ur smutsen ur minnena som skavt så länge.

Det är vår. En cykel har nått sitt slut och en ny börjar. Och jag, jag har börjat knoppa, livet vill upp till ytan igen. Alla dessa små frön som har såtts har börjat gro, och letar sig nyvaket och blinda upp mot ljuset. Allting var en gåva. Jag såg det bara inte då. men idag, när jag står högst upp på berget, med rak rygg, eld bakom ögonen och med håret som en flagga i stormen, då ser jag. Jag kan se helheten. Hjärtat är vidöppet, och jag förstår. Jag är hemma nu.

Resan inåt. Resan hemåt. Det är efter detta som jag har sökt så länge. Det är hit smärtan har lett mig. Hem. Jag är hemma nu, Hemma i mig själv. Tack. Tack för allt. ❤

~ av S på april 17, 2016.

Publicerat i Baby Asperger, Resan hem till mig själv
Etiketter: födas, förlossning, fjäril, healing, hemma, känslor, larv, läkning, medvetenhet, mod, puppa, självkärlek, självrespekt, Uppvaknande, vakna