Ever unfolding

Livet är svindlande, på så många sätt. Oändliga etapper, nivåer, framsteg och baksteg att uppleva, genomleva, överleva. Ever unfolding. Vägen är långtifrån rak men dynamisk och sviktande. Vart jag än vänder mig lär jag mig någonting nytt om mig själv. Jag försöker att välkomna alla upplevelser och ödmjukt böja på nacken inför det oändliga i att vara människa. Jag börjar förstå vad det handlar om nu; att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Men det är en pågående utmaning, att inte falla återigen i gamla fällor, att inte lyssna för mycket på rösten i huvudet som inte vill att jag ska vara lycklig och lätt på stegen och i hjärtat. Och allt eftersom jag vecklar ut mitt inre så möter jag nya mönster som behöver belysas, läkas och älskas. Kärlek läker, det är ju så det är. Så nu övar jag mig i att älska precis allting, varje liten del av det som är jag. Och inse att alla de delarna av mig som jag tidigare har förvisat, in i mörkret och karantänen, de förtjänar också kärlek. Men det är en utmaning ibland. Och det gör ont. För varje nytt lager som jag skalar av från min rustning följer det med en våg av fastfrusna känslor av både sorg, smärta, skam, skuld, ilska, som när de når ljuset och får ny kraft för en stund. Och jag dras med i strömmen för ett ögonblick, hamnar med huvudet under vattnet, och får en kallsup av känslor. Hostar så att jag nästan kvävs, och spyr upp tårar fyllda med förfluten tid och suddiga minnen. Såret är öppet, borta är den variga skorpan och smutsen, läkningen kan börja.

Allra störst är tacksamheten. Den är det som har hjälp mig absolut mest. De stunder när jag kastas tillbaka i ångestens isvatten och inte längre kan tänka eller känna klart. Då fokuserar jag på allting som jag är tacksam för. Och räknar upp det inuti huvudet, om och om igen. Jag är tacksam for mina vänner, för mina djur, för att jag har ett hem att bo i, för att jag lever, för alla de vackra löven på träden, för höstfåglarna, för himlen och solen och alla stjärnorna, för vattenmelon och jordgubbar och apelsinjuice, för glädjen jag känner när jag dansar, för alla mina erfarenheter som format mig till den jag är idag, för mitt hjärta som slår och håller min kropp vid liv, för mitt hår och mina ögon och alla min kropps fantastiska funktioner, för gräset på marken, för vinden som blåser i mitt ansikte, för alla ljud som finns runt omkring mig… Och det hjälper. det hjälper faktiskt. För det finns alltid någonting att vara tacksam för. Och så fort jag skiftar mitt fokus mot tacksamhethet så lättar smärtan, kanske inte helt men så mycket att jag kan andas igen.

 

0f9b5d98bbffcdae0fee5dc2b7033aa0

~ av babyborderline på oktober 2, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: