Welcome to Borderline City!

Jag fastnar i detaljer; man ser varken skog eller råd när träden ställer sig i givakt framför ens ögon och viftar med grenverken i  ansiktet. Tusen bitar pussel fångas i en enda bit, och jag kommer inte vidare. Ramen växer långsamt fram, men jag är förhäxad av endast en liten del, blind för övrigheten. Det är en oerhörd begåvning att kunna se detaljer så väl som jag, men samtidigt en förbannelse. Att fastna i den minsta beståndsdelen och inte kunna bända lös blicken och överskåda sammanhanget. Så även om jag hittar fler och fler bitar till pusselt, så kan jag ändå inte se vad det föreställer. Fullkomligt frustrerande!

Men jag får anta att jag är på väg. Bilden växer även om jag inte kan se det, med näsan fast i ett fragment av ett fragment. Jag läser bok efter bok om Aspergers syndrom, sida upp och sida ned av välbekanthet och igenkänning. Många drag har intellektet smidigt lyckats att kompensera bort och maskera in, men grunden finns där. Utanförskapet, alienationen. Annorlundaheten. Som född på fel planet, med föräldrar av en annan ras. Aldrig riktigt förstådd. Men nu börjar jag förstå. Så även om jag ännu inte kan se bilden så kan jag känna hur den växer och buktar mot fingertopparna. Det är inte bara en tvådimensionell tavla, det är en relief.

Sometimes you think you want to disappear, but all you want is to be found.

~ av S på december 14, 2014.

Publicerat i Baby Asperger
Etiketter: AS, Asperger, autsimspektrumtillstånd, detaljseende, helhet, sammanhang