Just like the ocean, I have ebb and flood too.

”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” 

Jag börjar skönja en helhelt som tidigare varit dold. Skuggor ur det förflutna som spelar på väggarna, skapar fina mönster som förklarar. Spegelbilden som vägrar att stanna kvar innanför ramen. Jag tar upp hela väggen. Hela bilden av mig själv.

Känslorna finns alltid kvar. Omöjliga att frigöra sig ifrån. Avgrunden balanserar mot himlens högsta spets. Emellan dessa poler lever jag mitt liv. Som en våg. Som hela jävla havet. Jag håller på att känna mig fram under huden, seglar runt på hjärtats världshav. Trevar mellan emotionerna, utforskar, upptäcker, kartlägger, förstår. Jag ska inte skala bort någonting, jag måste lära mig att tillåta det som redan finns där att existera. Alla facetter på diamanten är ändå samma sten. Använda alla mina trasiga glasskärvor för att forma en mosaik. Samexistera. Ingen bit är för skadad eller ful för att få vara med.

Utmaningen är stor. Jag återskapar omedvetet barndomens trauman om och om igen, medan det lilla rädda inre barnet oförtrutet hoppas på läkning. Mamma-hålet som ska fyllas upp och om. En rotfyllning i själen. Såret måste få öppnas upp och gapa hotfullt, a crack wide open, för utan öppning kan ljuset aldrig nå in i mörkret. Lysa upp smärtan och låta den absorberas i kärlek.

Men det är så lätt att tappa fotfästet mitt i denna never ending-process. Plötsligt grumlas klarheten upp och alla känslor blir till sågtänder. Krockar med tankar som skenar. Lilla Ego som viskar i örat: Du är bara skadat gods, lika bra att kasta bort. Jag förlorar sanningen mitt i allt virrvarr. Upp blir ned och ned blir upp. Som när man är under vattnet och simmar mot ytan men det är bottnen. Tankarna som sjögräs, trasslar in och håller fast. Under ytan. Man kan inte andas under vatten.

Men jag håller på och lär mig. Man behöver inte kunna allting på en gång. Man får drunkna lite också. Och falla. Det är en del av livet. En del av mig. Jag är mörker och ljus, båda ytterligheterna och allting däremellan. Hela jävla spektrumet är det som är jag. Alla delar får plats; varenda förnekad känsla är välkommen, jag ska inte stöta bort någonting mera.  Äntligen är jag redo att äga varenda liten bit av mitt inre. Det är i motståndet som smärtan skapas, och det är inte förrän jag ger upp kampen som jag kommer att kunna vinna. Surrender to what is. Allow and accept. Och att alltid försöka minnas: ”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” Alla vågorna som rullar in över havsytan, de är också jag. Men jag är så mycket mer än bara en våg, jag är hela jävla havet. Både under rasande storm eller  med spegelblank yta. Och målet är att varenda liten vattendroppe ska få vara älskad och accepterad.

 

12366755_10153166825520988_294948732_n

~ av babyborderline på december 17, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: